Finlands nya folkpensionering


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINLANDS
NYA FOLKPENSIONERING
OCH NÅGRA JÄMFÖRELSER MELLAN DEN
FINLÄNDSKA OCH SVENSKA FÖRSÄKRINGEN
Av riksdagsman, fil. mag. RALF TÖRNGREN, .Åbo
SAVÄL i de demokratiska som i diktaturstaterna ha de sociala
problemen ryckt fram i förgrunden bland de frågor, som främst
pocka på lagstiftarens uppmärksamhet. Man kan t. o. m. våga på-
ståendet, att i detta avseende en viss konkurrens uppstått. För de
diktaturstyrda staterna, där ett bibehållande av folkgunsten är
en synnerligen viktig faktor för de styrande i samhället, ha reformer på det sociala området fått en alldeles särskild politisk betydelse. Reformer ha genomförts, vilka enligt en borgerlig samhällsuppfattning och ur samhällsekonomisk synpunkt förefallit
minst sagt betänkliga. Det har främst gällt att genom snabba resultat kunna påvisa de nya regimernas försteg framom de gamla. I de
demokratiska länderna har en opposition städse förefunnits, som
de styrande måste taga hänsyn till, och därför har i allmänhet den
sociala lagstiftningen där försiggått i ett moderatare tempo och
ytterligtgående förslag stannat på papperet. Det ekonomiska livet har fått tid på sig att rätta sig efter de nya förhållandena, varigenom omkastningarna, som för produktionslivet äro särskilt farliga, icke blivit tvära och därför ej heller lett till mer ödesdigra
konsekvenser.
Överhuvud är uppfattningen om statens ansvar gentemot samhällets sämre situerade element i vår tid emellertid en helt annan
än tidigare. Detta gäller icke minst de s. k. konservativa elementen. Samhällets plikt att ingripa stödjande när det gäller olycksfall, sjukdom, invaliditet, ålderdom och arbetslöshet erkännes numera vara en plikt i samhällets· eget intresse. Också den, som i
huvudsak ställer sig på den liberala ekonomiska hushållningens
46
Finlands nya folkpensionering
grund – att stat och kommun så litet som möjligt böra gripa in
i det ekonomiska livet – erkänner, att den samhällspolitik, som
påför stat och kommun de minsta utgifterna, icke alltid behöver
vara den bästa.
Finland har ju namn om sig att i många avseenden beträffande
sociallagstiftningen vara ett föregångsland. Så t. ex. ha många
problem, som i Sverige ordnas vid uppgörelserna om kollektivavtalen, i ]’inland redan lösts på lagstiftningens väg. Dock gäller
Finlands »försteg» mera i teori än i praktiken. Beträffande socialförsäkringen har även lagstiftningen varit på efterkälken. Detta
har dock icke blott haft samband med en eventuellt svagare social
känsla överhuvud, utan fastmer med betydligt sämre ekonomiska
möjligheter. En hänvisning till ]~inlands i jämförelse med Sverige
ringa nationalinkomst är bevis nog för detta sakförhållande.
Av socialförsäkringens olika grenar har blott olycksfallsförsäkringen, den gren, som av olika skäl är lättast att genomföra, i Finland varit modernt ordnad, d. v. s. som en obligatorisk försäkring.
sjukförsäkringen, pensions- och invaliditetsförsäkringen samt arbetslöshetsförsäkringen ha alla varit frivilliga och skötts av kassor, av vilka blott arbetslöshetskassorna varit berättigade att erhålla bidrag av statsmedel. I viss mån har lagbestämmelsen, att
arbetsgivare är pliktig att försörja orkeslös arbetare, som varit
i hans tjänst i minst tjugo års tid, ersatt pensionsförsäkringen.
Denna lagbestämmelse har likväl ofta kringgåtts och år 1933 ändrats därhän, att arbetsgivare är försörjningspliktig först i andra
hand, d. v. s. efter maka och barn. Dock bör påpekas, att flera
storföretag på eget initiativ infört arbetarpensionering. De frivilliga pensionskassorna, vilka i huvudsak bygga sin verksamhet
på en förordning från år 1897, ha av olika speciella skäl icke haft
större framgång. Antalet delägare i arbetarpensionskassorna har
icke uppgått till mer än ett par tiotal tusen.
Ehuru de på frivillighetens grund uppbyggda kassornas verksamhet genom olika reformer skulle ha kunnat göras effektivare,
kan man dock knappast bestrida, att folkpensioneringen, om den
skall bli effektiv, måste vara obligatorisk. I praktiken har det
nämligen även annorstädes än i Finland visat sig, att det blott är
de högst avlönade och kulturellt högst stående arbetarna- alltså
de, vilka minst behöva hjälp – som haft förmåga att samla för
kommande dagar och att frivilligt försäkra sig.
När Finlands president den 31 maj 1937 stadfäste den av riks- 47
4- 37838. Svensk Ti(lskrift 1938.
Ralf Törngren
dagen kort förut antagna lagen om obligatorisk folkpensionering
att träda i kraft den l januari 1939, innebar detta, socialpolitiskt
sett, ett av de märkligaste besluten under Finlands tillvaro som
självständig stat. Samtidigt innebar det avslutningen på ett förberedande arbete, som med avbrott pågått under en tidrymd av
över trettio år. I detta arbete hade man haft många förebilder att
gå efter. Icke färre än ett trettiotal olika länder, däribland Sverige och Danmark, ha tidigare beträtt den obligatoriska, hela folket eller åtminstone vida befolkningslager omfattande, ålderdomsoch invaliditetsförsäkringens väg. Det är ock främst den svenska
lagen, som stått som mönster för den finländska.
Att man i Finland beslöt sig för en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring framom t. ex. en sjukförsäkring, sammanhänger med
att den förra försäkringsformen, trots allt, är lättare att genomföra och att man beträffande den icke behöver frukta lika stora
moraliska vådor som beträffande sjukförsäkringen. Det är t. ex.
svårare att simulera invaliditet än att simulera sjukdom.
Enligt Finlands nya folkpensioneringslag är varje i Finland bosatt arbetsför person försäkrad från början av det kalenderår, som
följer näst efter det, då han fyller aderton år. Detta gäller oberoende av resp. persons ekonomiska ställning eller om han tidigare
försäkrat sig i annan försäkringsanstalt.
Pensionsförsäkringen är alltså en folkförsäkring: den omfattar
icke blott lönarbetarna, utan hela befolkningen. En sådan allmän
folkförsäkring är särskilt i Finland på sin plats, då utom lönarbetarnas krets en mängd personer finnas, vilkas ekonomiska
ställning är lika svag som lönarbetarnas. Teoretiskt hade det varit tänkbart, att de personer, som kunna slå sig fram utan folkpensioner, såsom statens och kommunernas tjänstemän samt personer med större tillgångar, hade lämnats utanför pensioneringen.
Så har saken varit ordnad i Sverige intill ingången av 1937, då 1935
års nya svenska lag trädde i kraft. Med det system, som Finland
valt för pensioneringens finansiering, hade detta dock stött på
stora praktiska svårigheter. Hela denna grupp personer beräknas
för övrigt uppgå till blott 5-10 Ofo av hela det antal personer, som
folkpensioneringen genast kommer att omfatta, d. v. s. 1,700,000
personer. Vid jämviktsläget – år 2020 – beräknas antalet försäkrade uppgå till c :a 2,200,000.
Från försäkringen har uteslutits alla de personer, som vid lagens ikraftträdande fyllt 55 år. Man har icke ansett det ekono- 48
Finlands nya folkpensionering
miskt möjligt att medtaga även dessa. Beslutet kommer otvivelaktigt att hos de uteslutna väcka ett icke ringa missnöje. De svenska erfarenheterna bestyrka detta. Då pensionsförsäkringen i
Sverige infördes genom lagen av den 30 juni 1913, voro bl. a. de,
vilka fyllt 67 år, uteslutna. Hedan 1915 års riksdag blev dock
tvungen att medtaga dessa, ehuru deras pensioner fastställdes att
utgå med blott 50 Ofo av normalt belopp. År 1921 borttogs även
denna reducering, varigenom numera endast de invalider, som redan år 1913 voro 15 år och försörjda av fattigvården, äro uteslutna.
Rätt till ålderdomspension har den försäkrade i Finland vid
fyllda 65 år, i Sverige vid 67 år. Invaliditetspension beviljas, då
den försäkrades arbetsförmåga nedgått så, att han är varaktigt
oförmögen att försörja sig »genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheten. De första invaliditetspensionerna
utbetalas dock först år 1942, de första ålderdomspensionerna år
1949.
Den försäkringspremie, som envar försäkrad skall erlägga till
pensionsanstalten, utgår under de fem första åren efter lagens
ikraftträdande med l Ofo av den försäkrades årsinkomst, dock minst
50 och högst 500 mark om året. Därefter utgör premien 2 Ofo av
inkomsterna, dock lägst 75 och högst 1,000 mark. I Sverige utgör
procentsatsen numera l Ofo, dock lägst 6 kr. och högst 20 kr. för
ensam person och sammanlagt 40 kr. för äkta makar. Av specialbestämmelserna i Finland må nämnas vissa lättnader för äkta
makar, vilka gemensamt icke ha en årsinkomst, som stiger till
10,000 mark.
Av försäkringspremierna är arbetsgivaren pliktig att för arhetare, som mot ersättning utför arbete åt honom och därvid icke
kan anses som självständig företagare, erlägga hälften. Den andra
hälften av premien skall han avdraga vid löneutbetalningen.
Detta gäller dock icke försäkrad arbetsgivares eller hans makes
son eller dotter eller svärson eller svärdotter, som varaktigt tillhör arbetsgivarens hushåll. I Sverige och Danmark deltaga argivarna icke i erläggarrdet av premierna. I Danmark erlägga de
dock bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringen.
Det är dock knappast skäl att fästa för stor uppmärksamhet vid
denna fördelning av premien. Huru den än teoretiskt göres, kommer det sannolikt att i praktiken gå så, att arbetarna under goda
tider genom löneaktioner kunna vältra största delen av premie- 49
A *
Ralf Törngren
bördan på arbetsgivarna, medan förhållandet under nedgående
konjunkturer blir det motsatta.
Enligt det system, varpå Finlands folkpensionering bygger, fö-
ras 75-80 Ofo av den försäkrades premier på hans personliga konto,
vilket konto gottgöres ränta på ränta. Pensionernas storlek bli så
huvudsakligen beroende av, förutom räntefoten, det inbetalade kapitalbeloppets storlek. I de fall, där pensionerna, beräknade på
detta sätt, skulle bli mycket små, utbetalas med statens och kommunernas medel tilläggspensioner. Dessa utgå med 2,400, 2,000
eller 1,600 mark, beroende av levnadskostnaderna på den ort, där
pensionstagaren lever, men utbetalas blott om den försäkrades
övriga inkomster icke uppgå till ett visst minimibelopp, som, även
det, växlar i förhållande till levnadsortens dyrhet och pensionstagarens civilstånd.
Så snart pensionsförsäkringen inträtt i sitt jämviktsläge, då enligt beräkning 200,000 invalider och 300,000 åldringar äro pensionerade, komma tilläggspensionerna att av totalkostnaderna, 1 1/2
miljarder mark, kräva c:a 425 miljoner. Under de närmaste decennierna förslå betydligt mindre belopp. T. ex. år 1950 beräknas
tilläggspensionerna uppgå till inalles 90 miljoner, år 1960 till 305
miljoner. Kommunerna skola deltaga i dessa pensioner i förhållande till sin ekonomiska ställning, dock med högst 30 och lägst
10 Ofo av tilläggspensionernas belopp. Kommunernas totala andel
beräknas år 1950 uppgå till 20, år ·1960 till 60 och år 2020 till 85
miljoner mark. Detta torde dock icke behöva innebära en lika
stor belastning av deras ekonomi, ty från de utgifter, som
pensionsförsäkringen medför, bör givetvis dragas den minskning
av fattigvårdsutgifterna, som blir en följd av en sådan försäkring. Sistnämnda utgifter uppgå nu till över 400 miljoner mark
per år, varav 15-20 Ofo äro förorsakade av understöd till följd av
ålderdom och invaliditet. Dock bör erinras om, att man t. ex. i
Sverige gjort erfarenheten, att fattigvårdsutgifterna på grund av
den stegrade levnads- och fattigvårdsstandarden ej sjunkit.
Som av det föregående redan framgår, bygger Finlands folkpensioneringslag-liksom Sveriges- på en kombination av försäkrings- och vårdprincipen. Det har synts naturligt, att de blivande pensionstagarna genom erläggande av avgifter skola
bidraga till skapandet av pensionerna. De försäkrade skola, så-
som det heter i regeringens proposition, veta att de genom erläggande av avgifter söka skydda sig själva mot nöd vid ålderdom
50
Finlands nya folkpensionering
och invaliditet. Vårdsystemet skulle emellertid haft den fördelen,
att man bl. a. undgått besväret med uppbörden av pensionsavgifterna.
Då man vid försäkringsprincipens införande i pensionssystemet
-förutom beträffande invaliditetsförsäkringen, vid vilken det partiella fördelningssystemet tillämpas – stannat för det individuella premiereservsystemet, resulterar detta i en avsevärd fondbildning. Givetvis är det ur många synpunkter av betydelse, att
en pensionsförsäkring kan ha fonder att ty sig till- för en obligatorisk pensionsförsäkring är det dock icke nödvändigt. Hade även
i ålderdomspensioneringen det s. k. fördelningssystemet följts,
hade ingen fondbildning behövt förekomma. De nödiga medlen
hade då måst tagas ur skattemedel, varav resultatet blivit, att
en höjning av de direkta och indirekta skatterna knappast kunnat
undvikas. Huruvida detta, såsom regeringen i sin motivering till
lagförslaget framhöll, inneburit en, jämfört med det nu godkända
systemet, ökad tunga för de mindre bemedlade och samtidigt verkat förlamande på företagsamheten, är dock osäkert. Skillnaden
mellan de olika systemen är ur nationalekonomisk synpunkt
knappast av större betydelse.
Som motiv för premiereservsystemet har bl. a. framhållits, att
de försäkrade genom sina premier främja kapitalbildningen.
Häremot kan dock anföras, att dessa premier icke representera ett
nettosparande. I<Jn stor del av detta sparande skulle sannolikt även
eljest kommit till stånd. Förutsätter man icke detta, så kan antagandet om det ökade sparandet icke innebära annat, än att man
framdrivit ett tvångssparande på bekostnad av konsumtionen och
levnadsstandarden. Om ett sparande under sådana förhållanden
kan anses lyckligt, därom kan man verkligen vara av olika
mening.
Den fondering av premierna, som enligt lagen skall äga rum,
leder till att pensionsanstaltens fonder vid försäkringens jämviktsläge komma att uppgå till 14 miljarder mark. Motsvarande fonders maximibelopp har i Sverige begränsats till l miljard kronor.
Med hänsyn till befolkningsmängd och nationalinkomst komma så-
ledes pensionsfondernas helopp att i Finland uppgå till ungefär
det dubbla jämfört med Sverige. Detta kan, både nationalekonomiskt och privatekonomiskt sett, innebära en avsevärd risk. Den
regering – Kivimäkis borgerliga samlingsministär – som överlämnade lagförslaget till riksdagen och som förordade fonder på
51
rl
Ralf Törngren
20 miljarder mark, var dock icke orolig däröver. I dess motivering i den till riksdagen överlämnade propositionen hette det nämligen, måhända optimistiskt nog: »Ifall besparingarna i allmänhet
tillväxa i samma grad som för närvarande, kommer fonden att utgöra endast en bråkdel av landets totala sparkapital. – – – Vid
sådant förhållande torde fonden icke komma att förorsaka större
investeringssvårigheter och ej alltför stor nedgång i räntefoten.»
Också om de blivande fonderna icke i och för sig behöva åstadkomma rubbningar i penningväsendet, kan en penningvärdeförsämring ha till följd, att dessa fonder, ihopsamlade med stora ansträngningar, rinna bort som sand mellan fingrarna, utan att närmelsevis göra den nytta och bringa den lättnad, som man tänkt
sig vid uppläggarrdet av dem. Samma resultat kan en räntenedgång ha, en omständighet, vid vilken man icke synes ha fäst tillräcklig uppmärksamhet.
Ytterligare förtjänar framhållas, att arrsamlandet av dylika fonder betyder koncentration av en stor ekonomisk makt i händerna
på dem, som ha fondernas förvaltning sig anförtrodda, en omständighet, som även kan få politiska konsekvenser. Det är tänkbart
att fonderna kunna bli utgångs- och stödjepunkter för en vidsträckt socialisering av Finlands ekonomiska liv. I sakens natur
ligger också, att dessa fonder knappast kunna bli för landet lika
produktivt använda som om de fortfarande befunnit sig i enskild ägo. Bestämmelserna om fondmedlens placering, enligt vilka
de icke blott kunna placeras i stats-, kommunala och kreditanstalters obligationer samt i skuldförbindelser, utan ock i solida inhemska bank-, affärs- och andra aktiebolags aktier, öka farhå-
gorna därvidlag. Anstaltens innehav av ett och samma bolags
aktier är dock i lagen begränsat till högst tio procent av sagda
bolags aktiekapital, men vid eventuella placeringssvårigheter kan
denna procentsats med riksdagens begivande ju ökas, och för övrigt behöves det icke ett alltför stort aktieinnehav för att kunna
utöva ett avgörande inflytande på ett företags ledning. I Sverige
vorodon 30 juni 1935 c:a 64 °/o av pensionsfondens medel placerade
i lån, därav största delen i konununallån, 27 °/o i obligationer och
blott 2 Ofo i aktier och O,G 0/o i fastigheter. Resten utgjordes av diverse fordringar, varav hälften var fordran å svenska staten.
Ytterligare en fara av de stora fonderna är, att de lätt kunna
föranleda en snedvridning av penningmarknaden. Regeringen har
visserligen i lagförslagets motivering framhållit »att olika slag
52
Finlands nya folkpensionering
av produktiva ändamål i landets olika delar objektivt böra främjas», men on sådan bestämmelses efterlevnad blir dock helt beroende av den subjektiva uppfattning den blivande pensionsanstaltens ledning hyser i föreliggande frågor.
Trots de betänkligheter, som man på särskilda punkter kan hysa
beträffande folkpensionoringslagen, bör dess tillblivelse dock hälsas med tillfredsställelse. Varken stat eller kommun torde under
de närmaste decennierna komma att i högre grad bli belastade genom densamma. De premiebetalningsskyldiga och arbetsgivarna
komma däremot att få större känning av pensioneringen. Dock
träffas olika industrier mycket olika – beroende på huru arbetskraftsorienterade de äro. En nedgående räntefot, en fortgående
rationalisering och liknande omständigheter torde dock, såvida
icke alldeles särskilt ogynnsamma omständigheter tillstöta, avsevärt förmildra verkningarna av den nya belastningen. storbolagen komma sannolikt att reda sig jämförelsevis bra. De små arbetsgivarna komma troligen att känna trycket av pensionsförsäkringen hårdare.
Helt säkert blir det även nödvändigt att tid efter annan vidtaga
förändringar i den nu godkända lagen. Alla de kalkyler, som avse
att behandla förhållandenas gestaltning efter trettio, för att icke
säga efter femtio och sjuttio år, äro minst sagt ovissa. Med sä-
kerhet vota vi intet om befolkningsutvecklingens gestaltning i
framtiden, bl. a. om de arbetsföra årsklassernas förhållande till
de icke arbetsföra. Lika litet veta vi något om tempot i näringslivet, vilket i väsentlig grad kommer att påverka levnadsstandardens höjd. Sannolikt kommer levnadstandarden att stiga, men då
måste ock pensionerna höjas för att ge samma stöd, som de nu
föreslagna pensionerna äro avsedda att giva. Under dessa förhållanden blir pensioneringen mer betungande än vad som beräknats. Lika litet vota vi om framtida fluktuationer på penningvä-
sendets område, vare sig det gäller penningväsendets stabilitet
eller ränteutveeklingen. Under alla förhållanden är en gynnsam
utveckling av produktionslivet en grundbetingelse för att lagen
på ett lyekligt sätt skall kunna genomföras.
53