Näringslivet och krisen

NÄRINGSLIVET
OCH KRISEN
Av t•erkställande direktören i Sveriges Industriförbund, handelsrådet
VILHELM LUNDVIK, Stocklzolm
UNDER de prövningar, som vårt folk genomgått det senaste
året, har den insikten vuxit sig stark, att vi icke ha råd att
splittra våra andliga och materiella krafter. Enighet har vuxit
fram om de väsentliga målen för svensk politik: en fast vilja att
bevara vår självständighet, att strikt upprätthålla vår neutralitet, att trygga folkförsörjningen och nu på sistone också att med
alla medel bekämpa en hotande arbetslöshetskris. Denna känsla
av att tiden kräver icke polemik utan positiv medverkan, icke
negativ kritik utan konkreta förslag har på det politiska planet
manifesterat sig i de stora partiernas samarbete. Motsvarigheter härtill, kanske mindre beaktade, men i realiteten lika betydelsefulla, förefinnas även på andra områden av svenskt samhällsliv. Det må här vara tillfyllest att erinra om den pacifisering av arbetsmarknaden, som kom till stånd genom den
stora löneuppgörelsen i fjol höst. Denna må, och icke utan fog,
klandras ur vissa synpunkter, den bär som alla kristidsfenomen
improvisationens kännemärke och såsom varje kompromisslösning skjuter den principerna åsido och ger ingendera parten, vad
den anser vara full rättvisa. Men de som endast vilja se felen
böra något begrunda, vad det betydde för vårt folks moraliska
och materiella styrka, att vi under de ödesdigra månaderna under det rysk-finska kriget här hemma åtnjöto en på frivillighetens väg vunnen arbetsfred.
Från samma tid kan jag peka på ett annat exempel. I medio
av december månad framförde Landsorganisationen och Sveriges
Industriförbund en gemensam vädjan till regeringen om vidtagande av omedelbara och omfattande åtgärder för att den svenska
industrien måtte sättas i stånd att fullgöra de uppgifter, som
påkallades av den inträdda försämringen i det militärpolitiska
439
•·’ ~~.—”””2_,__
–~———– ———————
Vilhelm Lundvik
läget och den befarade tillväxten av de försörjningspolitiska svå-
righeterna. De båda organisationerna riktade denna appell i fullt
medvetande om de offer, både av ekonomisk art och i form av
eftergifter i fråga om hävdvunna friheter, som dess hörsammande kunde komma att innebära för sammanslutningarnas medlemmar.
Mycket talar också för att samma strävan att överbrygga principiella meningsskiljaktigheter och komma fram till en samförståndslösning av mötande praktiska spörsmål i stigande utsträckning kommer att prägla förhållandet mellan statsmakterna och
det enskilda näringslivet samt dess organisationer. Frågan om
denna samverkan är icke ny. Förhållandet mellan stat och nä-
ringsliv har i själva verket alltsedan den bestående ekonomiska
ordningen i grunden skakades genom det förra världskriget konstituerat ett viktigt och omstritt problemkomplex. Det aktualiserades i vårt land genom ett par mycket uppmärksammade anföranden av finansministern under hösten 1938, vilka sedermera
ledde till att förhandlingar under försommaren 1939 upptogos
mellan representanter för regeringen och industrien, varvid utgångspunkten var det för alla gemensamma intresset att höja
näringslivets effektivitet. Huvudsyftet med dessa förhandlingar,
vilka avbrötos genom krigsutbrottet, konkretiserades till en undersökning av möjligheterna för en vidgad och mera effektiv företagsamhet.
Som en förutsättning för dessa överläggningar uttalades från
regeringens sida, att principdiskussioner för eller mot socialisering borde lämnas utanför programmet. Häremot gjordes ingen
invändning från industriens representanter. Det gällde ju att i
samförstånd söka lösningen av praktiska problem, icke att diskutera skilda politiska och teoretiska åskådningar, som svårligen
kunna överbryggas.
När finansministern i ett uppmärksammat tal i begynnelsen
av den nu pågående valrörelsen ånyo tar upp temat om ett fördomsfritt samarbete på den ekonomiska politikens område mellan skilda intressegrupper, sker det från liknande utgångspunkter: »En hel del motsättningar av principiell art är man säkerligen på olika håll beredd att skjuta åt sidan under hänvisning
till det rent extraordinära läge, vari vårt näringsliv befinner sig.
Man kan visserligen» – fortsätter finansministern – »från ena
sidan varna mot samhällsåtgärder, som för dagen synas önsk- 440
Näringslivet och krisen
värda, men som kunna lägga hinder i vägen för att efter krisen
vända tillbaka till vad man anser vara det normala. Det är en
sak, som låter höra sig i en teoretisk diskussion. Men den kan
säkerligen icke spela någon större roll vid praktiska avgöranden av enskilda fall, där obestämda farhågor för en oviss framtid inte kunna hindra åtgärder, som nu synas vara de bästa. A
andra sidan kan man också förutsätta, att de som starkast bruka
betona fördelarna av gemensam eller socialiserad hushållning i
olika former icke söka pressa fram lösningar av dessa slag, när
omständigheterna i det konkreta fallet icke ge anvisningar
därom.» Finansministern drar härav den slutsatsen, att det finns
mycket som tyder på, att man i nuvarande läge skall ha lättare
att nå relativt stor enighet om de nödvändigaste åtgärderna än
vad fallet var under di:m svåra depressionen i början av 30-talet
med dess hetsiga strider om den riktiga krispolitiken.
Iakttagelsen är säkerligen riktig, och man kan måhända tilllägga, att det icke endast är det exceptionella läget av i dag,
som skapat förutsättningar för en mera nyanserad bedömning
av den ekonomiska politikens medel. Sedan de stundom bittra
striderna om 1933 års politik kulminerat vid det förra andrakammarvalet har otvivelaktigt en utjämning av meningsskiljaktigheterna ägt rum. De båda, mot varandra stående riktningarna
ha gjort ömsesidiga betydelsefulla medgivanden, och den uppfattning, som numera torde få anses förhärskande, icke blott inom
en begränsad krets av fackmän utan även den allmänna opinionen, följer en förmedlande linje, karakteriserad av en strävan
att vid bedömandet av krispolitikens verkningar mot varandra
väga vad å ena sidan utgör resultatet av de ekonomiska krafternas självverkan och å andra sidan konsekvenserna av medvetna
ingripanden på det ekonomiska, sociala och finansiella området.
A andra sidan är det uppenbart, att det nuvarande läget företer allt för stora avvikelser från lågkonjunkturen i början av
förra decenniet för att man skall vara berättigad att ur de då
vunna erfarenheterna hämta mer än ett begränsat stöd för bemästrandet av dagens uppgifter. Detta understrykes också i flera
uttalanden i årets valrörelse. Huvuduppgiften blir nu, yttrade
exempelvis handelsministern i ett anförande den 25 augusti, att
utnyttja produktionskrafterna så att bristerna i folkhushållets
oundgängliga konsumtionsbehov fyllas eller att öka vår export.
Detta blir tillika enligt hans uppfattning den första försvars- 441
Vilhelm Lundvik
linjen mot massarbetslösheten. Först i andra hand komma de
statliga beställningarna och investeringsuppgifterna. Samma
tankegång återfinnes i den allmänna översikt, som inleder proposition n:r l till årets urtima riksdag med dess betonande av det
principiella önskemålet att så nära som möjligt koordinera folkförsörjningspolitiken med det arbetsanskaffningsprogram, som
nu måste uppläggas.
Denna nya problemställning innebär, att väsentligt större krav
komma att ställas på det enskilda näringslivet än vad fallet är
vid en konjunkturstödjande politik, som endast litar till en omfattande investeringsverksamhet i det allmännas regi. Den senare uppgiften kan i princip lösas av staten, om blott skattedragare och långivare förmå satsa de därför erforderliga finansiella
medlen. staten uppträder i detta fall allenast såsom beställare.
Den låter sina vederbörande organ spela den roll av riksbyggmästare, som vi känna från så många tidigare epoker både i vårt
eget lands och andra länders historia, men den påverkar icke
och vädjar icke i djupare mening till det nyskapande initiativet
inom näringslivet. Dagens uppgift är däremot av en helt annan
och vida mera komplicerad art. Den innebär ett krav på aktivisering i främsta rummet icke av investeringsverksamheten, utan
av framställningen av direkt konsumtionsfärdiga produkter för
den allmänna marknaden. Detta är en uppgift, som kräver helt
andra – jag tvekar knappast att säga större eller mera kvalificerade – förutsättningar än planläggandet av ett program för
offentliga arbeten. Vad som här möter är i stället den typiska
företagaruppgiften: att utröna marknadens behov och absorbtionsförmåga, att avväga det otal faktorer i övrigt, vilka till synes te sig såsom en samling imponderabilia, och att anpassa produktionen därefter. I medvetandet om de begränsade möjligheter, som på detta fält står den statliga administrationen till förfogande, ha från flera av samlingsregeringens representanter
önskemål uttalats om näringslivets medverkan. »Läget ropar efter en aktiv och konstruktiv ekonomisk anpassningspolitik»,
framhåller handelsministern. »Statens uppgifter måste i detta
läge visserligen ökas, men staten inbjuder näringsorganisationerna till egna initiativ och egna krafttag.» Även ecklesiastikoch finansministrarna ha förklarat sig räkna på samarbete med
näringslivets organisationer. Och statsrådet Bagge tillägger, att
inom den allmänna ramen för produktionens ordnande skall ett
442
Näringslivet och krisen
betydande och växande utrymme tillkomma det enskilda initiativet och den enskilda handlingskraften.
En uppmaning till initiativ har sålunda framförts, och den riktar sig dels till de enskilda företagarna såsom sådana, dels till
deras organisationer. Från bådadera måste svaret bli i princip
tillmötesgående, ty det varom här är fråga, nämligen en effektivisering och utbyggnad av produktionen, är icke blott ett samhällsintresse utan det är också i eminent grad ett företagarintresse.
Det är emellertid uppenbart, att företagarna ha berättigade anspråk på att erhålla en något konkretare kännedom än som hittills kunnat bjudas dem angående de förutsättningar, under vilka
de väntas skola göra sina insatser. På denna punkt torde tarvas
klarlägganden i åtskilliga avseenden.
Ekonomisk verksamhet i det fria förctagandets form är alltid
förbunden med risker. Risktagandets ena sida är vinstchansen,
dess andra förlustmöjligheten. När den ekonomiska politiken
syftar till att sporra företagarna till större prestation måste den
se och erkänna bådadera. Sker så, kan detta icke undgå att öva
inflytande exempelvis på den statliga finanspolitiken. Under det
hitttillsvarande skedet av stormaktskriget torde det främsta målet
för den svenska finanspolitiken ha varit upprätthållandet av penningvärdet. Konsekvent tillämpade måste emellertid de principer,
som nu antytts såsom de bärande i den nya ekonomiska politiken,
leda till att produktionens upprätthållande blir ett mål, sidoordnat med det penningpolitiska. Äro statsmakterna villiga att
deklarera denna norm~ En antydan om att de icke stå främmande för denna tankegång återfinnes i varje fall i finansministerns förut åberopade tal, däri han förklarar, »att det nödvändigaste ändå är att hålla produktionen i gång. Har allting blivit
gjort som kan göras för att välja ut den nyttigaste produktionen
få vi godta den prisnivå som blir resultatet av alla de samverkande faktorerna.»
I nära sammanhang med den statliga finanspolitiken står i
flera hänseenden frågan om det enskilda företagets möjligheter
att i rådande läge bevara en sund finansiell struktur. Av denna
möjlighet beror i väsentlig utsträckning företagarnas förmåga och villighet att bära de risker, som äro förbundna med
upptagandet av nya tillverkningar, vidtagande av rationaliseringsåtgärder eller utbyggande av anläggningarna. Icke utan
fog lärer man kunna hävda, att en av anledningarna till att 1930-
443
,·
···——–
Vilhelm Lundvik
talets kris hade så förhållandevis lindrigt förlopp i vårt land är
att söka i företagens jämförelsevis konsoliderade ställning, vilken
möjliggjorde en omfattande investeringsverksamhet. När det
gäller att bedöma utvecklingstendensen i förevarande hänseende
för den närmaste framtiden, har man att uppmärksamma ett flertal, delvis varandra motverkande faktorer. Redan vidtagna
skärpningar i skattetrycket, företagens deltagande i försvarslånet
samt stegringen i deras rörliga och fasta kostnader äro i och för
sig ägnade att ogynnsamt påverka likviditeten och reservbildningen; å andra sidan innebär utförsäljandet av lager, vilka
merendels upptagits till låga värden, frigörandet av förut bundna
medel, i den mån möjligheterna att förnya dessa lager äro
stängda eller starkt begränsade. Av avgörande betydelse för
resultatet av strävandena att få till stånd ny företagsamhet och
nya tillverkningar blir vid sådant förhållande främst utformningen av krigskonjunkturskatten och de normer, som komma
att tillämpas vid den statliga prisövervakningen. I sistnämnda
hänseende torde exempelvis i längden icke kunna upprätthållas
den ståndpunkten, att ersättning för ökade fasta kostnader överhuvud taget icke skall medgivas. Vid tillkomsten av prisregleringslagen torde ock ha förutsatts, att denna princip, vilken till
en tid kunde anses försvarlig, efter hand och särskilt i den mån
behovet av ersättningsanskaffningar av inventarier begynte göra
sig gällande, skall undergå uppmjukning.
Såvitt gäller skapandet av rena surrogatindustrier, vilkas livslängd måste antagas komma att bli kortvarig, kan uppenbarligen
endast undantagsvis förutsättas, att enskilda företag skola engagera sig, om icke staten genom lämpligt avpassade garantier
mildrar de ekonomiska riskerna. Frågan om villkoren för upptagandet av sådan ersättningsproduktion torde i de allra flesta
fall komma att avgöras in casu. Detta utesluter emellertid icke,
att ett betydande intresse borde kunna påräknas både från statsmakternas och det enskilda näringslivets sida för att vissa normer
och principer för statens medverkan utformas, fastslås och följas.
På detta område synes en betydelsefull uppgift föreligga för en
förtroendefull samverkan mellan statsmakterna och näringslivets
organisationer.
Annorlunda förhåller det sig i fråga om upptagande av tillverkning utav ersättningsprodukter för mindre nödvändiga importvaror eller beträffande igångsättande av ny produktion i
444
Näringslivet och krisen
övrigt. Härvidlag måste väsentligen litas till den privata företagsamhetens spontana initiativ, som kan förutsättas finnas för
handen, i den mån det icke stäckes av en produktionshämmande
finans- och prispolitik. De enskilda företagarnas personliga insatser måste, liksom tillförne, förbli kärnan i det svenska produktionslivet. De komma ock förvisso att bedrivas icke mindre målmedvetet och, må man hoppas, med icke mindre framgång än
hittills. Men det ligger i sakens natur, att detta trägna, mödosamma och mången gång också kostsamma arbete måste försiggå
i det tysta, utan tanke på att resultaten skola utbasuneras på
torgen.
De betydande svårigheter, som möta det enskilda företaget, när
det gäller att bilda sig en uppfattning om marknadsläget, böra
icke förbises. Många hållpunkter, som förut stått till buds, ha
numera bortfallit. En sådan utgjordes exempelvis av den detaljerade månadsstatistik över handeln, som kommerskollegium tidigare publicerade men som numera på grund av de skärpta sekretessbestämmelserna indragits. Denna och liknande sidor av den
marknadsobserverande verksamheten torde emellertid i viss mån
kunna· skötas av näringslivets centrala organ i samverkan med
vederbörande statliga institutioner.
Av vad nu antytts torde framgå, att samverkan mellan stat
och näringsliv till lösande av deii rådande krisens sociala och
ekonomiska problem blir en fråga om vardagens arbete vida mer
än om tillfälliga sammanträffanden vid konferens~ och förhandlingsbord. Den grundläggande förutsättningen för denna samverkan blir, att staten och näringslivet förtroendefullt söka att
i de konkreta fallen finna problemens praktiska lösning.
Härvid torde omfattande och betydelsefulla uppgifter komma
att åvila industriens sammanslutningar. För att de skola kunna
fylla dessa uppgifter, torde på sina håll organisatoriska anpassningsåtgärder böra vidtagas i syfte att stärka de förhandenvarande organens ställning. Denna fråga är för närvarande
under övervägande i vederbörande instanser, och det är att
hoppas, att den skall vinna en positiv lösning. På ett speciellt
område, nämligen när det gäller tillvaratagandet av gemensamma
intressen i samband med handelsförhandlingar med främmande
makter, ha betydelsefulla framsteg redan vunnits på det organisatoriska planet. Det synes ligga i sakens natur att under rå-
dande förhållanden frågan om samverkan både företagarna sins- 445
…. –
Vilhelm Lundvik
emellan och med statsmakterna blir av särskild vikt, när det
gäller tillvaratagandet av föreliggande exportmöjligheter. Men
det ämne, som här antydes, är av den räckvidd, att det förtjänar
sitt särskilda studium.
Även i andra än nu antydda avseenden ligger det makt uppå
att främja förbindelserna mellan olika led av näringslivets egna
organisationer och företagsformer; steg i sådan riktning ha
redan tagits. En företagargrupp, som drabbats hårt av handelsavspärrningen, av värnpliktsinkallelserna och av det skärpta lä-
get på kapitalmarknaden är småindustrien. Dess speciella förhållanden ha icke gjort den särskilt lämpad för att erhålla den
kompensation för förlorade arbetstillfällen, som betydande grenar av den större industrien i icke oväsentlig grad kommit i
åtnjutande av i form av statliga beställningar för försvarets räkning. Inför den kris, som till följd härav hotar den smärre industriella företagsamheten i vårt land, har den större industrien
icke kunnat stå likgiltig. Initiativ ha därför från dess sida genom
Sveriges Industriförbund utgått till ett intimare samarbete med
företrädare för småindustriens intressen. Detta samarbete, som
man hoppas skall kunna utvidgas syftar i första hand till att i
högre grad än hittills tillföra de mindre företagen underleveranser
till storindustrien.
Ett annat utslag av kollektivt initiativ från industriens sida
föreligger i den kampanj för ett rationellare utnyttjande av våra
knappa bränsletillgångar, vilken startades av Sveriges Industriförbund och Svenska Teknologföreningen i medio av juli och som
alltjämt pågår.
Att vara, icke att synas, kan förvisso angivas som den svenska
företagsamhetens motto. Detta gäller i synnerhet företagarens
insats i samhällsarbetet. Hans gärning har alltid inneburit och
kommer i dessa tider, då den största uppmärksamhet måste ägnas
det planmässiga samordnandet av mänsklig arbetskraft, råvaror
och maskiner, att i stigande utsträckning vara liktydig med ett
koordinerande av allmänna och privata intressen. Den motsättning, som man så ofta hört talas om mellan dessa olika slag av
intressen, är, när uppgiften ligger i en framsynt företagares händer, mången gång mera skenbar än verklig. De centrala problemen för företagaren äro tillika centrala problem i samhällsekonomien. Ett oräntabelt företag betyder sålunda icke blott en
privatekonomisk förlust utan även en minskning av nationalför- 446
Näringslivet och krisen
mögenheten. Närmare besett är företagarens arbete i företagets
tjänst tillika i stor utsträckning ett arbete i samhällets. Att
även därutöver en känsla av djupt ansvar gentemot det allmänna besjälar den svenska företagarvärlden, kan det måhända
synas onödigt understryka efter de bevis på solidaritet, denna
givit i skilda sammanhang och icke minst under nu rådande kristid. Denna ansvarskänsla är tillika en borgen för att svensk företagsamhet kommer att göra allt för att lösa de svåra, av krigsläget
betingade problemen och de icke lättare eller mindre betydelsefulla uppgifter, som föreligga vid övergången från freds- till krigshushållning.
447