Johan Enegren: Tio år efter Brexit

Lagom till tioårsjubileet av Storbritanniens folkomröstning om medlemskap i EU har historikern Anthony Seldon gett ut boken ”The Brexit Effect 2016 – 2026” (Cambridge University Press 2026) med bidrag från ett fyrtiotal politiker, statstjänstemän, ekonomer, akademiker och journalister från båda sidorna i denna epokgörande omröstning. Ett genomgående tema hos åtskilliga av bokens bidragsgivare är att utfallet i mångt och mycket var ett resultat av människors missnöje över den ekonomiska stagnation som den ekonomiska krisen 2008 fört med sig och som särskilt påverkat redan eftersatta regioner i norra England. Även om många bidrag beskriver hur illa förberedd folkomröstningen var – särskilt bristen på planering inför ett eventuellt nej till fortsatt medlemskap – finns ingen reflektion över det faktum att Storbritannien består av fyra nationer och att två av dem – Skottland och Nordirland – röstade för fortsatt medlemskap. Smått häpnadsväckande är den dåtida politiska ledningens oförmåga att inse konsekvenserna av ett nej för gränsen mellan Nordirland och republiken Irland, något som ju resulterade i enorm politisk turbulens och förpestade det redan dåliga förhållandet till övriga EU.

När det gäller de ekonomiska konsekvenserna är ”kvarstannarna” bedövande överens om att Storbritannien förlorat stort som en konsekvens av utträdet, i första hand inom varuhandeln. Även ”brexitörerna” medger att utträdet ännu inte gett några fördelar. Många av dem hävdade ju käckt att Storbritannien minsann skulle kunna klara sig på egen hand och ingå handelsavtal med andra länder, inte minst inom samväldet, som kompensation för förlusten av tillgång till den inre marknaden. I många bidrag konstaterar man att regeringarna sedan utträdet 2020 helt enkelt inte varit tillräckligt aktiva i försöken att hitta alternativa marknader och kasta av sig oket av EU-regleringar som kvarstår i den brittiska lagstiftningen. Många bidrag från brexitörsidan hävdar dessutom att den förlorande sidan agerar odemokratiskt genom att fortsatt inte acceptera resultatet i folkomröstningen.

Enligt många bidrag blev utträdesprocessen rörig och konfliktfylld, eftersom varken regeringen eller Brexit-anhängarna presenterat en sammanhängande politisk lösning ifall folkomröstningen skulle resultera i ett ja till utträde. Premiärminister Cameron, uppenbarligen säker på att vinna omröstningen, hade inte låtit statsförvaltningen vare sig utarbeta underlag i händelse av ett ja till Brexit eller ta kontakt med ledande brexitörer för att få en uppfattning om deras planering. Simon Mcdonald, då statssekreterare i utrikesministeriet, gör ett halvhjärtat försök att försvara denna inställning med att konstatera att det inte fanns någon sammanhållen plan på Brexit-sidan att förhålla sig till. Dessutom skulle det finnas tillräckligt med tid att planera för ett utträde efter Brexit-ja i folkomröstningen. Den tiden skulle dock visa sig bli betydligt kortare än förvaltningen förutsett, eftersom Theresa May i oktober 2016 förklarade att anmälan om utträde ur EU enligt artikel 50 i EU-fördraget skulle ske i mars 2017. När så sedan skedde blev det EU som angav takten i utträdesförhandlingarna, vilket innebar mindre tid för väl övervägd planering i London.

I inledningen till sitt bidrag citerar Simon Case, statsförvaltningens högste tjänsteman vid tiden för folkomröstningen, Lenin om revolutionen som på ett avgörande sätt förändrar livet för många människor. I anslutning till Lenin beskriver Case utfallet i folkomröstningen som en revolution och oförmågan att genomföra denna revolution som närapå en katastrof. Ingen av Brexit-anhängarnas löften om förbättrad ekonomi eller minskad invandring infriades. Visionen om nationen som kastade av sig brysselbyråkratins börda förvandlades till en verklighet av förvirrat tänkande, meningslösa förhandlingar, parlamentarisk röra och administrativt kaos. Case är knappast någon leninist och röstade inte för Brexit. Men han har en poäng i det att majoriteten i folkomröstningen röstade mot status quo men att politikerna inte levererade. Det tog tre år innan en Brexit-lutande premiärminister kunde få ett delvis motsträvigt parlament att till slut genomföra Brexit, medan den brittiska statsförvaltningen aldrig fått någon klar och otvetydig vägledning att verka för en alternativ vision om den brittiska nationens framtid.

Jämförelsen med den leninistiska revolutionen är möjligen något överdriven. Valforskaren Peter Kellner pekar dock på fyra orsaker till djupt missnöje hos den brittiska allmänheten och stödet för rörelser som Nigel Farages Leave UK. Den mest aktuella orsaken till missnöje var invandringen som i sin kopplades till ett djupare, historiskt missnöje orsakat av nedläggningen av gruvor, varv, stålverk och bilfabriker, framför allt i norra England. Den andra faktorn utgjordes av den finansiella krisen 2008 som innebar slutet på femton år av tillväxt och ökad levnadsstandard. Den tredje faktorn är IT-revolutionen som inneburit att välbetalda industrijobb ersatts av lågavlönat arbete i kundtjänstcentra och Amazon-centraler eller som leverantör av färdigmat. Det är inte fråga om William Blakes mörka och sataniska fabriker för 200 år sedan men inte heller något att jubla över, menar Kellner. Tidigare generationers övertygelse om att deras barn skulle få det materiellt bättre har försvunnit både i Västeuropa och Nordamerika.

Andy Haldane, tidigare chefsekonom vid Bank of England, citerar den amerikanske psykologen Jonathan Haidts definition av det tjugoförsta århundradets människor som den ”ängsliga generationen” och menar att denna ängslighet har drabbat Storbritannien hårt med Brexit som både symtom och orsak. Denna ängslighet har inneburit att ekonomien gått i stå samtidigt som samhällsklyftorna ökat och den politiska debatten förgiftats. Haldane menar att en massiv insats kommer att krävas för att omvandla denna ängslighet till en framtid som präglas av möjligheter. Det innebär att skatter och reglering inte får stå i vägen för framtidsoptimism – ekonomen Maynard Keynes’ ”animal spirits”- och befolkningens utbildning och vidareutbildning måste också anpassas för att understödja en sådan optimism. Haldane frågar sig till slut om Storbritannien har ett politiska ledarskap med förmåga att anta en sådan utmaning. De senaste tio årens täta byten av regeringschef och den nuvarande Labour-regeringens svaga ställning i den allmänna opinionen borgar knappast för någon optimism på den punkten.

I bokens avslutande essä presenterar Seldon sin personliga uppfattning om orsakerna till Brexit samt dess följder. En slutsats lyder att EU försvagats på grund av utträdet, eftersom Storbritannien inom EU – i likhet med slutsatserna i Draghis och Lettas rapporter från 2024 – propagerat för mindre reglering och byråkrati till stöd för ökad tillväxt och innovation. En annan slutsats är att Storbritanniens förmåga att förhandla med EU från en styrkeposition skulle avsevärt stärkas om de politiska partierna kunde uppnå enighet kring Storbritanniens framtida relation till EU.

Med tanke på det nuvarande läget i den politiska opinionen framstår Seldons förhoppning om en borgfred i EU-frågan som minst sagt optimistisk. Enligt Politicos sammanvägning av olika opinionsundersökningar i augusti får Labour 25 procent, Reform UK 24 procent och de konservativa Tories 29 procent. Osvuret är nog bäst huruvida den nye premiärministern Andy Burnham på något avgörande sätt kan förbättra Storbritanniens förhållande till den Europeiska unionen.

Johan Enegren är Jur kand och var jurist vid EU-kommissionens rättsavdelning 2000-2015