Viggo Terling: Sveriges energisäkerhet är ärvd. Nu måste den förtjänas.

Sverige är näst bäst i EU på energisäkerhet, enligt ett nytt globalt index. Men placeringen vilar på kraftverk som våra far- och morföräldrar byggde, och på andelen planerbar el hör vi till de sämsta i världen. Tidöregeringens viktigaste energibeslut kan nu stå på spel i regeringsbildningen.

På Väröhalvön norr om Varberg står Ringhals 1 och 2 tysta. Reaktorerna stängdes 2019 och 2020, sedan ägarna 2015 bestämt sig för att avveckla dem i förtid. På samma udde ska nu nya reaktorer byggas. Däremellan ligger tio förlorade år, och de syns i statistiken.

Adam Smith Institutes nya Global Energy Security Index rankar 187 länder efter deras förmåga att producera eller köpa den energi ett tryggt och välmående samhälle behöver. Sverige hamnar på femtonde plats i världen och tvåa i EU, efter Tjeckien. Finland kommer på 25 plats, Tyskland på 69 och Danmark på 94. Norge toppar listan.

Sveriges goda placering beror till stor del på vattenkraften och kärnkraften som tidigare generationer byggde. Tack vare dem nettoimporterar Sverige bara omkring en tredjedel av sin energi. För Tyskland är siffran 71 procent. Vi köper dessutom från politiskt stabila leverantörer, och i EU är det bara Rumänien som har bättre importsäkerhet.

Sverige får däremot ett betydligt sämre resultat när det gäller andelen planerbar el, alltså kraft som kan startas och regleras efter behov. Där hamnar vi på plats 165 av 187. Drygt en fjärdedel av elen kommer i dag från vind och sol, mot en tiondel i Norge. När det är kallt och vindstilla måste vattenkraft, kärnkraft eller import täcka behovet, och det är hushåll och företag i södra Sverige som får betala.

Hade Sverige haft samma andel planerbar el som Tjeckien hade vi varit EU mest energisäkra land och femma i världen, före Schweiz. Politiska beslut har bidragit till att vi inte är där.

Tidöregeringen har gjort mer för att ändra på det än någon regering på decennier. Energimålet ändrades från hundra procent förnybart till hundra procent fossilfritt, så att kärnkraften inte längre räknas bort. Taket på tio reaktorer togs bort, liksom kravet att nya bara får byggas där det redan finns reaktorer. I maj 2025 klubbade riksdagen en modell med statliga lån och prisgarantier för ny kärnkraft, och i juni i år beslutade staten att gå in som majoritetsägare i bolaget som ska bygga omkring 1 500 megawatt vid Ringhals.

Som marknadsliberal hade jag helst sett att kraftverk byggdes utan statliga lån. Men efter år av politisk osäkerhet kring kärnkraftens framtid är det rimligt att staten bär en del av risken.

Den pågående regeringsbildningen har därför stor betydelse för svensk energiförsörjning. Valet i september lämnade Tidöpartierna två mandat från egen majoritet. Riksdagen har röstat nej till både Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist. När Ulf Kristersson rapporterade till talmannen den 17 november var regeringsfrågan fortfarande olöst. Partiledarna fick ytterligare en vecka på sig, och en ny talmansrunda planeras till den 24 eller 25 november. Osäkerheten om vem som ska förvalta kärnkraftspolitiken består.

Ännu har inga nya reaktorer byggts, och EU besked om statsstödet väntas först hösten 2027. Finansieringslagen gick igenom med 154 röster mot 151. Socialdemokraterna, som röstade emot, vill nu se över modellen, och Miljöpartiet har talat om att riva upp den.

För den som ska investera i en reaktor som ska leverera el i sextio år är det svårt att förhålla sig till regler som riskerar att skrivas om vart fjärde år. Höga räntor och långa tillståndsprocesser gör redan kalkylen svår nog. Kriget i Ukraina och konflikten kring Iran påminner dessutom om vad det kostar att vara beroende av andra för sin energi.

Oavsett vem som till slut bildar regering behöver investerarna ett tydligt besked om att finansieringsmodellen ligger fast. Vattenkraften och kärnkraften som tidigare generationer byggde har gett Sverige en plats nära toppen. Nu behöver vi själva bygga vidare.

Viggo Terling är chief of staff för Adam Smith Institute