Mats Fält: Underbarnets bokslut

Det började så bra. Favoriten att vinna presidentvalet 2017, Chiracs trognaste allierade Alain Juppé, misslyckades och ersattes av en ny borgerlig veteran – François Fillon. Fillon fick strålande opinionssiffror men fälldes av en korruptionsskandal. En del av det han gjort var tveksamt men ungefär lika anmärkningsvärt var att uppgifterna dök upp precis mitt i upploppet till presidentvalet. Det är inte bara i USA som det ibland talas om den djupa staten.

Fältet öppnades genast för Emmanuel Macron, den unge briljante ekonomiministern, tidigare bankir hos Rothschild. Efter att ha svikit alla löften till sin partibroder och sponsor, president Francois Hollande, ställde han upp som det nya liberala alternativet till den gamla politiken. Hans kampanjbok hette till och med ”Révolution”.

En hel värld charmades. Även kloka tänkare på Timbro skrev på gränsen till pinsamt hyllande artiklar om mannen från Amiens. Det var lite som när Karl IX pekade på den lille prins Gustaf Adolf och stolt utbrast ”han ska göra det”. Här var det verkligen storverk på gång. Äntligen. Den liberala franska revolution som vi så länge väntat på stod för dörren. Chirac lät bara Alain Madelin vara finansminister några veckor när han trodde att de liberala kampanjlöftena skulle tas på allvar. Nu var det dags på riktigt.

Macron presenterades som ett underbarn som lyckats med allt i livet. Dessutom var han intresserad av kultur och talade klarspråk om behovet av raka rör och reformer. Han skulle inte vika ned sig. Hans unga anhängare kom ofta från andra sektorer än politiken. De var inte nedsvärtade av kompromisser och tråkigt trälande i parlamentets och departementens korridorer. Macron hade även en vacker hustru och en både pikant och romantisk kärlekshistoria i bagaget. Hennes familj driver en chokladfabrik i Amiens i norra Frankrike. Finns det ett mer passande exempel på trygg förankring i företagarvärlden än en chokladfabrik? Vad kunde gå fel?

Vad alltför många ville bortse ifrån var att den unge mannen i sin jakt på framgång faktiskt varit medlem i socialistpartiet, PS. Det var mindre radikalt 2017 än idag men ändå i grunden förankrat till vänster på den politiska kartan. Liksom tyska SPD och brittiska Labour var det splittrat i fraktioner som täckte ett brett ideologiskt spektrum. Även i Frankrike hade partiet genomfört liberala reformer, i linje med vad som hänt samtidigt i Tyskland och Sverige, men PS var ändå inte den självklara utgångspunkten för en varm och principfast vän av radikal liberalism. Till pjäsen hör att Macron länge jagade en valkrets för att få den parlamentariska förankring han länge saknade. Efterfrågan på bankirer som tjänat miljoner på att arbeta för Rothschild var dock begränsad. Entusiasmen var jämförbar med den som mötte Pierre Schori när han försökte sig på samma sak i vårt land. Det gick betydligt bättre för Kjell-Olov Feldt i Dalarna. Det var först efter att karriären inom PS kört fast som Macron valde att bli Frankrikes liberale Jeanne d’Arc.

Det gick bra i presidentvalet på våren 2017. Det nya partiet gick också bra. Kombinationen av nybörjare och avhoppade veteraner från både PS och borgerligheten var däremot inte alldeles lätt att hantera. En del av de nya hade svårt att förstå hur socialister och borgerliga politiker som arbetat inom systemet i decennier kunde representera det radikala brottet med systemet. Många av dem bytte stall mest för att rädda sina karriärer – de brann inte för någon revolution. En del av de nya hade svårt att anpassa sig till politikens villkor. De blev besvikna och lämnade frustrerade arenan. Det nya partiet blev aldrig någon succé. Macron lyckades framför allt aldrig skapa den lokala förankring som var en förutsättning för långsiktig framgång. Ett parti som i praktiken bara är relevant i centrum får svårt att bli ett långsiktigt hållbart projekt.

Reformambitionerna förverkligades bara delvis. Pensionssystemet blev lite mer robust och näringslivets villkor förbättrades men utan att förändras i grunden. Det förklaras inte bara av externa faktorer som covid och ekonomiska kriser i Europa. Macron ville aldrig på allvar bryta med den starka stat som alltid stått i centrum i Frankrike. Även Macron vill att staten och kapitalet ska gå hand i hand. Utvalda företag ska gynnas och tullar blockera konkurrenters tillträde till Europas marknader. Napoleon III var i mitten av 1800-talet tidvis en pionjär när det gäller frihandel och liberala ekonomiska reformer. Det var dock lättare att genomföra förändringar i ett halvauktoritärt kejsardöme med hög tillväxt och utrikespolitiska framgångar i bagaget.

Dagens Frankrike är ett fantastiskt land men det håller på att bli just det kritiker länge varnat Europa för – ett vackert muséum dit man åker för att äta god mat och uppleva hur det var förr. Det räcker inte. Reformerna kör fast och devalveras till oigenkännlighet. Besparingar i budgeten är mest på låtsas. Sist budgeten var i balans var 1974. Statsskuldens storlek närmar sig Italiens.

Det som utspelar sig på gatorna i landets större städer idag är resultatet av ett annat misslyckande. Macron har det gemensamt med Obama att han är en betydligt bättre talare än politiker. Han har hållit fantastiska tal om yttrandefrihet, värderingar och betydelsen av att stå emot islamisk fundamentalism. Liksom Boris Johnson har han samtidigt haft svårt att på allvar ta sig an problemen. Han vill också upprätthålla vänskapliga förbindelser med den kulturvänster som vägrar att förstå att problemen är verkliga. Som vägrar att förstå att de som mest behöver vårt stöd är de människor som flytt förtryck och fattigdom för att få något annat i våra liberala demokratier. Det är inte människorna i Djursholm och Neuilly som i första hand drabbas av gängkrigen, klanvåldet och islamisternas påtryckningar.

Macron har i inte levererat inom det område där staten har sina mest självklara uppgifter – trygghet och säkerhet på gator och torg. Han har inte på allvar gett sitt stöd till de miljoner medborgare som även i förorterna till de stora städerna vill kunna leva i ett modernt demokratiskt samhälle. Fixeringen vid motståndet mot Nationella Fronten har resulterat i både en havererad integrationspolitik och en krattad väg till makten för Marine Le Pen och Jordan Bardella. Samtidigt har extremistpartiet LFI fått bygga upp en allians av marxister och islamister – utan att staten har reagerat för att försvara det öppna samhället mot det uppenbara hotet.

Det vore höjden av ironi om Bardellas fästmö, en bourbonprinsessa, får flytta in tillsammans med honom i premiärministerns residens Hôtel Matignon efter presidentvalet nästa vår.

I en av de senaste rapporterna från Frankrike meddelas att statens representant i Amiens fått kritik för att en alltför stor del av polisens resurser har avdelats för att bevaka en viss chokladfabrik.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun