Det mänskliga tänkandets gränser
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—- ————————–
DET MÄNSKLIGA
TÄNKANDETS GRÄNSER
KRING PROBLEMET RATIONALISM
OCH IRRATIONALISM
Av docenten SVEN EDVARD RODHE, Lund
TANKEN vet inte av några gränser. Ingen synrand är den för
vid. Allt är begripligt. Intet problem är sådant, att det inte
skulle kunna förstås, ingen fråga är så beskaffad, att inte klarhet
skulle kunna vinnas däröver. Det finns ingen gräns, där tanken
obevekligt hejdas och tvingas att kasta ut sina obesvarade frågor
mot det ofattbara. Tanken träffar aldrig på en låst dörr som den
– förgäves söker öppna, utan den vandrar oberörd genom alla stängsel och reglade dörrar. Spekulationen känner intet mått. Någon
gräns kan man inte sätta för tanken, ty i detsamma har man
överskridit gränsen. Det är ytterligt meningslöst att påstå, att
vi känna till något som vi inte kunna känna till.
Den andra sidan av världens rationalitet är dess solidaritet.
Allt hänger samman. Var och en spelar en roll för varje annan.
Var och en angår alla, och alla angå var och en. Det finns intet
i världen som är sig självt nog, inga rena privatsaker, ingen absolut avskildhet. Vad man än tar fasta på, vadhelst man söker förstå och vadhelst man påstår, det må synas aldrig så enkelt och
obetydligt; man kan inte stanna därvid, utan betraktelsen vidgar
sig med nödvändighet. Det ena griper in i det andra, och intet är
till fullo klart och förstått förrän allt är klart. Intet är vad det
är annat än genom alla andra. I våra dagar har världens solidaritet särskilt påtagligt trätt i dagen på det sociala området,
då detta genom kommunikationernas och nyhetsförmedlingens
utveckling hastigt krympt samman. Alltings sammanhang har
närgånget trängt sig på och ställt människorna inför vådliga problem. Den starka nationalismen i nutiden är en av de förtvivlade
314
Det mänskliga tänkandets gränser
protesterna mot världens solidaritet, framsprungen ur vanmakten
inför allas och alltings sammanhang. Men lojaliteten härskar
inte blott på det sociala området; den gäller hela universum. Liksom de sociala förhållanden, en arbetare lever under i den mest
avlägsna världsdel, spela en roll för den nordiske fabrikanten, på
samma sätt ställer sig Vintergatan inte likgiltig för barnets ritande i sanden. Ingenting är onödigt och ingenting är betydelselöst, det må synas än så oväsentligt. Till slut behövs allt. »Lär
dig allt; då skall du se, att intet är överflödigt», sade en av de
stora, klartänkta medeltidsmystikerna.
Men rationaliteten betyder ingalunda att alla gåtor äro lösta
och garanterar inte att de komma att bli det. Otaliga frågor äro
inte besvarade, och många komma väl aldrig att bli det. Finns
det intet som är obegripligt, så finns det mycket som vi ännu inte
förstå och mycket som vi kanske aldrig komma att begripa. Det
finns gränser för vårt tänkande, den individuella tankeförmågan
är inte obegränsad, utan har sitt mått. Det är inte så mycket vi
orka med, vi bli fort trötta. Den aktuella världens brokiga mångfald är för rik för att i sin helhet kunna omfattas av de enskilda.
Av det förgångna har också mycket glömts bort och gått förlorat,
som skulle behövts som material för det fulla begripandet. Och
inför framtiden stå vi alltid frågande. Låt vara att de flesta, omvärvda av det praktiska livets väsentliga detaljer, tryggt kunna
förlita sig på att allt skall gå åtminstone ungefär som vanligt,
och låt vara att djup insikt i de stora sammanhangen väl kan ana
vilka av framtidens möjligheter som skola bli förverkligade;
framtidens gåva till nuet innesluter ett element av verklig nyhet,
och nyhetens ständiga möjlighet utesluter alltid vårt slutgiltiga
· förstående. Ingen kunskap är så definitiv, att inte framtida nyheter kunna förändra den.
Problemet är inte, hur vi kunna veta något, utan varför vi inte
veta allt. Det är problemet om kunskapen, som är av de enskilda
oberoende och för dem gemensam, som står utanför världen som
en kunskap om världen, och dock inte är något annat än vår, de
enskilda individernas kunskap här och nu i världen. Denna motsättning blir för mången ett akut personligt problem. Det individuella tänkandet tvingas av sin inneboende gränslöshet utöver
sina gränser. Och spänningen mellan tankens gränslöshet och
dess begränsning kan bli mycket stor. Det är tankens tragik, som
ofta vållar smärta och ibland leder till förtvivlan, brustenhet och
315
24- 3V388. Sven87c Tid87crift 1939.
..· ….;. <
Sven Edvard Rodhe
upplösning. »Människan», utropar Ivan Karamasov, »är vidhjärtad, alltför vidhjärtad; jag skulle vilja göra henne trängre.»
Ingen av dessa tvenne sidor, tankens begränsning och dess
gränslöshet, får släppas. Rationalismen övergår då i irrationalism, och irrationalismen är i sig orimlig. Orimlig är också varje
opposition mot den i rationalismen liggande tanken på världens
solidaritet. Rationalism är monism, pluralism är irrationalism.
Upplysningen och romantiken, tagna som allmänna inställningar
och relativt avgränsade tankekomplex, äro de två stora exemplen
på ensidiga och därför irrationalistiska betraktelsesätt. I upplysningens inställning, som den förekommit och ännu förekommer,
har iden om tankens gränslöshet gått förlorad. Upplysningen
gick den rätta vägen, men den gick inte tillräckligt långt. Dess
fel var inte, att den var för rationalistisk, utan att den inte var
tillräckligt rationalistisk. Upplysningen föll för det definitivas
frestelse. Den blev för fort tillfredsställd, den kände en bedräglig
trygghet och säkerhet. Det förnuftiga blev för den det självklara
och det säkert bevisade, och det icke begripna blev för den det
oförnuftiga; det blev fantasteri och dunkel övertro, som skulle bekämpas och utrotas. Dess patos mot iden om något oförnuftigt
var äkta rationalistiskt, det var – och är – upplysningens stora
styrka. Men upplysningen bär dock irrationalismens prägel, när
den förväxlar det ännu ej begripna med det obegripliga och när
den stöder sig på det självklara och säkert bevisade; begripandet
är aldrig slutgiltigt, och det finns intet som kan säkert och definitivt bevisas. Romantiken förde rationalismens talan mot upplysningen, då den grep tag om gränslöshetens ide och avvisade iden
om det definitiva. Men romantiken förlorade sig i gränslösheten,
ty när den vände sig mot tanken på det självklara och bevisade,
betydde det för den ett accepterande av det oförstådda, det konstiga och vidunderliga. Den menade sig blott kunna avvisa det
definitiva genom att hävda det dunkla. Och den framträdde oförtäckt irrationalistiskt, då den hänvisade till åskådning och känsla,
vilka skulle vara tänkande och begrepp motsatta och för vilka
det översvinnliga, det för tanken ofattbara skulle vara givet.
Upplysningen och romantiken bära bägge irrationalismens prägel.
Med klar insikt om detta trädde framför andra Regel upp och
såg att upplysningens allmänna tendens och romantikens bägge
måste sammanhållas. Den upplysta klarheten måste införas i det
romantiska dunklet, romantikens ide om gränslösheten måste be- 316
Det mänskliga tänkandets gränser
fruktas med upplysningens om det definitiva. Det oklara måste
uppklaras, det implicita göras explicit. I den .sanna rationalismens anda utvecklade Regel i mäktiga drag sin metafysik. Regel
blev den nyare tidens store rationalist, jämställd med PlatanAristoteles under antiken och med skolastiken under medeltiden.
Regel själv undgick likväl inte tänkandets tragik. Han drev
rationalismen djupare än de flesta gjort och längre än de flesta
kunnat följa honom, men föll slutligen- mot sina egna principer
– offer för det definitiva. Han menade sig ha nått slutet av
tankens väg. Han såg inte, att vägen gick vidare. Ett med Regel
samtida svenskt exempel på den rena rationalismens position är.
Tegner. Lika otvetydigt som Regel och med samma argument som
han avvisar Tegner upplysningens och romantikens irrationalistiska ensidigheter som oförnuftiga ytterligheter. Hans position är fasthållandet av bägge sidorna, både det begränsades och
definitivas klarhet och gränslöshetens oändliga perspektiv. Det
är rationalismens rena position, och det är väl genom sitt gHinsande sätt att hävda och ge uttryck åt den som Tegner generationer igenom fängslat otaliga. Men Tegner tillhör likväl inte de
stora rationalisterna, ty han förmådde inte utveckla sin position
i en omfattande syn. Hans positiva åskådning är torftig, vag och
fragmentarisk. Hans utgångspunkt är rationalistisk, men hans
rationalism är blott en utgångspunkt. Alltför ofta förefaller det,
som om detta glömdes av de högtidstalare som avsluta sina akademiska orationer med att patetiskt deklamera »Det Eviga».
I vad mån den senaste kulturepoken och vår egen tid övervä-
gande bär rationalismens eller irrationalismens prägel kan vara
svårt att avgöra. Man kan dock konstatera oförtydbara och framträdande irrationalistiska drag. Ett typiskt uttryck för nutida
irrationalistisk inställning är misstron mot spekulationen. Man
prisar erfarenheten såsom något som skulle vara spekulationen,
det logiska tänkandet motsatt och äga företräden framför detta.
Erfarenheten skulle vara säkrare och mer tillförlitlig än tänkandet, i den skulle man nå en omedelbar kontakt med verkligheten. Och även om det kanske inte är särskilt utmärkande
för vår tid, så är det dock mycket vanligt, att man så för fram
»erfarenhet» och »fakta» gentemot »spekulativ begreppsdiktning»
och »världsfrämmande metafysik». Ett konkret uttryck har
denna inställning däri, att intresset för uppslagsböcker, mekaniska anhopningar av vetande, på ett förkrossande sätt domine- 317
Sven Edvard Rodhe
rar över intresset för spekulativt-systematiska undersökningar, i
vilka dock försök göras att nå omfattande och sammanhängande
insikt i de problem verkligheten ställer oss inför. Förvisso vet
den mer som arbetat sig igenom om också bara ett enda filosofiskt
system än den som kommer ihåg än aldrig så många kuriösa detaljer från sina strövtåg i konversationslexika och handböcker.
Allt vad vi vid varje särskilt tillfälle tänka, säga och göra vilar
på bestämda förutsättningar. Utsagorna i en aktuell situation äro
alltid till en viss grad bundna. Och denna bundenhet gäller såväl
tänkandet som erfarenheten, såväl resonerandet som experimenterandet. Därför erbjuder även det enklaste påstående, som praktiskt sett ter sig självklart och oproblematiskt, problem för reflexionen. Det finns inga absolut enkla och odiskutabla påståenden. Vill man vinna full klarhet över ett omdöme, vilket som
helst, vad det egentligen betyder, vad det verkligen är som påstås,
så rullas det upp en rad frågor, och man ledes från den ena förutsättningen till den andra. I ett vidgat och fördjupat perspektiv
uppenbara sig i bakgrunden för varje aktuell situation och för
varje tidsperiod allmänna tankar och ideer, som av de flesta accepteras som självklara. Det är de ideer som långsamt förskjuta sig
under århundradena, och vilkas växling avgränsa de olika historiska epokerna från varandra; de grundläggande tankar som bestämma riktningen av och gränserna för människornas ideer och
intressen, värderingar och handlingar under tidernas och generationernas växlingar. Vad den enskilda människan är och gör har
sin grund i dessa tankar. I världens oöverskådliga mångfald är
det dessa som bestämma vad som för varje tid är det viktiga och
väsentliga. Genom dem avgränsas vad som är likgiltigt, d. v. s.
vad som ingen kommer att tänka på och som om någon kommer
att tänka på det, dock tills vidare lämnas ur räkningen. Det finns
många som gått genom livet oförstådda, därför att de varit före
sin tid. De tillhöra dem som glömt, att det är viktigare att något
är intressant än att det är sant.
De stora tänkarna äro de som bringa sin tids grundideer till
medvetenhet och klarhet. Vad som föreligger i deras spekulation
är reflexionens och det konsekventa tänkandets försök att nå klarhet över de yttersta förutsättningarna. Det är en irrationalistisk
villfarelse att tro, att spekulationens ideer skulle vara något slags
egendomliga fantasiskapelser. Grundideerna bli för en sådan uppfattning blott bortskymda, ty de kunna inte upphävas, utan blott
318
Det mänskliga tänkandets gränser
klarläggas och förnyas eller ersättas. Sina förutsättningar kommer man inte ifrån, även om man blundar för dem. Det är en lätt
sak att säga, att sådana tänkare som Platon, Thomas, Regel eller
Boström äro fantastiska och världsfrämmande, och det är inte
heller så svårt att påvisa brister i deras system. Men man må
se till, då man tar avstånd ifrån dem, att man når ned till sådana
djup, som de nådde och där ersätter deras ideer med andra. Ett
avfärdande av vad de tänkt och sagt kommer annars att betyda,
att man accepterar positioner, utan att veta vad dessa egentligen
innebära, att man i blindo lever på den kollektiva medelmåttans
»sunda förnuft» och »självklarheter» och drives hit och dit av till-.
fälliga modeströmningar. Utgångspunkten är alltid att vi stå i
en viss situation, en situation, som är belastad med arvet från det
förflutna och öppnar sig mot framtidens nyheter. Uppgiften är
att komma till klarhet över denna situation, att här och nu förstå
så klart som möjligt och så bringa i dagen de allmänna förutsättningar vi leva under och fatta dem i deras sammanhang. Målet
är att uppvisa det sammanhang eller det system av ideer för vilka
varje särskild erfarenhet kan fattas som ett uttryck eller ett
exempel. Detta system är aldrig definitivt, vi kunna aldrig nå
slutlig visshet. Morgondagens erfarenheter kunna omstörta dagens välgrundade övertygelse. Det gäller inte att finna något
slutgiltigt, utan blott att tillsvidare, och ständigt tillsvidare, och
så klart som möjligt inse vad man menar, var man står och vad
man lever på. Det provisoriska systemet, ständigt färdigt att
modifieras eller uppgivas, är uttrycket för rationalismens krav
på klarhet och konsekvens.
Två väsentliga källor till nutida irrationalistisk inställning ut- . göra naturvetenskapen och religionen.
Den irrationalism som stammar från naturvetenskapen motsvarar närmast upplysningens. Det är en inskränkthetens irrationalism, en rationalism som inte går tillräckligt långt. Det är inte
fråga om att inte naturvetenskapen skulle vara rationell. Förvisso bidrar den mäktigt till begripandet av universum. Den
klarlägger väsentliga skeenden i världsprocessen, och den fortgå-
ende naturvetenskapliga diskussionen har bragt och bringar alltjämt ljus i mycket som var dunkelt och oförstått. Rationellt är
dess enhetliga kvantitativa betraktelsesätt, dess exakthet, dess
hävdande av lagar och lagbundenhet. På sitt sätt ha den naturvetenskapliga åskådningens representanter rätt, då de – liksom
319
ari’
Sven Edvard Rodhe
en gång representanterna för upplysningen gjorde – berömma
sig av att vara äkta rationalister. Naturvetenskapen är rationell,
men den blir dock en källa till irrationalism, när den förhäver sig
och vill bli allenarådande. Naturvetenskapen, vidgad till en allmän och allomfattande åskådning, innebär en irrationalistisk
ståndpunkt. Den naturvetenskapliga metoden är befogad och
rationell, oumbärlig om man så vill, inom sitt område, men blott
där. Den rationella naturvetenskapen övergår i irrationalism, då
den betecknar sin metod som den rationella metoden överhuvud.
Allt kan inte vägas och mätas, allt kan inte sättas på formler och
allt kan inte infogas i naturvetenskapens monotona sammanhang.
Färger och dagrar över tingen, rytmer och melodier, kärlek och
hat, lidande, offer, skuld och straff – naturvetenskapen med sin
metod fattar inte allt detta, och dock är det lika verkligt som
vilken naturvetenskaplig storhet som helst. Det är lika sant, att
träden ha en skiftande grönska som att de tilläventyrs bestå av
ensartade smådelar. Och det är ingen klarhet vunnen, om man
avvisar allt sådant med frasen, att det därvid bara rör sig om
subjektiva uppfattningar och känslor. Tagas människorna, de
individuella subjekten, bort ur universum, kommer väl detta att
te sig annorlunda än vi nu se det. Men människorna finnas där.
De subjektiva mänskliga förhållandena äro lika verkliga som vad
som helst, och det är en väsentlig uppgift att förstå dem och deras
sammanhang med allt annat. I den mån naturvetenskapen inte
förstår dessa fenomen och likväl vill uppträda som den enda och
sanna rationella metoden, slår den över i irrationalism, ty den
lämnar en del av världen utanför tänkandet, obegripen och obegriplig. Rationalismen kräver, att naturvetenskapen hänvisas till
sitt särskilda område och ser då som en viktig uppgift att förstå
hur detta område hänger samman med andra- lika rationellasidor av universum. Eller också kan rationalismens krav uppfyllas genom att den naturvetenskapliga metoden vidgas, så att
intet lämnas obegripligt, utan allt blir begripet i sitt sammanhang, logiskt och begreppsligt klart. Därmed försvinner dock naturvetenskapen som en speciell, relativt avgränsad metod; naturvetenskapen kommer att sammanfalla med kunskapen överhuvud.
En andra källa till nutida irrationalism utgör religionen. Tiderna igenom ha fromma män värjt sig mot att deras religiösa
erfarenhet skulle utsättas för kritisk analys och rationell diskussion. Ämnet har synts dem för högt och dyrbart för att·vidröras
320
Det mänskliga tänkandets gränser
av den mänskliga tanken. De ha velat hävda det som något som
faller utanför tänkandets domvärjo. Och nog ha de därigenom
ofta lyckats rädda väsentliga erfarenheter från att förflackas eller
gå under genom grova rationaliseringar. Under den senaste
epoken har denna irrationalistiska frontställning utpräglats i
motsättning mot naturvetenskapen. Den framåtgående naturvetenskapens i grunden irrationalistiska krav på supremati har
inom religion och teologi – och det har skett icke minst inom den
protestantiska teologien – mötts med det oförtäckt irrationalistiska påståendet, att de religiösa förhållandena falla utanför
tankens gränser. Det rör sig, säger man, i religionen om tro och·
inte om vetande, om liv och inte om lära. I gudsförhållandet gäller det inte tankar och begrepp utan känsla och vilja; det är inte
tankens kalla reflekterande utan den totala livsinställningens
engagement. Det logiska tänkandet äger ingen hemortsrätt inom
religionen. Religionen blir, påstår man, falskeligen förvrängd
genom att intellektualiseras och rationaliseras. Så bannlyses
tänkandet, det förnuftiga resonemanget, från religionen, och fältet lämnas fritt för dunkelhet och förvirring.
Nu finns det något som – framför allt i teologiska kretsar –
brukar kallas för rationalism och som verkligen förvirrar den
religiösa erfarenhetens innehåll och problemställningar. Det är
en åskådning, som närmar sig de religiösa frågorna längs upplysningens och den naturvetenskapliga åskådningens irrationalistiska linjer. Den accepterar den naturvetenskapliga metoden
som den enda rationella och vill med hjälp av denna och de resultat, som genom den vunnits, klarlägga de religiösa problemen.
Med rätta har den djupare teologiska insikten vänt sig mot dy- . lika »rationalistiska» riktningar, men det är förfelat att se dessas
misstag i den rationalistiska inställningen. Vulgärrationalismen
övervinnes blott genom en rationalism, som drives längre och
djupare. Ä ven det religiösa området ligger öppet för det logiska
tänkandet. Det erbjuder liksom alla andra områden ett fält för
spekulationen, den klara begreppsliga undersökningen. Man undkommer inte vid de religiösa problemen den prövande, mödosamma och aldrig avslutade rationella diskussionen. Det är en
irrationalistisk villfarelse att inför dem förklara tänkandet för
obehörigt eller överflödigt med en hänvisning till översvinnliga
känslor och »rent personliga» upplevelser. Man påstår alltid något,
och det rationalistiska kravet är blott att man skall vara så klar
321
Sven Edvard Rodhe
som möjligt över vad man säger, och därmed är den rationella
diskussionen påbörjad. Åmnet må vara högt och svårt och fullt
av hemligheter, men detta uppfordrar endast spekulationen och
analysen till ödmjukhet och försiktighet; det utlämnar inte de
religiösa frågorna till okunnighet, förvirring och godtycke. Den
enfald som är dumhet och den andens fattigdom som är okunnighet är förvisso inte saliggörande. Rationalismen utlovar ingen
plötslig klarhet i de religiösa förhållandena och ingen omedelbar
visshet, ingen definitiv lösning av de religiösa problemen.
Tvärtom, den vet, att vi lika litet beträffande de religiösa frå-
gorna som beträffande varje annat område ens tillnärmelsevis genomskåda allt och att vi väl aldrig begripa till fullo. Rationalismen kräver aldrig det absolut slutgiltiga och säkra, utan strä-
var blott efter det mest plausibla, efter så stor klarhet som möjligt, i vetskapen om att det aldrig är fel att resonera förnuftigt
och tänka konsekvent. »Om vi alltså», säger Platon, »på många
punkter, då det gäller gudarnas och världens uppkomst, ej äro
i stånd att i alla avseenden lämna en följdriktig och fulländad
framställning, så får du ej bli förvånad. Men om blott våra ord
äro lika sannolika som någon annans, får du vara belåten; ty du
får komma ihåg, att både jag, som talar, och ni, som äro mina
domare, ha en mänsklig natur; och det höves oss därför att om
dessa ämnen nöja oss med en sannolik framställning och ej
sträcka våra fordringar högre.» Rationalismen vet, att det även
på det religiösa området gäller det ännu ej begripna och ej det
obegripliga, och att det därför alltid lönar sig att försöka förstå.
Rationalismen kräver, att man försöker nå så stor klarhet som
möjligt på det religiösa området och därmed se det i dess samband med andra områden. Världens solidaritet fordrar dessutom,
att den religiösa erfarenheten göres fruktbar för det allmänna
förståendet av universum. –
Vi stannade inför den tragiska spänningen mellan den begrän- ·
sade och den gränslösa tanken, tanken såsom bunden vid individen och dock oberoende av den. Rationalismen måste fasthålla
bägge dessa sidor, och den ser därför ingen möjlighet att lösa
spänningen. Dock känner den en provisorisk lösning, en lösning
för tillfället. För stunden övervinnes konflikten mellan individuell begränsning och gränslöshet i konsten. Konstverket är det
individuella fenomen, som överskrider sina egna gränser mot en
relativ gränslöshet. Ett konstverk är en enskild företeelse i
322
Det mänskliga tänkandets gränser
världssammanhanget, en episod i världsprocessen liksom alla
andra företeelser, men det höjer sig dock trots sin individuella
begränsning upp över de omgivande företeelserna, det äger såsom
konstverk något av resning och lyftning. Och detta äger det i och
genom världens solidaritet. I uppfattningen av konstverket är
inte bara ett enskilt fenomen oss givet, utan det är givet såsom en
företeelse som i sig innesluter ett större sammanhang, vars gränser vi inte varsna. I konstverket skymtar de stora, oändligt invecklade sammanhangen förbi, och därigenom är den enskilda
företeelsen ett konstverk. Liksom en klangbotten, som ger tonen
dess lyftning och bär den, så skänker världens solidaritet det enstaka fenomenet kraften att klinga ut i fri sång. Därför skulle
vi också se varje enskild företeelse som ett konstverk, om vi kunde
uppge vår begränsning och i det enskilda varsna det stora sammanhang som det i kraft av världens solidaritet alltid innesluter.
Men tankens gränser hindra oss, och spänningen mellan begränsning och gränslöshet häves bara ibland och bara av vissa företeelser, och den häves där blott för tillfället. Konstverket bringar
en stunds vila inför de problem verkligheten ställer, men det löser
dem inte. Frågorna stå kvar, de framträda på nytt, och det mödosamma arbetet börjar ånyo för den enskilde att söka fatta vad
han inte orkar med till slutet, att låta den i honom inneboende
gränslösheten spränga den egna begränsningen. Först i religionens längtan lever hoppet om spänningens slutliga lösning.
323
””’ as
DET MÄNSKLIGA
TÄNKANDETS GRÄNSER
KRING PROBLEMET RATIONALISM
OCH IRRATIONALISM
Av docenten SVEN EDVARD RODHE, Lund
TANKEN vet inte av några gränser. Ingen synrand är den för
vid. Allt är begripligt. Intet problem är sådant, att det inte
skulle kunna förstås, ingen fråga är så beskaffad, att inte klarhet
skulle kunna vinnas däröver. Det finns ingen gräns, där tanken
obevekligt hejdas och tvingas att kasta ut sina obesvarade frågor
mot det ofattbara. Tanken träffar aldrig på en låst dörr som den
– förgäves söker öppna, utan den vandrar oberörd genom alla stängsel och reglade dörrar. Spekulationen känner intet mått. Någon
gräns kan man inte sätta för tanken, ty i detsamma har man
överskridit gränsen. Det är ytterligt meningslöst att påstå, att
vi känna till något som vi inte kunna känna till.
Den andra sidan av världens rationalitet är dess solidaritet.
Allt hänger samman. Var och en spelar en roll för varje annan.
Var och en angår alla, och alla angå var och en. Det finns intet
i världen som är sig självt nog, inga rena privatsaker, ingen absolut avskildhet. Vad man än tar fasta på, vadhelst man söker förstå och vadhelst man påstår, det må synas aldrig så enkelt och
obetydligt; man kan inte stanna därvid, utan betraktelsen vidgar
sig med nödvändighet. Det ena griper in i det andra, och intet är
till fullo klart och förstått förrän allt är klart. Intet är vad det
är annat än genom alla andra. I våra dagar har världens solidaritet särskilt påtagligt trätt i dagen på det sociala området,
då detta genom kommunikationernas och nyhetsförmedlingens
utveckling hastigt krympt samman. Alltings sammanhang har
närgånget trängt sig på och ställt människorna inför vådliga problem. Den starka nationalismen i nutiden är en av de förtvivlade
314
Det mänskliga tänkandets gränser
protesterna mot världens solidaritet, framsprungen ur vanmakten
inför allas och alltings sammanhang. Men lojaliteten härskar
inte blott på det sociala området; den gäller hela universum. Liksom de sociala förhållanden, en arbetare lever under i den mest
avlägsna världsdel, spela en roll för den nordiske fabrikanten, på
samma sätt ställer sig Vintergatan inte likgiltig för barnets ritande i sanden. Ingenting är onödigt och ingenting är betydelselöst, det må synas än så oväsentligt. Till slut behövs allt. »Lär
dig allt; då skall du se, att intet är överflödigt», sade en av de
stora, klartänkta medeltidsmystikerna.
Men rationaliteten betyder ingalunda att alla gåtor äro lösta
och garanterar inte att de komma att bli det. Otaliga frågor äro
inte besvarade, och många komma väl aldrig att bli det. Finns
det intet som är obegripligt, så finns det mycket som vi ännu inte
förstå och mycket som vi kanske aldrig komma att begripa. Det
finns gränser för vårt tänkande, den individuella tankeförmågan
är inte obegränsad, utan har sitt mått. Det är inte så mycket vi
orka med, vi bli fort trötta. Den aktuella världens brokiga mångfald är för rik för att i sin helhet kunna omfattas av de enskilda.
Av det förgångna har också mycket glömts bort och gått förlorat,
som skulle behövts som material för det fulla begripandet. Och
inför framtiden stå vi alltid frågande. Låt vara att de flesta, omvärvda av det praktiska livets väsentliga detaljer, tryggt kunna
förlita sig på att allt skall gå åtminstone ungefär som vanligt,
och låt vara att djup insikt i de stora sammanhangen väl kan ana
vilka av framtidens möjligheter som skola bli förverkligade;
framtidens gåva till nuet innesluter ett element av verklig nyhet,
och nyhetens ständiga möjlighet utesluter alltid vårt slutgiltiga
· förstående. Ingen kunskap är så definitiv, att inte framtida nyheter kunna förändra den.
Problemet är inte, hur vi kunna veta något, utan varför vi inte
veta allt. Det är problemet om kunskapen, som är av de enskilda
oberoende och för dem gemensam, som står utanför världen som
en kunskap om världen, och dock inte är något annat än vår, de
enskilda individernas kunskap här och nu i världen. Denna motsättning blir för mången ett akut personligt problem. Det individuella tänkandet tvingas av sin inneboende gränslöshet utöver
sina gränser. Och spänningen mellan tankens gränslöshet och
dess begränsning kan bli mycket stor. Det är tankens tragik, som
ofta vållar smärta och ibland leder till förtvivlan, brustenhet och
315
24- 3V388. Sven87c Tid87crift 1939.
..· ….;. <
Sven Edvard Rodhe
upplösning. »Människan», utropar Ivan Karamasov, »är vidhjärtad, alltför vidhjärtad; jag skulle vilja göra henne trängre.»
Ingen av dessa tvenne sidor, tankens begränsning och dess
gränslöshet, får släppas. Rationalismen övergår då i irrationalism, och irrationalismen är i sig orimlig. Orimlig är också varje
opposition mot den i rationalismen liggande tanken på världens
solidaritet. Rationalism är monism, pluralism är irrationalism.
Upplysningen och romantiken, tagna som allmänna inställningar
och relativt avgränsade tankekomplex, äro de två stora exemplen
på ensidiga och därför irrationalistiska betraktelsesätt. I upplysningens inställning, som den förekommit och ännu förekommer,
har iden om tankens gränslöshet gått förlorad. Upplysningen
gick den rätta vägen, men den gick inte tillräckligt långt. Dess
fel var inte, att den var för rationalistisk, utan att den inte var
tillräckligt rationalistisk. Upplysningen föll för det definitivas
frestelse. Den blev för fort tillfredsställd, den kände en bedräglig
trygghet och säkerhet. Det förnuftiga blev för den det självklara
och det säkert bevisade, och det icke begripna blev för den det
oförnuftiga; det blev fantasteri och dunkel övertro, som skulle bekämpas och utrotas. Dess patos mot iden om något oförnuftigt
var äkta rationalistiskt, det var – och är – upplysningens stora
styrka. Men upplysningen bär dock irrationalismens prägel, när
den förväxlar det ännu ej begripna med det obegripliga och när
den stöder sig på det självklara och säkert bevisade; begripandet
är aldrig slutgiltigt, och det finns intet som kan säkert och definitivt bevisas. Romantiken förde rationalismens talan mot upplysningen, då den grep tag om gränslöshetens ide och avvisade iden
om det definitiva. Men romantiken förlorade sig i gränslösheten,
ty när den vände sig mot tanken på det självklara och bevisade,
betydde det för den ett accepterande av det oförstådda, det konstiga och vidunderliga. Den menade sig blott kunna avvisa det
definitiva genom att hävda det dunkla. Och den framträdde oförtäckt irrationalistiskt, då den hänvisade till åskådning och känsla,
vilka skulle vara tänkande och begrepp motsatta och för vilka
det översvinnliga, det för tanken ofattbara skulle vara givet.
Upplysningen och romantiken bära bägge irrationalismens prägel.
Med klar insikt om detta trädde framför andra Regel upp och
såg att upplysningens allmänna tendens och romantikens bägge
måste sammanhållas. Den upplysta klarheten måste införas i det
romantiska dunklet, romantikens ide om gränslösheten måste be- 316
Det mänskliga tänkandets gränser
fruktas med upplysningens om det definitiva. Det oklara måste
uppklaras, det implicita göras explicit. I den .sanna rationalismens anda utvecklade Regel i mäktiga drag sin metafysik. Regel
blev den nyare tidens store rationalist, jämställd med PlatanAristoteles under antiken och med skolastiken under medeltiden.
Regel själv undgick likväl inte tänkandets tragik. Han drev
rationalismen djupare än de flesta gjort och längre än de flesta
kunnat följa honom, men föll slutligen- mot sina egna principer
– offer för det definitiva. Han menade sig ha nått slutet av
tankens väg. Han såg inte, att vägen gick vidare. Ett med Regel
samtida svenskt exempel på den rena rationalismens position är.
Tegner. Lika otvetydigt som Regel och med samma argument som
han avvisar Tegner upplysningens och romantikens irrationalistiska ensidigheter som oförnuftiga ytterligheter. Hans position är fasthållandet av bägge sidorna, både det begränsades och
definitivas klarhet och gränslöshetens oändliga perspektiv. Det
är rationalismens rena position, och det är väl genom sitt gHinsande sätt att hävda och ge uttryck åt den som Tegner generationer igenom fängslat otaliga. Men Tegner tillhör likväl inte de
stora rationalisterna, ty han förmådde inte utveckla sin position
i en omfattande syn. Hans positiva åskådning är torftig, vag och
fragmentarisk. Hans utgångspunkt är rationalistisk, men hans
rationalism är blott en utgångspunkt. Alltför ofta förefaller det,
som om detta glömdes av de högtidstalare som avsluta sina akademiska orationer med att patetiskt deklamera »Det Eviga».
I vad mån den senaste kulturepoken och vår egen tid övervä-
gande bär rationalismens eller irrationalismens prägel kan vara
svårt att avgöra. Man kan dock konstatera oförtydbara och framträdande irrationalistiska drag. Ett typiskt uttryck för nutida
irrationalistisk inställning är misstron mot spekulationen. Man
prisar erfarenheten såsom något som skulle vara spekulationen,
det logiska tänkandet motsatt och äga företräden framför detta.
Erfarenheten skulle vara säkrare och mer tillförlitlig än tänkandet, i den skulle man nå en omedelbar kontakt med verkligheten. Och även om det kanske inte är särskilt utmärkande
för vår tid, så är det dock mycket vanligt, att man så för fram
»erfarenhet» och »fakta» gentemot »spekulativ begreppsdiktning»
och »världsfrämmande metafysik». Ett konkret uttryck har
denna inställning däri, att intresset för uppslagsböcker, mekaniska anhopningar av vetande, på ett förkrossande sätt domine- 317
Sven Edvard Rodhe
rar över intresset för spekulativt-systematiska undersökningar, i
vilka dock försök göras att nå omfattande och sammanhängande
insikt i de problem verkligheten ställer oss inför. Förvisso vet
den mer som arbetat sig igenom om också bara ett enda filosofiskt
system än den som kommer ihåg än aldrig så många kuriösa detaljer från sina strövtåg i konversationslexika och handböcker.
Allt vad vi vid varje särskilt tillfälle tänka, säga och göra vilar
på bestämda förutsättningar. Utsagorna i en aktuell situation äro
alltid till en viss grad bundna. Och denna bundenhet gäller såväl
tänkandet som erfarenheten, såväl resonerandet som experimenterandet. Därför erbjuder även det enklaste påstående, som praktiskt sett ter sig självklart och oproblematiskt, problem för reflexionen. Det finns inga absolut enkla och odiskutabla påståenden. Vill man vinna full klarhet över ett omdöme, vilket som
helst, vad det egentligen betyder, vad det verkligen är som påstås,
så rullas det upp en rad frågor, och man ledes från den ena förutsättningen till den andra. I ett vidgat och fördjupat perspektiv
uppenbara sig i bakgrunden för varje aktuell situation och för
varje tidsperiod allmänna tankar och ideer, som av de flesta accepteras som självklara. Det är de ideer som långsamt förskjuta sig
under århundradena, och vilkas växling avgränsa de olika historiska epokerna från varandra; de grundläggande tankar som bestämma riktningen av och gränserna för människornas ideer och
intressen, värderingar och handlingar under tidernas och generationernas växlingar. Vad den enskilda människan är och gör har
sin grund i dessa tankar. I världens oöverskådliga mångfald är
det dessa som bestämma vad som för varje tid är det viktiga och
väsentliga. Genom dem avgränsas vad som är likgiltigt, d. v. s.
vad som ingen kommer att tänka på och som om någon kommer
att tänka på det, dock tills vidare lämnas ur räkningen. Det finns
många som gått genom livet oförstådda, därför att de varit före
sin tid. De tillhöra dem som glömt, att det är viktigare att något
är intressant än att det är sant.
De stora tänkarna äro de som bringa sin tids grundideer till
medvetenhet och klarhet. Vad som föreligger i deras spekulation
är reflexionens och det konsekventa tänkandets försök att nå klarhet över de yttersta förutsättningarna. Det är en irrationalistisk
villfarelse att tro, att spekulationens ideer skulle vara något slags
egendomliga fantasiskapelser. Grundideerna bli för en sådan uppfattning blott bortskymda, ty de kunna inte upphävas, utan blott
318
Det mänskliga tänkandets gränser
klarläggas och förnyas eller ersättas. Sina förutsättningar kommer man inte ifrån, även om man blundar för dem. Det är en lätt
sak att säga, att sådana tänkare som Platon, Thomas, Regel eller
Boström äro fantastiska och världsfrämmande, och det är inte
heller så svårt att påvisa brister i deras system. Men man må
se till, då man tar avstånd ifrån dem, att man når ned till sådana
djup, som de nådde och där ersätter deras ideer med andra. Ett
avfärdande av vad de tänkt och sagt kommer annars att betyda,
att man accepterar positioner, utan att veta vad dessa egentligen
innebära, att man i blindo lever på den kollektiva medelmåttans
»sunda förnuft» och »självklarheter» och drives hit och dit av till-.
fälliga modeströmningar. Utgångspunkten är alltid att vi stå i
en viss situation, en situation, som är belastad med arvet från det
förflutna och öppnar sig mot framtidens nyheter. Uppgiften är
att komma till klarhet över denna situation, att här och nu förstå
så klart som möjligt och så bringa i dagen de allmänna förutsättningar vi leva under och fatta dem i deras sammanhang. Målet
är att uppvisa det sammanhang eller det system av ideer för vilka
varje särskild erfarenhet kan fattas som ett uttryck eller ett
exempel. Detta system är aldrig definitivt, vi kunna aldrig nå
slutlig visshet. Morgondagens erfarenheter kunna omstörta dagens välgrundade övertygelse. Det gäller inte att finna något
slutgiltigt, utan blott att tillsvidare, och ständigt tillsvidare, och
så klart som möjligt inse vad man menar, var man står och vad
man lever på. Det provisoriska systemet, ständigt färdigt att
modifieras eller uppgivas, är uttrycket för rationalismens krav
på klarhet och konsekvens.
Två väsentliga källor till nutida irrationalistisk inställning ut- . göra naturvetenskapen och religionen.
Den irrationalism som stammar från naturvetenskapen motsvarar närmast upplysningens. Det är en inskränkthetens irrationalism, en rationalism som inte går tillräckligt långt. Det är inte
fråga om att inte naturvetenskapen skulle vara rationell. Förvisso bidrar den mäktigt till begripandet av universum. Den
klarlägger väsentliga skeenden i världsprocessen, och den fortgå-
ende naturvetenskapliga diskussionen har bragt och bringar alltjämt ljus i mycket som var dunkelt och oförstått. Rationellt är
dess enhetliga kvantitativa betraktelsesätt, dess exakthet, dess
hävdande av lagar och lagbundenhet. På sitt sätt ha den naturvetenskapliga åskådningens representanter rätt, då de – liksom
319
ari’
Sven Edvard Rodhe
en gång representanterna för upplysningen gjorde – berömma
sig av att vara äkta rationalister. Naturvetenskapen är rationell,
men den blir dock en källa till irrationalism, när den förhäver sig
och vill bli allenarådande. Naturvetenskapen, vidgad till en allmän och allomfattande åskådning, innebär en irrationalistisk
ståndpunkt. Den naturvetenskapliga metoden är befogad och
rationell, oumbärlig om man så vill, inom sitt område, men blott
där. Den rationella naturvetenskapen övergår i irrationalism, då
den betecknar sin metod som den rationella metoden överhuvud.
Allt kan inte vägas och mätas, allt kan inte sättas på formler och
allt kan inte infogas i naturvetenskapens monotona sammanhang.
Färger och dagrar över tingen, rytmer och melodier, kärlek och
hat, lidande, offer, skuld och straff – naturvetenskapen med sin
metod fattar inte allt detta, och dock är det lika verkligt som
vilken naturvetenskaplig storhet som helst. Det är lika sant, att
träden ha en skiftande grönska som att de tilläventyrs bestå av
ensartade smådelar. Och det är ingen klarhet vunnen, om man
avvisar allt sådant med frasen, att det därvid bara rör sig om
subjektiva uppfattningar och känslor. Tagas människorna, de
individuella subjekten, bort ur universum, kommer väl detta att
te sig annorlunda än vi nu se det. Men människorna finnas där.
De subjektiva mänskliga förhållandena äro lika verkliga som vad
som helst, och det är en väsentlig uppgift att förstå dem och deras
sammanhang med allt annat. I den mån naturvetenskapen inte
förstår dessa fenomen och likväl vill uppträda som den enda och
sanna rationella metoden, slår den över i irrationalism, ty den
lämnar en del av världen utanför tänkandet, obegripen och obegriplig. Rationalismen kräver, att naturvetenskapen hänvisas till
sitt särskilda område och ser då som en viktig uppgift att förstå
hur detta område hänger samman med andra- lika rationellasidor av universum. Eller också kan rationalismens krav uppfyllas genom att den naturvetenskapliga metoden vidgas, så att
intet lämnas obegripligt, utan allt blir begripet i sitt sammanhang, logiskt och begreppsligt klart. Därmed försvinner dock naturvetenskapen som en speciell, relativt avgränsad metod; naturvetenskapen kommer att sammanfalla med kunskapen överhuvud.
En andra källa till nutida irrationalism utgör religionen. Tiderna igenom ha fromma män värjt sig mot att deras religiösa
erfarenhet skulle utsättas för kritisk analys och rationell diskussion. Ämnet har synts dem för högt och dyrbart för att·vidröras
320
Det mänskliga tänkandets gränser
av den mänskliga tanken. De ha velat hävda det som något som
faller utanför tänkandets domvärjo. Och nog ha de därigenom
ofta lyckats rädda väsentliga erfarenheter från att förflackas eller
gå under genom grova rationaliseringar. Under den senaste
epoken har denna irrationalistiska frontställning utpräglats i
motsättning mot naturvetenskapen. Den framåtgående naturvetenskapens i grunden irrationalistiska krav på supremati har
inom religion och teologi – och det har skett icke minst inom den
protestantiska teologien – mötts med det oförtäckt irrationalistiska påståendet, att de religiösa förhållandena falla utanför
tankens gränser. Det rör sig, säger man, i religionen om tro och·
inte om vetande, om liv och inte om lära. I gudsförhållandet gäller det inte tankar och begrepp utan känsla och vilja; det är inte
tankens kalla reflekterande utan den totala livsinställningens
engagement. Det logiska tänkandet äger ingen hemortsrätt inom
religionen. Religionen blir, påstår man, falskeligen förvrängd
genom att intellektualiseras och rationaliseras. Så bannlyses
tänkandet, det förnuftiga resonemanget, från religionen, och fältet lämnas fritt för dunkelhet och förvirring.
Nu finns det något som – framför allt i teologiska kretsar –
brukar kallas för rationalism och som verkligen förvirrar den
religiösa erfarenhetens innehåll och problemställningar. Det är
en åskådning, som närmar sig de religiösa frågorna längs upplysningens och den naturvetenskapliga åskådningens irrationalistiska linjer. Den accepterar den naturvetenskapliga metoden
som den enda rationella och vill med hjälp av denna och de resultat, som genom den vunnits, klarlägga de religiösa problemen.
Med rätta har den djupare teologiska insikten vänt sig mot dy- . lika »rationalistiska» riktningar, men det är förfelat att se dessas
misstag i den rationalistiska inställningen. Vulgärrationalismen
övervinnes blott genom en rationalism, som drives längre och
djupare. Ä ven det religiösa området ligger öppet för det logiska
tänkandet. Det erbjuder liksom alla andra områden ett fält för
spekulationen, den klara begreppsliga undersökningen. Man undkommer inte vid de religiösa problemen den prövande, mödosamma och aldrig avslutade rationella diskussionen. Det är en
irrationalistisk villfarelse att inför dem förklara tänkandet för
obehörigt eller överflödigt med en hänvisning till översvinnliga
känslor och »rent personliga» upplevelser. Man påstår alltid något,
och det rationalistiska kravet är blott att man skall vara så klar
321
Sven Edvard Rodhe
som möjligt över vad man säger, och därmed är den rationella
diskussionen påbörjad. Åmnet må vara högt och svårt och fullt
av hemligheter, men detta uppfordrar endast spekulationen och
analysen till ödmjukhet och försiktighet; det utlämnar inte de
religiösa frågorna till okunnighet, förvirring och godtycke. Den
enfald som är dumhet och den andens fattigdom som är okunnighet är förvisso inte saliggörande. Rationalismen utlovar ingen
plötslig klarhet i de religiösa förhållandena och ingen omedelbar
visshet, ingen definitiv lösning av de religiösa problemen.
Tvärtom, den vet, att vi lika litet beträffande de religiösa frå-
gorna som beträffande varje annat område ens tillnärmelsevis genomskåda allt och att vi väl aldrig begripa till fullo. Rationalismen kräver aldrig det absolut slutgiltiga och säkra, utan strä-
var blott efter det mest plausibla, efter så stor klarhet som möjligt, i vetskapen om att det aldrig är fel att resonera förnuftigt
och tänka konsekvent. »Om vi alltså», säger Platon, »på många
punkter, då det gäller gudarnas och världens uppkomst, ej äro
i stånd att i alla avseenden lämna en följdriktig och fulländad
framställning, så får du ej bli förvånad. Men om blott våra ord
äro lika sannolika som någon annans, får du vara belåten; ty du
får komma ihåg, att både jag, som talar, och ni, som äro mina
domare, ha en mänsklig natur; och det höves oss därför att om
dessa ämnen nöja oss med en sannolik framställning och ej
sträcka våra fordringar högre.» Rationalismen vet, att det även
på det religiösa området gäller det ännu ej begripna och ej det
obegripliga, och att det därför alltid lönar sig att försöka förstå.
Rationalismen kräver, att man försöker nå så stor klarhet som
möjligt på det religiösa området och därmed se det i dess samband med andra områden. Världens solidaritet fordrar dessutom,
att den religiösa erfarenheten göres fruktbar för det allmänna
förståendet av universum. –
Vi stannade inför den tragiska spänningen mellan den begrän- ·
sade och den gränslösa tanken, tanken såsom bunden vid individen och dock oberoende av den. Rationalismen måste fasthålla
bägge dessa sidor, och den ser därför ingen möjlighet att lösa
spänningen. Dock känner den en provisorisk lösning, en lösning
för tillfället. För stunden övervinnes konflikten mellan individuell begränsning och gränslöshet i konsten. Konstverket är det
individuella fenomen, som överskrider sina egna gränser mot en
relativ gränslöshet. Ett konstverk är en enskild företeelse i
322
Det mänskliga tänkandets gränser
världssammanhanget, en episod i världsprocessen liksom alla
andra företeelser, men det höjer sig dock trots sin individuella
begränsning upp över de omgivande företeelserna, det äger såsom
konstverk något av resning och lyftning. Och detta äger det i och
genom världens solidaritet. I uppfattningen av konstverket är
inte bara ett enskilt fenomen oss givet, utan det är givet såsom en
företeelse som i sig innesluter ett större sammanhang, vars gränser vi inte varsna. I konstverket skymtar de stora, oändligt invecklade sammanhangen förbi, och därigenom är den enskilda
företeelsen ett konstverk. Liksom en klangbotten, som ger tonen
dess lyftning och bär den, så skänker världens solidaritet det enstaka fenomenet kraften att klinga ut i fri sång. Därför skulle
vi också se varje enskild företeelse som ett konstverk, om vi kunde
uppge vår begränsning och i det enskilda varsna det stora sammanhang som det i kraft av världens solidaritet alltid innesluter.
Men tankens gränser hindra oss, och spänningen mellan begränsning och gränslöshet häves bara ibland och bara av vissa företeelser, och den häves där blott för tillfället. Konstverket bringar
en stunds vila inför de problem verkligheten ställer, men det löser
dem inte. Frågorna stå kvar, de framträda på nytt, och det mödosamma arbetet börjar ånyo för den enskilde att söka fatta vad
han inte orkar med till slutet, att låta den i honom inneboende
gränslösheten spränga den egna begränsningen. Först i religionens längtan lever hoppet om spänningens slutliga lösning.
323
””’ as