Mats Fält: Kan ”kemistry” rädda högern?

Det är farligt att alltför ofta reta sig på medias beskrivning av saker. Det är varken bra för nerverna eller humöret. Framför allt när det gäller saker de flesta journalister inte gillar eller förstår. Som högerpolitik. Trump är ett ibland på gränsen till parodiskt exempel. Först rapporterar någon som en självklarhet att presidentens politik ligger långt till höger. I nästa mening får vi veta att han älskar tullar, inte tycker att USA är ett dugg bättre än Ryssland, låter staten köpa aktier i stora företag och uppenbarligen inte har någon aning om vad yttrandefrihet innebär. I nästa artikel beskrivs hur denne högerman älskar att umgås med världens värsta diktatorer och regelmässigt saboterar Ukrainas försök att försvara sig mot Ryssland.

Trump har gjort en del bra saker, som att ta bort vissa skatter och tyngande regleringar för näringslivet. Han har också varit en bra president för Mellanösterns enda demokrati – Israel. Även regeringen i Jerusalem har dock tvingats hantera hans ofta ologiska och känslostyrda sätt att leda världens mäktigaste nation. För USAs roll i världen har han varit en katastrof. För det parti som han kuppartat – med stor hjälp av ”mainstream media” – tog över 2016 har det gått ungefär lika illa.

De som fortfarande kommer ihåg hur högerpolitik borde fungera har hoppat av på federal nivå – eller så hukar de i bänkarna i väntan på skiftet 2028. I delstaterna ser det ibland bättre ut. Här har det decentraliserade systemet gjort det möjligt att fortsätta driva klassisk högerpolitik, till gagn för både medborgare och näringsliv. Texas och Florida fungerar till exempel fortfarande mycket bättre än den demokratiskt styrda katastrof som kallas Kalifornien.

Mot bakgrund av hur mycket som MAGA-spektaklet förstört i USA är det ibland skönt att följa utvecklingen i Storbritannien. Tories förlorade förvisso det senaste valet och opinionssiffrorna är inget vidare men partiet har börjat fungera igen. Under ledning av Kemi Badenoch bygger man från grunden och erkänner gamla försyndelser. Det var inte bra att man knappt drev någon viktig konservativ fråga åt rätt håll trots fjorton år vid makten. Misslyckandet kan dess värre inte skyllas på de fem åren i koalition med Nick Cleggs liberaler. Ett positivt undantag var möjligen försöken att minska underskotten i statens budget. Partiet sänkte inte skatterna. Tvärtom användes nya skatter för att styra medborgarnas liv. Striden mot woke och islamism bedrevs mest retoriskt. David Cameron orkade inte ta tag i problemen. Boris Johnson ville inte – det var ju hans kompisar som försvarade galenskaperna. Byggandet kom aldrig igång och försvaret förföll. Det finns inte så mycket modern toryhistoria att skryta med. Det liknar väldigt mycket Tyskland under Merkel – bitvis kompetent hantering av dagliga problem men pinsamt misslyckande med de riktigt avgörande frågorna.

Kemi Badenoch erkänner detta och har börjat bygga ett nytt parti. Det blir inte ett parti för naiva ideologer eller medlemmar som saknar Churchill men ett parti som tar uppgiften på allvar. Ett parti som tror på frihet och kapitalism och vågar ta konsekvenserna. Ett parti som väljarna börjar känna igen – ett parti som bejakar thatcherismen utan att skämmas. Nu finns det dock ett nytt ord som ska bära fram budskapet – ”kemistry”. Det kan låta töntigt men Kemi, som läst kemi men varken varit kemist eller uppfunnit mjukglass som sin berömda kvinnliga företrädare på partiledarposten, lyckas göra det till ett positivt slagord för den blandning av konservatism och klassisk liberalism som hon vet att landet så väl behöver. Tillväxten är låg, skatterna höga och problemen med bostadsbrist och segregering snart på gränsen till ohanterliga.

Dessutom verkar britterna ha noterat att hon både är begåvad och charmig och klarar av debatterna med Andy Burnham under Prime Minister’s Questions i parlamentet. Denna viktiga ceremoni äger rum varje onsdag klockan 12.00 när ledamöterna är på plats. Oppositionsledaren får ställa sex frågor till premiärministern. Det blir ofta – till skillnad från i ett visst parlament på Helgeandsholmen – riktigt bra TV. Bland annat insatserna i parlamentet – och de uppenbart väl genomtänkta och formulerade tyngre inläggen i debatten – har gjort Badenoch betydligt populärare än sitt parti. Nu gäller det att få fler att förstå att det är riskfyllt att välja Nigel Farages Reform nästa gång folket kallas till valurnorna.

Eftersom England trots allt är England har tories också hunnit med ett mycket speciellt utspel under sin årliga konferens som nyligen ägde rum i Birmingham. Partiets forskningsavdelning hade skapat en 27 meter lång egen version av Bayeuxtapeten – som är tillfälligt utlånad till London – fylld med ironiska bilder på både vänner och fiender, inklusive ledande journalister. Det räcker inte bara med djupa tankar om ett parti ska återfå tron på framtiden. Labour svarade snabbt med en egen version men den fanns endast på nätet.

Det är ljusår mellan det fryntliga kaos som ofta präglar Reform och det nya torypartiet. Liksom det finns mycket lite i Badenochs, i början lite långsamma, men numera framgångsrika sätt att ge partiet ny energi och nytt självförtroende, som påminner om det amerikanska spektakel som kallas MAGA och ibland GOP. Med lite tur kommer Kemi om några år att kunna ta emot delegationer på Downing Street från det stora landet i väster. Republikaner som vill söka sig tillbaka till rötterna. Som åter vill bli en höger präglad av sunt förnuft och det ideologiska arv som vi alla bör vårda och lämna vidare till nästa generation, inte bara använda som symbol utan innehåll under valkampanjer.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun