Amanda Wollstad: Är vi nöjda nu?

Idag är det 25 år sedan elfte september-attackerna. Två plan flög in i World Trade Center-skraporna på Manhattan, ett tredje i försvarshögkvarteret Pentagon utanför Washington D.C. och ett fjärde plan, troligtvis på väg mot kongressen eller vita huset, kraschade på ett fält i Pennsylvania när passagerarna förstod vad som var på väg att hända och gjorde uppror mot kaparna. 2996 människor dog i attentaten, tusentals fler i hälsoproblem relaterade till dem. Och världen förändrades på några timmar.

I media och på sociala medier försöker de som upplevde attackerna i realtid förklara för de som ännu inte var födda hur fullständigt och monumentalt välden ändrades den där dagen, varför just 11 september har en sådan särställning i vårt kollektiva minne. Någon beskrev det som att försöka förklara vatten för en akvariefisk, de har inget koncept om det eftersom de inte vet någonting annat. Den som är född på tvåtusentalet har inget koncept om hur världsomvälvande attackerna var eftersom de levt hela sina liv i efterdyningarna.

Det är en påminnelse, ytterligare en, om hur fort världen kan förändras. Det har blivit några stycken sedan dess. Invasionen av Georgien, den första invasionen av Ukraina, den fullskaliga invasionen av Ukraina, 7 oktober-massakrerna i Israel, en lång rad islamistiska terrordåd över Europa och världen. Det är påminnelser om hur varningssignalerna som framstår som så självklart blodröda efteråt är så lätta att ignorera innan det skett. Hur vi alltid såg det komma – i efterhand.

Det är många som har försökt lyfta säkerhetsfrågorna de senaste veckorna. Någon enstaka frågeställning smög sig till slut in i någon debatt. Men det är helt andra frågor som dominerat valrörelsen. Vissa på goda grunder, som ekonomin och den inre säkerheten. Sverige mår idag betydligt bättre än för fyra år sedan. Tidningarna toppas inte längre av krigsrubriker om skjutningar och sprängningar. Gängkriminella ställs in för rätta och döms, till allt längre fängelsestraff. Energi- och bränslepriserna har slutat skena, sydsvenska företagare oroar sig inte längre för att få elen avstängd i vinter. Den strukturella arbetslösheten sjunker och BNP ökar. Mycket krävs ännu för att cementera de trenderna, och att inte ge den blågula blocket fyra år till för att fortsätta och slutföra sitt arbete vore ödesdigert för Sverige.

Men mot bakgrund av allt det ljuder varningsklockorna. Det är långt ifrån säkert att det är våra ambitioner och våra önskemål som kommer driva utvecklingen den nästkommande mandatperioden. Rysslands hybridkrig mot Nato eskalerar dag för dag, proryska extremistpartier skördar allt större framgångar i opinionsmätningar och val över Europa, USAs inställning till det hela tycks bero på vilken sida presidenten vaknat på den morgonen och i Ukraina fortsätter attackerna mot civila mål med oförminskad intensitet.

Sverige är väldigt mycket bättre förberedda på vad som komma kan än för fyra år sedan. Vi är med i NATO, vi har personal stationerad i Lettland och Finland, vår försvarsmakt är bättre utrustad och bättre övad, civilförsvar är någonting man faktiskt talar om, flera stora materielprojekt är på gång både till Sverige och från Sverige. Regeringen, Försvarsmakten och relaterade myndigheter har tagit stora kliv på kort tid, trots ett ganska sorgligt utgångsläge.

Men är vi förberedda nog? Kan vi luta oss tillbaka och säga att om kriget kommer har vi gjort vad vi har kunnat? Känner vi oss trygga så här?

De är nog få som kan svara ja på den frågan. Mycket krävs ännu för att cementera utvecklingen. En regeringen som kan enas kring och prioriterar frågorna är en nödvändig början.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift