Pēteris Timofejevs: En historiskt svag regering inom försvarspolitiken?

I år bjöd in Emmanuel Macron de europeiska Natomedlemsländerna att delta i ett kärnvapensamarbete som utgör en del av Frankrikes avskräckningsstrategi. Regeringen Kristersson tackade ja till den strategiska dialogen med Frankrike. Men det råder fortfarande oklarhet kring huruvida en rödgrön regering kommer att fortsätta detta samarbete.

Den 2 mars i år lade den franska presidenten fram sina ändringar i Frankrikes kärnvapendoktrin i ett tal på ubåtsbasen i Île Longue i Bretagne. Kärnan i hans tal kan sammanfattas med att Frankrike nu följer en framskjuten avskräckningsstrategi (dissuasion avancée). Som en del av denna strategi erbjuder Frankrike ett tätt samarbete med intresserade europeiska Natomedlemsländer för att bland annat föra strategiska dialoger på hög nivå och öva tillsammans med de franska stridsflygplanen som bär kärnvapenladdning. Det kan i sin tur innebära att dessa stridsflygplan kan tillfälligt landa på de allierades mark. Regeringen Kristersson tackade ja till samarbetet och den 23 april höll den nukleära styrgruppen sitt första möte vid Elyséepalatset i Paris.

Det är värt att uppmärksamma att Frankrike fortfarande behåller total suveränitet över användningen av sina kärnvapen. Likaledes bör det understrykas att president Macron har varit tydlig med att det franska initiativet inte strävar efter att ersätta – utan endast komplettera – det amerikanska kärnvapenparaplyet. Initiativet har förvisso sitt ursprung i den något svalare inställningen som den amerikanska administrationen har uppvisat gentemot Europa samt i övertygelsen om att Europa bör ta större ansvar för sin egen säkerhet.

Amanda Wollstad har redan noterat avsaknaden av en gedigen säkerhetspolitisk debatt under valrörelsen. Man skulle kunna tro att de politiska partierna var rörande överens om precis allt inom säkerhetspolitiken.

Så är det dock inte. Som Dagens Nyheter påpekade för läsarna precis en dag före valdagen, ställer Miljöpartiet och Vänsterpartiet sig negativt, samtidigt som Socialdemokraterna och Centerpartiet är positiva till Sveriges fortsatta samarbete med Frankrike. Tystnaden om en så viktig fråga under valrörelsen signalerade snarare den tilltagande ovissheten kring hur en rödgrön regerings säkerhetspolitik ska se ut och Moderaternas ovilja att utnyttja denna splittring för att vinna billiga politiska poäng.

Inrikespolitiskt signalerar de rödgrönas oenighet en oroväckande avsaknad av trovärdighet i säkerhetspolitiken. Miljöpartiet har dessutom krävt att Sverige stiftar ett förbud mot att föra in kärnvapen på svensk mark – precis ett sådant förbud som Finlands riksdag avskaffade den 17 juni i år för att kunna delta i kärnvapensamarbetet med Frankrike. Frågan är om Socialdemokraterna kommer att behöva bönfalla Ulf Kristersson om hjälp för att upprätthålla åtminstone en illusion av förutsebarhet i den strategiska relationen med Frankrike.

Till våra allierade, men också våra fiender, signalerar en sådan splittring inom de rödgröna en uppenbar svaghet. I detta sammanhang är svagheten inom säkerhetspolitiken extra bekymmersam eftersom Ryssland bedöms under den närmaste framtiden vilja testa Natos sammanhållning.

Pēteris Timofejevs är universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet