Janerik Larsson: När de goda blundar för det onda

Russell Brand har länge varit en av Storbritanniens mest uppmärksammade och omstridda underhållare. Han dömdes nyligen av en domstol i London för våldtäkt och tre fall av sexuella övergrepp till tio och ett halvt år i fängelse. Han friades samtidigt från tre andra åtalspunkter. Domen har fått stor uppmärksamhet i brittiska och amerikanska medier. Men det är inte bara själva brotten som väckt debatt. Minst lika intressant är frågan hur Brand kunde fortsätta vara en firad offentlig person under så lång tid.

Det är en fråga som inte bara handlar om Russell Brand. Den handlar om hur människor och institutioner kan blunda för sådant som borde ha väckt allvarliga invändningar. Och om hur kändisskap, inflytande och politisk tillhörighet ibland tycks ge människor ett slags moraliskt frikort.

Två brittiska kommentatorer har nyligen belyst saken från olika håll.

Poppy Sowerby i nättidskriften UnHerd påminner om att Brands sexuella utsvävningar och grova uppträdande knappast var någon hemlighet. Tvärtom var det en del av hans offentliga personlighet. Under 2000-talets brittiska TV-underhållning blev hans vulgära skämt, sexuella anspelningar och gränsöverskridanden en del av underhållningsvärdet. Han var provocerande, oförutsägbar och drog publik. Produktionsbolag och TV-kanaler uppskattade honom.

Det som i efterhand framstår som varningssignaler var då en del av hans varumärke.

När Brand senare började uppträda som politisk rebell och samhällskritiker fick han stöd från den brittiska vänstern. Miljödebattören George Monbiot beskrev honom som det bästa som hänt vänstern på länge. Labourpolitikern Ed Miliband – idag utrikesminister – besökte honom för att spela in en podcast. Andra politiker och opinionsbildare uttryckte sin uppskattning.

Det är detta som Matthew Syed i The Sunday Times uppmärksammar i en krönika. Brand hade, menar han, fått ett politiskt skydd. Han hade blivit en person som många progressiva opinionsbildare ville identifiera sig med. Därmed blev det lätt att bortse från hans beteende.

Syed pekar bland annat på vänsterskribenten Owen Jones, som efter domen sa att han varit beredd att bortse från Brands tidigare problematiska beteende och övertygat sig själv om att Brand befann sig på en positiv utvecklingsresa.

När Brand senare bytte politisk profil och blev konspirationsteoretiker och motståndare till vaccinering mot Covid fick han försvarare på den politiska högerkanten som den amerikanske högerprofilen Tucker Carlson.

I båda fallen tycks människors vilja att identifiera sig med honom ha varit starkare än viljan att granska honom kritiskt.

Hösten 2017 publicerade Dagens Nyheter Matilda Gustavssons granskning av den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Arton kvinnor berättade om sexuella trakasserier och övergrepp.

Arnault hade under lång tid haft en mycket stark ställning i Stockholms kulturliv. Han drev kulturverksamheten Forum tillsammans med sin hustru, Akademiledamoten Katarina Frostenson. Han hade fått ekonomiskt stöd från Akademien.

Det som följde blev en av de större svenska kulturskandalerna. Arnault dömdes så småningom i hovrätten till två och ett halvt års fängelse för två våldtäkter.

Men inte heller den skandalen handlade inte bara om en enskild mans brott. Den handlade också om den miljö som hade omgett honom. Om människor som hade sett, hört eller anat sådant som borde ha föranlett reaktioner. Om en institution som hade som hade svårt att hantera avslöjandena när de väl kom.

Svenska Akademien splittrades. Sara Danius tvingades lämna posten som ständig sekreterare och Nobelpriset i litteratur delades inte ut 2018.

Det finns naturligtvis skillnader mellan Russell Brand och den svenska kulturprofilen. Men det finns också en gemensam nämnare: en person med stark ställning i en miljö där många hade skäl att uppskatta, försvara eller åtminstone inte ifrågasätta honom.

Det är kanske den mest obehagliga lärdomen av dessa historier. Människor behöver inte vara okunniga för att blunda. Ibland vet de tillräckligt mycket för att förstå att något är fel, men väljer att inte dra slutsatserna. Den framgångsrike underhållaren drar publik och reklamintäkter. Den inflytelserike kulturpersonen öppnar dörrar och skapar kontakter. Den politiske rebellen hjälper till att föra fram en sak som man själv tror på.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)