Thulin & Lundholm: Biologisk mångfald och hållbar animalieproduktion – Två sidor av samma mynt!

Det betade öppna landskapet försvinner i en rasande takt. Det är det biologiskt rikaste vi har i Sverige; per kvadratmeter högre biodiversitet än Amazonas regnskogar. Tyvärr samverkar flera faktorer såsom regelverk, djurhållarnas åldersfördelning, djurvälfärd och kortsiktiga ekonomiska intressen till fortsatt förlust av arter och antal organismer.

Samtidigt står Sverige inför stora utmaningar att på samma gång utveckla den inhemska animalieproduktionen från en nuvarande uppskattad självförsörjningsgrad om 67% till målet om ett snitt på 77% fram till 2035. Målet är fastslaget för att möta civilförsvarets ambition om ökad försörjningsgrad i händelse av krissituationer. Vi ska inte ’måla fan på väggen’, men visst har omvärldsläget försämrats i och med Rysslands invasion av Ukraina, så kallad ’hybridkrigföring’, politisk polariseringen i här- och närområdet, samt upplopp och oro hos våra europeiska grannar. Dessutom har priset på mineralgödsel ökat med 80%.

Medlemskapet i Nato stipulerar utökad satsning på försvaret, vilket vi i Sverige svarat snabbt och, förhoppningsvis, effektivt på. Försvarsbudgeten ligger under 2026 på uppskattningsvis 2,8% av BNP eller 175 miljarder kr i reda pengar, en snabb uppgång från 1,1% på tio år, från 45 miljarder kr år 2016. Regeringens målsättning är att uppnå 3,5% av BNP till år 2030.  

När det gäller livsmedelsförsörjningen ser det dock inte lika ljust ut. Åldrande lantbrukare, övergivna- eller obrukade gårdar, och stora regionala skillnader medför en sårbarhet i systemet som tyvärr inte ser ut att kunna vändas lika lätt. För att uppnå lönsamhet i en pressad yrkesgren såsom lantbruket blir dessutom produktionsenheterna större och färre. Enligt Jordbruksverkets statistik hade vi 2450 mjölkgårdar 2025, vilket är en minskning med 96% på 50 år jämfört med 56 500 mjölkgårdar år 1976. Antalet mjölkkor har mer än halverats, från 663 833 till 292 936 under samma tid.

Samtidigt ser det som sagt inte toppen ut för den biologiska mångfalden heller. Artdatabankens senaste rödlista inkluderade den nationella ikon-arten älgen, samt förklarade såväl fjälluggla som tornuggla för regional utdöda. Fjällugglan kanske är svårt att knyta till det betade/brukade landskapet, men för tornugglan är djurhållning en nödvändighet eftersom den häckar i lador med djur där det finns gnagare för den att jaga och äta. Sammanlagt har antalet arter på rödlistan ökat med 10% från 4 746 arter år 2020 till 5 217 år 2025. Nya på listan är karaktärsarter såsom ladusvala, sädesärla, sill, lax, öring, blåmussla och orkidén Adam och Eva.

Det mest bekymmersamma är hur det öppna betade landskapet minskar i Sverige, växer igen eftersom bete och slåtter upphör och hävden avslutas. Lantbrukare får idag ersättning för att låta marker ligga i träda i stället för att brukas. Det betade svenska ängsmarkerna är alltså bland det mest artrika som går att uppbåda, och enligt Artdatabanken en av de största påverkansfaktorerna när det orsakerna till rödlistningen. I vissa regioner i Sverige har nära 100% försvunnit, och sammantaget har mer än 70% förlorats under de senaste 100 åren.

Även dagens djurskyddsregler ställer till det för många djurhållare, och begränsar möjligheterna till ett extensivt bete, eller så kallat utmarksbete. Många känner sig övervakade som ’potentiella brottslingar’, vilket de naturligtvis också är. Lite som trafikreglerna. Att uppfylla djurskyddsreglernas formella krav kan liknas vid trafikreglerna. Det är svårt att ibland inte köra lite fortare än vad hastighetsbegränsningarna säger. Likaså är det lätt att glömma eller slarva med tillsyn av tamdjuren om man har bråttom, och kanske missar en skada i förbifarten. Särskilt besvärligt är det för djurhållare med stora besättningar, och de som har många djur ute på extensivt bete. Ett stort antal individer, i synnerhet ute på stora areal, kan vara svåra att överblicka.

Det finns även intressant motsägelser i djurskyddslagar på såväl nationell som på EU nivå, såsom att lagen begränsar möjligheten att återförvilda domesticerade arter som häst och ko trots att vi en gång utrotat deras vilda ursprung (tarpan och uroxe). Orsaken är att lagen inte tillkännager hästar eller kor som vilda djur, endast tama. Det blir lite märkligt eftersom hästar och kor var vilda innan vi tämjde dem, och utrotade de som återstod i det vilda. Efter har vi alltså antagit beslut som i praktiken hindrar dem från att bli vilda igen.

En utmaning med extensivt bete är risken för rovdjursangrepp. Förvisso ger 28§ i jaktförordningen tamdjurshållare långt gången rätt att skydda sin boskap mot angrepp, men ibland hinner skadan uppstå ändå. Det är idag inte ekonomiskt möjligt att ha fysisk bevakning av tamdjuren dygnet runt.

Hur ska vi då tänka för att komma vidare med dessa frågor, och vad kan vi konkret göra?

Djurskyddslagens regler och efterlevnad är en antropogen konstruktion, det vill säga något vi människor har skapat, och vore därmed ’på pappret’ en enkel sak att justera. Vi behöver bestämma oss för att ändra och skriva om lagen. I praktiken handlar det om att skapa förståelse för att ett extensivt brukande kanske kräver viss hänsyn även till djurhållaren. Extensivt bete kan innebära risker för hårt framavlade tamdjur, men medför även många fördelar för andra organismer, så någon form av balansering av välfärdstanken kan behövas. Ett visst mått av oavsiktliga skadeverkningar (jmf eng ’collateral damage’) kanske är nödvändigt för det gemensamt goda.

Ytterligare ett sätt att via djurskyddslagen lätta upp möjligheterna till övervakning av extensivt betande djur är möjligheten att ha skyddshundar som lever tillsammans med tamdjuren. Detta är vanligt i Spanien och andra delar av Europa, och även om hundarna inte kan ge ett fullgott skydd mot rovdjursangrepp så minskar det friktionen mellan djurhållare och stora rovdjur. Spanien har exempelvis fyra gånger fler vargar än Sverige på nästan samma landareal, men 15 gånger fler produktionsdjur och 20 gånger större areal betesmark.

Vi behöver även tänka i nya produktionstermer. Vissa lantraser såsom Jerseykor och Skotsk höglandsboskap har egenskaper som gör dem mer tåliga för ett mer extensivt, ’vildare’ bete. Under tillväxten utvecklar även raser som dessa mer intramuskulärt fett (marmorering) som ger köttet en fylligare smak och saftighet. Det öppnar upp för nya produktionslinjer med ’naturbeteskött’ av en hög kvalitet. Likaså är mjölken från exempelvis Jerseykor mer rik på A2 protein, en genetisk variant av mjölkproteinet beta-kasein som anses ge mindre magbesvär än det vanliga beta-kaseinet (A1). A2 protein har skapat nischade mejeriprodukter i exempelvis Spanien.

En diversifiering av djurslagen inom animalieproduktionen skulle skapa nya möjligheter till nischade produkter och såväl ekonomisk som produktionsmässig riskspridning. Nya köttkvaliteter, styckdetaljer och mjölkprodukter, men även nya raser, och kanske till och med nya produktionsarter. Helt vilda djur skulle även skapa möjligheter till jakt- och upplevelser. En spännande art i dessa sammanhang är visenten, den europeiska bisonoxen, som en gång fanns i Sverige och mycket väl skulle kunna återintroduceras. En stor gräsätare vars bete skulle komplettera tamdjurens, och vars kött är lika läckert som något annat.

Slutligen måste vi skapa ekonomiska incitament och möjligheter för unga brukare att ta vid. Det måste vara roligt och utvecklande att vara djurhållare. Samhället måste vara stöttande, både ekonomiskt och psykologiskt. Vi måste uppmuntra nytänkande och det som tänker och gör annorlunda saker. Utveckla de nationella egensinnigheter som finns, och se möjligheter i stället för hinder och problem. Vilja och våga. Vi tror att Sverige både vill och kan detta. Och måste, för att skapa en diversifierad och därmed mer robust livsmedelsproduktion, i fred såväl som kris. För oss och våra medorganismer.

Carl-Gustaf Thulin är forskare och docent vid SLU & Kjell Lundholm är senior rådgivare, sakkunnig i livsmedelssystem och försörjningskedjor