Anders Åslund: Så förändras styrningen av Rysslands krigsekonomi

Putin har accepterat ett långvarigt utnötningskrig mot Ukraina och satsar så mycket han förmår på militären. En utveckling som fått förvånansvärt lite uppmärksamhet är att Putin har vänt ryggen åt militären, de säkerhetspolitiska hökarna och det statligt ägda militärindustriella komplexet. I stället har han lämnat över ansvaret för kriget i Ukraina till sina lydiga ekonomiska teknokrater.

Efter slaget vid Stalingrad började Hitler tillmäta den misslyckade chefen för Luftwaffe, Hermann Göring, mindre betydelse och stärkte i stället ställningen för sin propagandaminister Joseph Goebbels. På liknande sätt har Putin, efter att ha blivit besviken på sin militär, riktat uppmärksamheten mot sina ledande ekonomiska teknokrater: finansminister Anton Siluanov, centralbankschefen Elvira Nabiullina och försvarsminister Andrej Belousov.

I maj 2024 ersattes Sergej Sjojgu som försvarsminister av Putins ekonomiske rådgivare Andrej Belousov. Sjojgu hade länge betraktats som djupt korrumperad, och fyra av hans biträdande ministrar har åtalats för omfattande korruption. Den exceptionellt utbredda korruptionen inom det ryska försvarsministeriet tycks nu ha minskat.

I maj 2024 avsattes också Putins mångårige sekreterare i säkerhetsrådet och nära medarbetare från KGB-tiden i Sankt Petersburg, den hårdföre höken Nikolaj Patrusjev. I juni 2026 avled ytterligare en KGB-general från Sankt Petersburg, Sergej Ivanov. Att de hårdföra KGB-generaler från Sankt Petersburg som stått Putin närmast nu har försvunnit från scenen måste ha betydelse.

Den 22 oktober 2026 genomförde Putin en mindre regeringsombildning. Det viktigaste inslaget var att stärka ställningen för Anton Siluanov, finansminister sedan 2011. Han befordrades till vice premiärminister samtidigt som han fick behålla kontrollen över finansministeriet. Putin befordrade också Siluanovs biträdande minister Irina Okladnikova till vice premiärminister med ansvar för regeringens ärendehantering, en uppgift som tidigare skötts av en av premiärminister Michail Misjustins närmaste medarbetare.

Vid första anblicken kan detta framstå som att en teknokrat, Siluanov, stärks på bekostnad av en annan, Misjustin. Men Misjustin har märkligt nog knappt uttalat sig om kriget, medan Siluanov tydligt har klargjort att finansieringen av kriget är hans främsta uppgift.

Misjustin har alltid varit något av en särling. Han är en skicklig teknokrat vars far arbetade inom KGB. Själv byggde han upp en förmögenhet som investmentbankir och genomförde därefter en framgångsrik reform av den ryska skattemyndigheten. I januari 2020 utsågs han överraskande till premiärminister med uppdraget att främja den ekonomiska utvecklingen. Men bara två månader senare slog covid-19-pandemin till och alla planer på ekonomisk utveckling lades åt sidan. Logiskt sett borde han då ha ersatts. I februari 2022 inledde Putin sin fullskaliga invasion av Ukraina, ett krig som Misjustin knappt nämner offentligt. Han uppfattas som opolitisk, men sitter ändå kvar.

Två vice premiärministrar har betraktats som särskilt betydelsefulla eftersom de representerar mäktiga maktgrupper. Den ene är Denis Manturov, skyddsling till Sergej Tjemezov, vd för Rostec och en nära vän till Putin från deras gemensamma tid inom KGB i Dresden. Den andre är Dmitrij Patrusjev, son till Nikolaj Patrusjev. Ingen av dem befordrades vid denna regeringsombildning.

De personer från Sankt Petersburg som anses stå Putin allra närmast är Jurij och Michail Kovaltjuk. De kontrollerar Rosatom, Putins privata finanser och stora delar av de ryska medierna. Deras främste politiske företrädare är Sergej Kirijenko, den ökände förste vice chefen för presidentadministrationen med ansvar för inrikespolitiken och Ukraina. Men inte heller denna grupp tycks ha vunnit något på förändringarna.

I stället har Putin gett sina ekonomiska teknokrater – Siluanov, Belousov och Nabiullina – större inflytande än någonsin tidigare. För Putin har de betydande fördelar. De besitter omfattande ekonomisk och administrativ kompetens. De kostar inte lika mycket som hans mer öppet korrumperade utnämningar. De saknar större egen politisk makt och förmåga att bedriva påtryckningar, och de lyder honom.

Kort sagt gör de Ryssland farligare för de länder som angrips av landet. De bör därför betraktas som det största hotet mot omvärlden.

Att kompetenta teknokrater nu dominerar Rysslands ekonomiska politik får långtgående konsekvenser. De styr så stora resurser som möjligt till kriget. Enligt den nyligen offentliggjorda federala budgeten kommer inte mindre än 44 procent av utgifterna, motsvarande 260 miljarder dollar, att gå till militären och den nationella säkerheten. Det är en ökning från 41 procent i 2026 års budget. Allt annat – utbildning, sjukvård, socialpolitik och investeringar i infrastruktur – försummas.

De ekonomiska teknokraterna är samtidigt finanspolitiskt ansvarstagande. Årets federala budgetunderskott skulle ursprungligen uppgå till 1,6 procent av BNP, men beräknas nu bli 3,2 procent. För nästa år är målet ett underskott på 2,2 procent av BNP. Som vanligt kommer det sannolikt att bli större än planerat, men med internationella mått mätt är dessa underskott små.

Rysslands offentliga intäkter är mycket begränsade och de västliga finansiella sanktionerna har effekt. Den federala statens inkomster ligger kvar på omkring 17–18 procent av BNP, och ingen av de skattehöjningar som genomförts under de senaste tre åren har lyckats öka denna andel. Ukrainas framgångsrika bombningar av ryska oljeraffinaderier minskar landets oljeintäkter. De högre oljepriserna bidrar föga till att förbättra Rysslands statsfinanser. Inte ens Kina erbjuder Ryssland något finansiellt stöd.

Ryssland kan endast låna på den inhemska marknaden, vilket innebär att de statliga bankerna står för den överväldigande delen av finansieringen. Det riskerar att försätta dem i ekonomiska svårigheter. Även om Rysslands statsskuld är mycket låg, omkring 20 procent av BNP, är räntekostnaderna höga. Centralbankens styrränta ligger på 14 procent, samtidigt som inflationen officiellt uppgår till endast 6,8 procent. Liksom tidigare lider Ryssland av stagflation, det vill säga ekonomisk stagnation i kombination med hög inflation.

Det står klart att Putin avser att fortsätta sitt kostsamma och meningslösa utnötningskrig. Hans enda hopp om en positiv vändning är Donald Trump. Men så länge ryssarna inte gör uppror har Putin råd att fortsätta denna politik, trots att den är så skadlig för Ryssland.

Anders Åslund är senior fellow vid Frivärld och författare till boken “Russia’s Crony Capitalism: The Path from Market Economy to Kleptocracy”

Texten publicerades ursprungligen i Kyiv Post.