Tryckfrihet och utrikespolitik


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TRYCKFRIHET
OCH UTRIKESPOLITIK
ENLIGT vår ärevördiga tryckfrihetsförordning »skola såsom
missbruk av tryckfriheten anses»: »smädliga, förgripliga eller till
osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden
om samtida nationer eller stater, med vilka riket är i fredligt förhållande, om deras varande överhet, regering och regeringssätt,
höge ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar». Paragrafen fortsätter: »förbrytelsen
skall anses enligt 8 kap. 28 § strafflagen, och skriften konfiskeras.
År skriften ej smädlig eller förgriplig, men genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat, må den utan rättegång
kunna konfiskeras.»
De, som under de sista åren följt med vad på åtskilliga håll i den
svenska pressen skrivits om främmande makter, »deras överhet,
regering och regeringssätt», skulle verkligen vilja önska, att ovanstående utdrag av tryckfrihetsförordningen uppsattes inom glas
och ram på redaktionslokalerna, helst även i justitieministerns arbetsrum. På sina håll har man nämligen tagit till vana att i spalterna begagna ett språk mot utländska företeelser, som gör en dygd
av okvädinsord och en sport av förvrängningar. Antipatierna
utlösa sig i invektiv och förlöjliganden. En tidning ligger i luven
på en stat, en annan tidning ondgör sig hetsande över en annan.
Ofta får man intryck av att utrikesjournalistik består i att föra ett
ordens giftkrig, för all del med skribenten utom riskzonen och väl
skyddad mot all handgriplig fara.
Måhända kan mycket av detta hänföras till att det alltmer omspännande utrikespolitiska intresset i vårt land kommit för hastigt på. Händelserna ha avlöst varandra i så hastigt tempo och
omvärderat så många, som det en gång troddes, evigt orubbliga
värden, att det varit svårt att med bibehållen jämvikt finna sig
tillrätta igen. stridsmetoderna från inrikespolitiken ha utan vidare överförts till utrikesjournalistiken, möjligen blott med den
145
Tryckfrihet och utrikespolitik
skillnaden att tonen skruvats upp, eftersom faran för att omedelbart bli tillrättavisad eller vederlagd varit minimal. Utrikespolitiken samlade förr, åtminstone utanför vissa exklusiva kretsar,
föga uppmärksamhet både bland allmänheten och – med den
växelverkan, som finnes mellan läsarnas intressen och tidningsvärldens – följaktligen även i pressen. En kultur att »uppleva
världen» har ännu icke hunnit byggas upp, helt enkelt därför att
en dylik kultur lika litet som varje annan kulturform kan byggas
upp på en dag. Säkerligen kommer det att åtgå ännu något tiotal
år, innan det levande utrikespolitiska intresset hos våra dagars
yngre årgångar blir mera allmän egendom; sannolikt få vi vänta
härpå, tills de yngre generationerna kommit till maktens åldrar.
Redan har dock det intima sammanhanget mellan skeendet ute
i världen och vårt eget materiella eller kulturella liv måst uppenbaras för allt flera. Hastigare än vi förut ville ana ha vi förflyttats
närmare världshändelserna; de som sömnigt slöto ögonen härför,
väcktes bryskt av sanktionsaktionen. Det under endast ett par år
stegrade försvarsintresset är en reflex av detta utrikespolitiska
uppvaknande, och aldrig torde referatet av en svensk riksdagsdebatt på sistone ha så slukats av allmänheten som skildringarna
av den underhusdebatt, då Hoare gjorde sin tårfyllda sortie och
Baldwin den botfärdiges avbön. Inga autarkiska strävanden
kunna stryka ur det allmänna medvetandet, att vi samt och synnerligen blivit på det ena eller andra sättet beroende av utvecklingen utanför våra gränser, att vi i mycket högre grad än tidigare
infogats i en internationell intresse- och ödesgemenskap.
Har tryckfrihetsförordningen icke minst till följd av den sedan
långliga tider liberala tillämpningen förlorat i tillbörlig aktning
och respekt, borde dock detta ömsesidiga internationella beroende
verka till självtukt. Vårt eget intresse av att ej stöta främmande
makter för pannan måste, tycker man, mana till en viss återhållsamhet och ett bättre vägande av orden, innan de slungas ut. När
man betänker, hur oöverkomliga åtskilliga lands gränser äro för
våra varor och hur stora ansträngningar att övervinna hindren
kunna bli fruktlösa genom granntyckthet hos importlandets myndigheter, måste det sägas vara att spela ett högt spel, om enskilda
pressorgan äventyra dessa handelsmöjligheter blott för lusten att
föra ett frivolt, av grovheter och insinuationer späckat språk.
Att detta icke är något löst tal kan man lätt få intyg på från den
internationella handelns män, som veta att berätta och berätta
146
Tryckfrihet och utrikespolitik
mycket om de extra svårigheter, som detta språk lägger till handelns redan nog många. Att det vållar vårt utrikesdepartement
mycket bekymmer kan icke heller vara allmänheten obekant. I ett
föredrag för ett par år sedan yttrade dess presschef, att »somliga
nationer på grund av omständigheterna äro överkänsliga. Deras
ministrar i utlandet ha ju till uppgift att i allt övervaka och tillvarataga sina respektiva länders intressen. De följa omsorgsfulltvad
som säges i pressen- jag föreställer mig att man inom denna inte
vet huru omsorgsfullt vad som säges om andra länder, läses, översättes och rapporteras på de utländska legationerna- och när så
något påträffas, som anses vara sårande för deras nation eller överhet, komma de med sina klagomål och dementier till utrikesdepartementet.» Mera än människor äro ej politikerna eller affärsmännen,
och vem kan förundra sig över om de skulle undvika att handla
med ett land, av vars press de ständigt bli förfördelade men vars
handelsartiklar de kunna få lika förmånligt från annat håll. Vad
skulle en kund i en svensk bod göra åt den handlare, som på notan
åt honom skrev ett Förbrytaren och kriminaldåren N. N. debet …?
När vi här ovan talat om pressen, vare det oss fjärran att generalisera. De flesta pressmän torde städse bemöda sig om att iakttaga dekorum; om de låta kritiken göra sig hörd, sker det först
efter ansvarskännande överväganden och därför att de funnit sig
nödsakade därtill av de påtalade förhållandenas art och sin bjudande plikt som bärare av vissa stränga åskådningar eller ideal.
Men lika lätt är att påvisa, hur denna ansvarskänsla är en sällsynt
uppenbarelse på vissa redaktionslokaler. Man behöver härvid ej
sysselsätta sig med kommunist-, kilboms- eller nazistpressen; den
har nu en gång för alla valt ståndskallet som sitt läte och uppfostrat sin publik med lögner, halvsanningar, förvrängningar, överdrifter och förtiganden, allt på ett sätt som måste stämplas som
ett barbariskt förfall men som måhända utlandet ej gitter fästa
något avseende vid. Men det finns också tidningar med stor makt
över opinionen och presentabla i de finaste kretsar, vilka ej försumma tillfällena att uttala sina oförgripliga meningar om sinnesbeskaffenheten hos utlandets och grannstaters ledare, om deras
amoraliska halt och deras brottsliga uppsåt. Störst måste ansprå-
ken ställas på de organ, som genom omständigheternas makt kommit att företräda härskande partiriktningar och som därför borde
·kunna förmoda, att deras stämma hörs vida omkring och blir allmännare avlyssnad. Allra störst borde anspråket vara på den
147
Tryckfrihet och utrikespolitik
avisa, som genom sin ställning som officiellt organ för det socialdemokratiska partiet på visst sätt måste betraktas som ett regeringsorgan.
Man behöver icke bläddra mycket i Social-Demokraten, förrän
man skall upptäcka det svalg, som är befäst mellan exc. Sandlers
högt kultiverade, försynta men ändock frimodiga uppträdande och
det »officiella organets» notoriska utfall mot en hel räcka av stater,
>;med vilka riket är i fredligt förhållande». För att undgå beskyllningen att icke kunna leverera bevis för våra påståenden skola vi
välja några citat ur »regeringsorganet» för de sista månaderna,
samtidigt som vi tillägga att intet skulle vara lättare än att fortsätta axplockningen både för denna tid och tidigare. »Stilblommorna» ha hämtats ej blott från ledareavdelningen utan även från
nyhetsavdelningen, från den för opinionsbildningen viktiga kåseriavdelningen samt från de utrikespolitiska översikterna, där de
arma vinddrivna politiska emigranterna få utså sitt hat mot det
gamla fosterlandets nya härskare.
Självfallet ställs Mussolini under krigets och sanktionernas tid
främst i skottgluggen. Den 7 jan. i år jämför kåsören Bes den
italienska diktatorn med »andra galningar, vilka trampat genom
världshistorien med blodiga stövlar …», samt fortsätter smakfullt:
»Deras största lust står i alla fall till människoblod. De äro helt
enkelt kannibaler till sin natur. – – – Buss på den där tokige
hövdingen, som håller på att äta upp ett helt folk.» Detta blott
som ett exempel beträffande Italien.
Av större intresse är behandlingen av Tyskland. På nyhetsavdelningen den 11 nov. 1935 kan läsas följande avslutning på ett
meddelande om vissa benådningsakter:
»Bland dem finnes fall, där männens kallblodighet bragt havande
kvinnor om livet bara för att slippa ifrån bekymren för det väntade
barnet och icke behöva betala något uppfostringsbidrag. Gemensamt i
alla dessa fall är mannens könshat mot kvinnan, som frånkännes att
leva. Det är det primitiva blodets röst i en brutal miljö. Ligger motivet i den förnedrade ställning, som kvinnan intar i Tredje riket?
Eller finner detta systematiska benådande av kvinnomördare sin förIdaring i Hitlers person?»
Under strecket i Soc.-Dem. den 3 jan. 1936 gör Friedrich Stampfer, Vorwärts’ siste redaktör, ett bokslut över »Det tredje Hitleråret». Där manas Europas regeringar och folk till ett »avböjande
av alla överenskommelser med förbrytarband», varmed ej kan avses något annat än i första hand Tysklands »Överhet», för att an- 148
Tryckfrihet och utrikespolitik
vända tryckfrihetsförordningens ord. I samma artikel talas om
nationalsocialismens »bestialiska terror» och »lymmelaktiga sinne~
lag». I en artikel den 2 dec. 1935 avslutar Stampfer en jämförelse
mellan Bethman-Hollweg och Hitler på följande sätt:
»Däremot är Hitler en i sitt slag fullkomligt entydig och sluten personlighet – han förkroppsligar den råa våldspolitik, som icke känner
några hämningar. Varje fördrag, som slutes med honom, är ensidigt,
ty det är på sin höjd endast en som tänker hålla det, den andre.»
Men Soc.-Dem. nöjer sig ej med dessa båda diktaturländer. Till
Österrikes nuvarande regim har det alltid haft ett gott öga. När
den stora amnestien för socialdemokrater utfärdades, frågade tidningen, om de »släppas ut ur fängelset för att jämte sina familjer
prisges åt svältdöden~» (5 jan. 1936), varjämte andra artiklar influtit om Österrike, vilket omöjligen skett för att meddela sanningen. Enahanda torde ej heller kunna gälla en av en polack skriven understreckare »Polsk fattigdom» för den 19 jan. 1936, där
syftet att måla Pilsudskidiktaturen i svartaste svart är alltför tydlig trots artikelns hovsamma ton. Med än större skärpa måste man
fråga, om tidningen före publicerandet förvissat sig om riktigheten
av uppgifterna i en artikel den 4 febr. 1936 av C. Mergentz, Riga,
om »Tortyr i Lettland». Därom vittna knappast följande utdrag:
>>Till de vanliga tortyrmetoderna hör att slå fångarna med sandsäckar och gu!nmibattonger, och en av polissadisternas mest omtyckta
metoder är misshandel av offrens könsorgan. Den politiska fången
Leibowitsch slet man vid förhör i höstas kläderna från kroppen, satte
på honom en maggördel av metall och kastade ned honom i ett badkar, genom vilket en elektrisk ström leddes. Detta ’elektriska badkar’
användes ofta. Den häktade Wilumson visade man bara detta badkar,
och det var tillräckligt för att få honom att ’bekänna’. De måste hela
tiden sitta på stolar, och så fort de sluta till ögonen, sticker man dem
med nålar eller pressar brinnande cigarretter mot deras hud – – ->>
>>En särskild inrättning i fängelset är karcern (arresten). Denna
oskyldiga benämning döljer dess egentliga betydelse. Karcern består
av celler, vari fångarna inte kunna röra sig, varken ligga eller stå, de
sakna fönsterglugg och äro försedda med stengolv, som övergjutes
med vatten för att hindra fångarna från att sova.» – – – »Dödligheten bland fångarna är ännu mycket stor, och regeringen besparar
sig på så sätt dödsdomar och avrättningar, vilka alltid väcka ett visst
uppseende utomlands. De sjuka fångarna överlämnas helt och hållet
åt sig själva, tillståndet på fängelselasarettet är obeskrivbart. De
sjuka, som inte äro i stånd att hjälpa sig själva, gå under i smuts.»
Soc.-Dem. stannar dock icke härvid. Icke ens de demokratiska
staternas anspråk på korrekt behandling respekteras. När Laval
149
Tryckfrihet och utrikespolitik
avtågade, bragtes honom den 24 jan. i en ledare, undertecknad Ivan
Pauli, följande avskedssalut: »Måtte vi slippa få se honom dyka
upp igen!» Finns det något verkligt behov av att ett »regeringsorgan» skall så oförblommerat lägga sina antipatier i dagen mot
en statsman, som helt visst kan »dyka upp igem och som till äventyrs skulle kunna visa sig minnesgod1 När den engelske konungen
dog, skrev Bes ett gravkväde, vars plumphet redan påtalats i pressen men varur ett extrakt bör komplettera samlingen:
»Den lungsjuke textilarbetaren i Manchester torkar en tår ur ögat
när han erfar att the King slutat sitt långa och för nationen så betydelsefulla liv- hans hustru gråter och hans hungriga och illa klädda
barn bevittna förskrämda sina föräldrars sorg – – -»
»Godhet, klokhet och vishet voro hans ledstjiirnor. På sina många
lediga stunder samlade han frimärken och spelade golf. I båda dessa
färdigheter – väl lämpade för konstitutionella engelska konungar –
vann han mästerskap. – – –
Därför sörjes han uppriktigt i hela det väldiga imperiet. Under flera
veckor framåt kan den indiske muhammedanen skymfa den indiske
brahmanens heliga ko utan att riskera efterräkningar, ty båda äro
upptagna av sorgen över kejsarens bortgång. Deras gemensamma
Gud har gått till sin himmel. Han var en god Fader iiven för Indien—»
Man har svårt att föreställa sig något, som sagts i olämpligare
ögonblick; förvisso skulle det ha känts som ett stygn i hjärtat på
engelska arbetare i deras traditionsmättade vördnad för monarkien, därest det kommit under deras ögon.
Tidigare har man alltid vant sig vid att Soc.-Dem. hyst ett djupt
rotat agg till den unga finska staten, detta som en reminiscens a Y
våra socialdemokraters partitagande under finska frihetskampen
1918. Nu när Soc.-Dem. bort ha hunnit växa in i kläderna som regeringsspråkrör och än mer sedan vår regering framträtt som varm
anhängare av Finlands närmande till de skandinaviska staterna,
hade man kunnat vänta, att det gamla språket skulle avläggas och
utbytas mot ett, som gjorde skäl för vänskaplighetens namn. Men
ännu så sent” som 23 jan. 1936 öppnade Soc.-Dem. sina spalter för
Karelens kommunistiske exdiktator Gylling, vilken i sin artikel
ideligen talade om »vitfinnarna» och om den finska »ochranam,
som »Över den karelska gränsen [sänt] ett flertal terroristgrupper
med speciella uppdrag i form av skadegörelse, mordbrand och
attentat mot kända kommunister» o. s. v. När den Hanssonska
regeringen så deciderat uttalat sig för det fyrstatliga nordiska
samarbetet, innebär detta icke en skyldighet för partiets press att
150
————-
Tryckfrihet och utrikespolitik
avstå från nedsättande, hatfulla tillmälen mot en officiell myndighet inom ett av Nordens länder~ Måste den icke vinnlägga sig om
ett uppträdande, som varken kan uppfattas som kränkande eller
håller gamla sår öppna~ Det är väl ändock meningen att åstadkomma en de nordiska folkens vänskap, ej blott de nordiska regeringsledamöternas~
Vi ha avsiktligt valt Social-Demokraten, därför att man har rätt
att ha särskilda pretentioner på ett officiöst organs internationella
umgängeston. Visserligen kan tidningen knappast betraktas utomlands som fullt representativ för svensk opinion i utrikesfrågor
– något som av ovanstående hastigt hopbragta citatsamling att
döma mest måste vara att tillskriva tidningens små anspråk på sig
själv- men detta rubbar icke dess ansvar för sina ord och konsekvenserna av dem. Man kan verkligen fråga, om det kan ligga
något förnuft i att en ändock så observerad tidning som det
svenska regeringspartiets huvudorgan måste befinna sig på permanent krigsfot med det ena närliggande landet efter det andra.
Man måste också undra, om den verksamhet, som hr Ivan Pauli
utfört som »spiritus leeton för Social-Demokratens utrikesavdelning, varit av den sort att den bort meritera till en plats i den
nämnd, som har till uppgift att stärka de kulturella förbindelserna
mellan Sverige och utlandet.
Samtidigt som vi här endast uppehållit oss vid en tidning, vilja
vi gärna tillägga, att den ej står i sina uttrycksmedel på något
sätt isolerad. Vi kunna sålunda icke underlåta att peka på en
nietzscheansk handels- och sjöfartstidning på västkusten, som har
svårt att fördraga en hel del nu levande övermänniskor. Den 18
jan. berörde den på ledareplats bl. a. Hitlers halssjukdom i följande
utsökta ordalag: »Det vore mycket ledsamt, om Hitler skulle visa
sig lida av halskräfta. Han bör få ha hälsan och uppleva den
vedergällning, som väntar honom.» Detta endast som en smakbit
ur det rikhaltiga lager av sottiser, som från det hållet serverats
under de senaste åren. Säkerligen finns det intet ord i det ovan
citerade momentet 2: 9 av tryckfrihetsförordningen, som ej antastats från dessa båda håll, vare sig man ser till grundlagsstadgandets bokstav eller till dess andemening.
* *
*
Med denna exempelsamling för ögonen frestas man visserligen
fråga, om tryckfrihetsförordningen med dess tunga och svårberäk- 151
Tryckfrihet och utrikespolitik
neliga processförfarande förvandlats blott till ett tomt hot. Men
vi skola skynda att tillägga, att vi fuller väl begripa, att vi här
ha att göra med förhållanden, som ej alltid kunna lösas domstolsvägen, ja, först i sista hand böra lösas genom myndigheternas inskridanden. Endast så mycket måste sägas, att tryckfriheten
aldrig tänkts och aldrig bör kunna få vara en fullständigt otyglad
rättighet för ett visst pressorgan eller vissa klickar att genom ansvarslösa skriverier kränka utländska personer, som i regel ej
kunna försvara sig, och skada det egna landets intressen. Det kan
vara lika farligt för en stat, om friheten utmynnar i självsvåld,
som om den förbytes i tvång.
Vad här gäller är främst att åstadkomma en självrannsakan
även hos de »pigga», »modiga», »spirituella» tidningarna om pressens uppgift som det fria ordets företrädare i ett neutralt land.
Det måste finnas en medelväg mellan ett utmanande, fullkomligt
otuktat skrivsätt, vilket ej kan ostraffat få fortgå, och själlösa redogörelser av typ Post- och Inrikes Tidningar, vilka måste döda det
utrikespolitiska intresset. Det måste oeftergivligt krävas åtminstone ett minimum av taktfullhet men också finnas en marginal
för kritik.
Att avväga var gränsen går för rätten att kritisera utländska
förhållanden blir visserligen i sista hand en subjektiv bedömning,
vid vilken partipolitiska eller andra känslostämningar måste
skifta. Det vore att förneka pressens uppgift i ett utanför alla
maktgrupper stående exneutralt land att vilja nedtysta dess
stämma eller förkväva de inlägg, som den kan göra i världsdiskussionen. De ideal om rättssäkerhet i det mellanfolkliga umgänget
och humanitet inom staterna, som de små länderna företräda,
måste hävdas icke blott som en reaktion utåt, när bestämd anledning ges, utan än mer som en vägledning inåt för svensk opinion.
Man kan gå ett steg längre och säga, att det skulle te sig som
en kulturskymning, ifall pressen upphörde att reagera mot barbariskt förtryck eller rå likgiltighet för människoliv. Sverige har
ingen anledning att i oträngt mål överge en med seklers möda
upptimrad humanare uppfattning om förhållandet mellan stat och
individ.
Men varje sak kan sägas på två sätt och det är åtskillnad på
kritik och kritik. Hur hett känslorna än må bränna, får ej förglömmas att varje fredligt samliv mellan nationerna måste bygga
på respekt för varje nations självbestämningsrätt. Vi måste kort
152
————–
Tryckfrihet och utrikespolitik
och gott acceptera verkligheten. Det kan ej vara den svenska pressens sak att ta parti i främmande länders inre förehavanden på ett
sätt, som vi själva skulle vara de första att betacka oss för, ifall
det gällde oss. Hur skulle icke- med rätta- ropas i högan sky,
om den tyska regeringspressen kontinuerligt sysselsatte sig med
exempelvis statsminister Hanssons och andra regeringsledamöters
sinnestillstånd, införde Ny Dags samhällsskildringar som autentiska dokument över det sociala livet i Sverige samt krävde deportation av regeringsledamöterna för att de skulle lämna plats åt
någon av våra nazistledare~ skildringar av bestående förhållanden kunna intagas utan att man frossar i smädelser. skildringarna
skulle också kunna underkastas en granskning, så att icke rent
omöjliga uppgifter återgåvos. Man skulle t. o. m. kunna önska, att
de vägrades plats, om de föreföllo osannolika eller deras sanningshalt ej kunde kontrolleras – f. n. torde tillvägagångssättet vara
så motsatt som möjligt och objektiviteten förnimmas som en black
om foten. Man kan med andra ord fordra, att utiandsavdelningarna redigeras med en känsla av ansvar.
Förhållandet till diktaturländerna vore i och för sig värt ett eget
kapitel. För vår del finna vi vår historiskt bestämda utveckling
peka mot ett annat styrelsesätt och en annan samhällsordning än
t. ex. Tysklands och Italiens; vi äga en nationell folkstyrelse, byggd
på tradition och omvandlad i takt med sociala förändringar, vilken
det ej finnes orsak att utbyta men väl kanske att sanera. Vi skulle
med Luthers ord till Zwingli kunna säga till alla dessa samhällsmakare i södern: Ihr habt einen anderen Geist als wir. Vi fmna
det italienska kriget mot ambulanser av natur·att på det skarpaste
böra fördömas; vi ha ej annat omdöme om exekutionsmetoderna
den 30 juni i Tyskland än om desamma vid andra historiens
Bartholomeinätter; vi sågo vid läsningen av Görings tal inför riksrättsprocessen i Leipzig ett avgrundsdjup öppna sig o. s. v. Men
vi ansluta oss icke till sanktionerna mot Italien, därför att Italien
är en diktaturstat eller därför att vi dessvärre gäckats i vår tro
att diktaturen av ren självbevarelsedrift vore att anse som fredsfaktor – vi kunna helt följa vår utrikesminister, när denne yttrade att sanktionerna tillgripits ej niot Italien utan mot kriget
som sådant. Överhuvud får det aldrig förbises, att diktaturerna
ha sin yttersta förklaring i de föregående demokratiernas svagheter. Därför måste också lösningen av de problem, varmed de
brottas, bli föremål för vår noggranna om ock kritiska observa- 153
Tryckfrihet och utrikespolitik
tion. Det vore den största självförhävelse av alla våra antityska
och antiitalienska grälmakare att intala sig – så beroende som
utvecklingen i varje land är av ideologier, metoder, initiativ och
resultat i skilda länder och allra mest i de gamla kulturstaternaatt vad som nu sker i de bekämpade länderna icke skall avsätta
några spår även i de demokratiska staterna. Just för demokratiens
egen skull måste man önska, att den icke skall försumma att ägna
uppmärksamhet t. ex. åt det sätt, varpå auktoritets- och effektivitetsproblemen lösts hos de nämnda länderna. Att följa omdaningen
söderut objektivt med bibehållen kritikrätt måste i längden vara
fruktbarare och vårt land värdigare än att bedriva en journalistik,
som skulle kunna åskådliggöras på så sätt, att man drar ner rullgardinerna, håller en bakdörr öppen för emigrantinlagor och trappskvaller samt tar upp ett litet skotthål i väggen för att avbrassa
invektivsalvorna.
Vi kunna tillägga, att vi ingalunda finna en sådan utveckling
inom pressen på något sätt önskvärd, enligt vilken hänsynsfullheten skulle kunna utmynna i ett förtigande av faktiska låt vara
ganska genanta förhållanden eller att språket av pur konsideration
skulle göras färglöst och tandlöst. En fri press kan aldrig avskärma
verkligheten. Amerika måste bedömas även med hänsyn till sitt
gangsterväsen; när den franska pressen behandlar de korruptiva
tendenserna· hos landets politiker måste även utlandspressen ha
rätt att göra det o. s. v. De extra kryddade uttryck, som använts
om Sovjetryssland borde särskilt efter Sveriges erkännande aY
unionen nog i åtskilliga fall omständigtvis ha dämpats, helst som
nyhetsmaterialet säkert många gånger östs ur usla brunnar, men
så länge Moskva ej upphört att bedriva ett världsrevolutionärt
undermineringsarbete, vore det dock att begära för mycket, om
man krävde att uteslutande vänskapliga tonfall skulle brukas.
Man kan fordra av åtminstone de svenska tidningar, som göra
anspråk på att kallas ledande, att de icke utnyttja det fria ordet
för att motverka de ansvariga statsmakternas strävanden. Leder
tryckfriheten till att landets intressen skadas, måste det vara något
fel antingen på tryckfriheten eller också på pressen. Pressen måste
ändock vara en tjänarinna åt statsintressena, ej ett hinder för
deras realiserande. Vi vilja ingen likriktning, men utåt kan dock
staten ej vara hur delbar som helst. Nästan grotesk är L. O:s
blockad mot Tyskland, som aldrig tycks avblåsas. Regeringen behandlar Tyskland som mest gynnad nation men dess valmanskår
154
Tryckfrihet och utrikespolitik
uppehåller en bojkott. Att denna blivit ineffektiv:, är icke regeringens eller åtminstone icke regeringspartiets förtjänst. När ’en
högkonjunktur plötsligt ramlat över regeringspartiet, bör det ej förglömmas att den till icke oväsentlig del är en frukt av det ökade
handelsutbytet, vilket i sin tur vad vårt viktigaste handelsland
beträffar kommit till stånd trots L. O. Och om detta ökade handelsutbyte ej kommit till stånd och om vi alltså förlorat denna mångfald av arbetstillfällen,, hade det då legat någon rim och reson i att
statsmakterna skulle undergräva sina finanser genom en fortsatt
dyrbar arbetslöshetspolitik1 solidariteten med det egna landets intressen måste dock i all rimlighets namn gå före partiernas tycken
eller sym- och antipatier. Vi ha icke råd att undvara denna inre
solidaritet utåt men väl några förnärmande speglosor i pressen.
Till sist måste man ställa frågan, om det också kan vara ansvarskännande att i en splittringens värld städse ha på läpparna ett
språk, som måste ge ny näring åt folkhatet. Prof. Romdahl har
under ))Dagens frågor» i detta häfte inskärpt det ansvar, som särskilt de kulturellt ledande ha för att förståelsen mellan folken får
träda i misstänkliggörandets ställe. Givetvis har en sådan vädjan
giltighet även för t. ex. Pirandello. Men den är också giltig för de
internationella arbetarorganisationerna, som måste inse att det
finnes rum för allvarligt strävande internationalism även utanför
internationalerna. Demokratien måste bygga på tolerans, för det
första alltefter vallyckans växlingar mellan partierna inbördes i
samma land, för det andra mellan skilda stater. Partier eller klasser kunna antingen fostras till kritik eller till hat. Kritiken leder
till resonlighet och försonlighet, men vad som flyter ur hatet låter
ofta icke hejda sig i sitt lopp. För kulturutvecklingen är folkhatet
än ödesdigrare än klasshatet.
155