Johan Bobert: Tomas Ramberg om att dagtinga med kärnkraften
I 70 år har kärnkraften stått i centrum för svensk energipolitik, med stora motsättningar som skurit rakt igenom de politiska blocken, med breda energiöverenskommelser som kommit och gått, partier som rört sig fritt mellan ståndpunkter samt med varierande motiv bakom att avveckla eller bygga nytt. Det finns en föreställning om att energipolitiken under flera decennier lamslagits av politiska konflikter, men det stämmer inte. Den svenska energipolitiken är i själva verket en av världens mest framgångsrika eftersom ”Sverige – sett till vår folkmängd – byggde världens största kärnkraftsprogram”. Det skriver Tomas Ramberg i boken ”Att dagtinga med sin övertygelse, Historien om Sverige och kärnkraften” (Bonniers 2026), och lägger till att även vindkraften byggts ut på ett remarkabelt sätt. Ramberg är, som de flesta vet, politisk kommentator på DN och innan dess mångårig journalist på Sveriges radio. De som läser och lyssnar på honom uppskattar säkert hans förmåga att plötsligt backa bandet några decennier, inte minst när det gäller energipolitikens alla turer.
Ramberg börjar på sent 1940-tal då Sverige, som en naturlig del av den väpnade neutraliteten, planerade att utveckla egna kärnvapen. Den tanken dog under 1960-talet, inte minst efter växande motstånd inom socialdemokratin men också för att vi bedömdes hamna under USA:s kärnvapenparaply. Men det civila atomkraftsprogrammet fortsatte och mötte inget nämnvärt motstånd förrän Centerpartiet 1972 upptäckte att avfallet måste lagras i hundratusentals år. För Thorbjörn Fälldin med flera blev kärnkraften i första hand en moralisk fråga som handlade om vad vi lämnar efter oss och Ramberg dröjer vid varför just Centerpartiet fastnade för kärnkraftsfrågan. Det är inget givet val, Centern var ett pragmatiskt intresseparti för landsbygdens folk som näringspolitiskt stod till höger och med klart konservativa drag i många ”mjukare” frågor. Och kanske är det ett allmänt konservativt drag som fick centern att inte bara ta ställning mot socialism, utan också mot urbanisering, industrialisering och ”centralisering”. Centern var det närmaste Sverige kom ett populistiskt parti vid den här tiden, skriver Ramberg, och pekar på att Centerpartiet sög upp mycket av det småborgerliga missnöjet med både storbolag och socialism. Sverige fick inte något missnöjesparti av samma typ som i grannländerna där Mogens Glistrup, Veikko Vennamo och Anders Lange skakade om sina respektive partisystem.
Men trots Centerpartiets nyvaknade motstånd rullade kärnkraftsprogrammet på eftersom elkonsumtionen spåddes öka enormt. 250 TWh år 1990 var en tidig bedömning från kraftindustrins samarbetsorgan med det fantasieggande namnet ”Centrala Driftsledningen”. Ramberg, som i många texter och poddinslag varit skeptisk till energiprognoser, noterat att vi idag konsumerar runt 140 TWh och att konsumtionen inte ökat sedan 1985. Allt upprepar sig. Åren 2022-23 översköljdes energidebatten av prognoser från kraftindustrin som alla spådde en enorm ökning av elkonsumtionen då Sverige måste elektrifieras. Dagens konsumtion på 140 TWh blir 340 TWh år 2045, skrev till exempel Ellevios VD på DN debatt sommaren 2023. Det kan vara så att vi på sikt måste ha ny kärnkraft och kanske på kortare sikt bygga ut havsbaserad vindkraft och vi behöver definitivt fler nord-sydgående kraftledningar. Men allt tar obegripligt lång tid, så förhoppningsvis har Ramberg en poäng när han lyfter fram att de flesta prognoser sedan 1960-talet överskattat behoven.
Bokens koppling mellan kärnvapen- och kärnkraftsprogrammen är inte helt uppenbar för läsaren. Det verkar som om vapenprogrammet och debatten runt det är nedlagt och glömt innan motståndet mot kärnkraften vaknar, och då av andra skäl och med andra aktörer. Redan innan kärnkraftsprogrammet fått fart har turerna fram och tillbaka slutat i folkomröstningen 1980, med tre linjer som alla gick ut på att kärnkraften skulle avvecklas – väldigt fort, med förnuft eller när anläggningarna gjort sitt, Resultatet blev en förvirring som vi aldrig riktigt redde ut. Det blev inte 24 reaktorer, men 12 som byggdes på lika många år vilket med dagens mått mätt är fantastiskt snabbt. Allt blev inte bra. Sydkraft ansåg exempelvis att Barsebäck hamnade på en utmärkt plats eftersom det inte fanns några boende i närområdet. Problemet var att närområdet växte och ganska snart ansåg både Malmö och Köpenhamn att de låg nära. I november 1973 sänder Sveriges radios ungdomsredaktion ett program om en fiktiv härdsmälta i en reaktor i Barsebäck. Folk som slölyssnade på programmet missade att det var teater och Sydsvenskan rapporterade om ”chock”, ”panik” och ”flykt”. Debatten om kärnkraften som domedag kom i gång innan reaktorerna i Barsebäck ens hunnits laddas. Vad hade hänt om Sydkraft byggt sina reaktorer någon annanstans, längre bort från städerna? undrar Ramberg. Kanske hade det danska kärnkraftsprogrammet inte fastnat innan det hunnit starta, och kanske hade kampanjen med solgubben och texten ”Kärnkraft? Nej Tack” inte fått en flygande start. Barsebäck skapade långvarig friktion mellan Sverige och Danmark och blev sedan de första reaktorer att stängas av.
Den exploderande reaktorn i Tjornobyl visade att närområdet till en kärnkraftsreaktorer i praktiken är en kontinent. Tjernobyl blev ett enormt samhällstrauma och Ramberg påminner om medieförvirringen under våren, sommaren och hösten 1986. Strålskyddsmyndigheten SSI skickade fram sin generaldirektör Lennart Bengtsson som blev en superkändis klädd i färgglada kavajtröjor. Allt blev enormt förvirrat med olika gränsvärden för strålning i olika livsmedel och olika risker för olika grupper beroende på kostvanor. Då hade jag själv fått ett extrajobb att bevaka och analysera dagspress i ett företag inom SAF-Timbros-sfären. Det blev inte så mycket studerande det året. Först mördades Olof Palme och en debatt om näringslivet och ”Palme-hatet” drog i gång. Sedan kom Tjernobyl och en svårhanterlig debatt om radioaktivt nedfall, om den oro som nedfallet skapade och inte minst om tänkbara konsekvenser av det som kom att kallas ”lågdosstrålning”, något som Ramberg menar vi fortfarande inte känner till konsekvenserna av. För oss som fick timlön av att jobba med medieanalys för näringslivets organisationer blev radioprogrammet Kanalen en god intäktskälla.
Men kärnkraftsprogrammet fortsatte, även om Birgitta Dahl som energiminister tog fram den så kallade ”tankeförbudslagen” och förklarade beslutet att avveckla kärnkraften som oåterkalleligt. Något hon senare förklarade var sant då det sades. Det fortsatte över 2016 års energiöverenskommelse som ansågs avföra kärnkraften från debatten, reaktorer som stängdes på grund av framreglerad olönsamhet och så parallellt moderniseringar som ökade effekten i de sex kvarvarande reaktorer så att de fortfarande står för upp till 30 procent av elproduktionen en vindstilla dag. Och så nylanserade Kd-ledaren Ebba Busch kärnkraften i valrörelsen 2018, för att i valrörelsen 2022 få med sig sina allierade i kärnkraften var lösningen på den pågående energikrisen.
Ramberg noterar som nämnts att den ständiga debatten om energipolitiken i allmänhet och kärnkraften i synnerhet antyder att systemet är lamslaget, medan det i själva verket är tvärtom. Till skillnad mot i länder som Danmark, Österrike och Italien och Tyskland, där debatten verkligen lamslog kärnkraften, så har debatten i Sverige inte hindrat att både kärnkraften och andra energislag kunnat utvecklas- Detta trots en debatt som haft inslag av kompromisslöshet och som de senaste åren blivit en del av det allmänna kulturkriget.
Kanske har den hårda debatten till och med gynnat kärnkraften. eller som Ramberg skriver: ”Kärnkraften har härdats av striden. Motståndarna har drivit fram en ökad säkerhet och världens hittills mest avancerade plan för att ta hand om det långlivade avfallet”. Sedan har kärnkraften också kunnat motiveras på olika sätt, från början för att få billig el, men numera främst för att upprätthålla ett stabilt elsystem. Trots inslagen av kulturkrig finns inte längre någon politiker som likt Thorbjörn Fälldin ser kärnkraften som i första hand en moralisk fråga.
Tomas Ramberg har skrivit en läsvärd bok som komprimerar en 70-årig atomdebatt på ett bra och stundtals underhållande sätt. Jag kan tycka att vi bara haft en 55-årig debatt, men det kanske är för att jag är för ung för att ha något förhållande till den svenska atombomben.
Johan Bobert är konsult och skribent
Svensk Tidskrift försöker konsekvent använda de ukrainska namnen på ukrainska orter. Eftersom olyckan är känd under det ryska namnet Tjernobyl och inträffade under den tid då Ukraina var ockuperat av Sovjetunionen har vi valt att använda det ryska namnet på olyckan och det ukrainska namnet Tjornobyl för orten. Redaktörens anmärkning.