Gunnar Hökmark: Anderssons alternativ finns inte

Anderssons alternativ finns inte annat än i form av ovisshet, osäkerhet och kaos

Sverige befinner sig i en av de mest utmanande och farliga perioderna i modern tid. Det är uppenbart att Putin vill utvidga kriget genom att bedriva krigföring i olika former även mot andra länder. Inte minst Rysslands oförmåga att nå framgång i Ukraina talar för detta. Vi möter dessutom återkommande hot från Moskva om en utvidgad krigföring med de medel som Ryssland förfogar över.

Samtidigt hänger den amerikanska opålitligheten och godtyckligheten som ett osäkerhetens moln över hela Europa. Tillsammans med den instabilitet som USA skapat i den Persiska viken och i grunden hela Mellersta Östern lever vi en farlig värld. Det förstärks av ett aggressivt Kina som inte bara hotar att i närtid invadera Taiwan utan som också söker global dominans och underkastelse från andra länder.

I en sådan tid går Magdalena Andersson till val utan ett regeringsalternativ och utan någon regeringspolitik. En framgång för henne innebär med nödvändighet ett politiskt kaos, under de första månadernas förhandlingar ett parlamentariskt kaos och vid en eventuell regeringsbildning ett politiskt kaos präglat av ovisshet, motsatta uppfattningar i grundläggande frågor, säkerhetspolitisk osäkerhet och destruktiva skattehöjningar. Att gå till val på ett sådant alternativ är inte att ta Sverige och verkligheten på allvar.

Oviljan att ta Sverige och verkligheten på allvar förstärks av den debatt hon för om svensk ekonomi. Hon har ännu inte kunnat erkänna och glädjas åt att Sverige har den lägsta inflationen i EU, till skillnad för fyra år sedan, och nästan den högsta tillväxten, till skillnad från för fyra år sedan, och bland Europas starkaste offentliga finanser trots unikt stora satsningar på försvar och stöd till Ukraina, lika starka som de varit under decennier.

I denna situation är det historiskt ansvarslöst av Socialdemokraterna att gå till val på att ersätta den nuvarande regeringen utan att ha presenterat ett eget regeringsalternativ. Magdalena Andersson har under flera veckor inte kunnat förklara hur ett sådant alternativ skulle se ut. Hon gör frågan om vilken politik en regering som hon ska bilda till en fråga om slump och lotteri.

Det kan bli en regering som höjer skatterna mer än vad S har föreslagit och hon låter ana att det kan bli en regering som höjer dem lite mindre än vad hon vill. Det kan bli en regering som återfaller i ökad invandring eller det kan bli en regering som fullföljer nuvarande politik. Det kan bli en politik som lämnar den hårda kampen mot kriminalitet eller en politik som så gott som möjligt följer den borgerliga regeringens. Vi vet inte. Och hon vet inte. Hon vill bara regera, utan någon plan och utan någon stabilitet.

I bästa fall ska frågan hanteras genom förhandlingar under hösten efter riksdagens öppnande. Det innebär att Sverige i en extremt osäker tid går in i ett långvarigt parlamentariskt kaos. Det är de facto vad hon säger till väljarna. Det är hennes regeringsalternativ, för något annat finns inte.

Hon presenterar inte vilken politik den regering hon vill bilda ska föra. Hon har ingen plan för hur det parlamentariska underlaget ska se ut, än mindre för hur en sådan regering ska formas. Hon går till val utan ett regeringsalternativ. Det är historiskt unikt i svensk politik.

Vi vet att hon kommer att vara beroende av två partier som är säkerhetspolitiskt opålitliga. Vänsterpartiet har som mål att Sverige ska lämna Nato, även om partiet för tillfället inser att detta skulle vara förödande i den svenska opinionen. Miljöpartiet röstade emot medlemskapet och får därför anses vara motståndare till det, även om partiet säger sig acceptera beslutet.

För båda partiernas del innebär deras syn på Nato det att de politiskt motsätter sig en lång rad av medlemskapets åtaganden och de fördjupningar som krävs. De vill säga upp avtalet om amerikansk militär närvaro i händelse av krig, motsätter sig de fördjupningar av samarbetet som innebär att Sverige tar ansvar och vill motverka utformningen av ett europeiskt kärnvapenskydd. Det blir ett Sverige med ett Nato-minus som medlemskapsmål. Tvärtemot våra säkerhetspolitiska intressen att kunna leda utvecklingen i det nordiska området och göra vad vi kan för att stärka Natos europeiska ben och vår gemensamma hand på Arktis.

Vi vet att Socialdemokraterna, liksom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har följt och accepterat den inriktning mot höjda försvarsanslag som den borgerliga regeringen drivit igenom. Detta trots att de i regeringsställning motsatte sig en sådan politik och hävdade att det var omöjligt att stärka försvaret i den takten.

Genomgående har Andersson och andra socialdemokrater angripit den upplåning som har krävts för att nu och omedelbart stärka försvaret och stödja Ukraina. Även om de vill fortsätta upprustningen verkar de inte vilja betala för den annat än med i så fall så stora skattehöjningar att de skulle strypa svensk ekonomi, och underminera förutsättningen för fortsatt upprustning.

Vi vet att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet samtliga vill öka invandringen till Sverige, samtidigt som Andersson säger sig vilja göra som Moderaterna. Vi hör henne säga att hon inte vill vara ”soft on crime”, trots att det var den politik hon själv förde och nu säger sig vilja bryta med.

Vi vet också att hennes möjliga samarbetspartier kräver att en lång rad av de åtgärder som nu vidtas för att bekämpa kriminaliteten ska stoppas. Andersson röstade själv nej till att avskaffa mängdrabatten, som hon säger för att en annan gång ta bort mängdrabbaten för några färre brott. Hon säger sig vilja avskaffa den men på ett annat sätt, vilket blir svårt eftersom Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och sannolikt även Centerpartiet, är emot detta.

Till detta kommer Vänsterpartiets uppenbara problem med antisemitism och en palestinsk aktivism som aldrig reagerar mot Hamas förtryck och terror, utan i stället ställer krav som innebär Israels utplåning. Miljöpartiet har på motsvarande sätt blundat för det förtryck av palestinier som Hamas står för och riktar all sin kritik mot Israel.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att ställa betydande krav på svensk säkerhets- och utrikespolitik. Eftersom hon inte kommer kunna regera själv kommer hon kompromissa med de krafter som i dag präglas av palestina-aktivism och som aldrig kritiserar Hamas för sitt förtryck av palestinier men alltid Israel där alla – oavsett religion – har rösträtt.

När det gäller den ekonomiska politiken, energipolitiken och klimatpolitiken står Anderssons rödgörna partier långt ifrån varandra. De har inte gjort något för att presentera ett gemensamt alternativ. Centerpartiet säger nej till skattehöjningar på företagande, investeringar och arbete, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill höja skatterna i tron att detta leder till ett bättre klimat samtidigt som de vill avveckla kärnkraften och därmed stoppa ny utveckling vilket ger ett större beroende till fossila bränslen.

Det finns inget rödgrönt regeringsalternativ. Magdalena Andersson framställer sig själv som alternativet och som den som kan navigera i en svår värld. Hon har inte på något sätt visat att hon skulle kunna göra det.

För det första finns det inget parlamentariskt underlag för den regering hon vill bilda, och hon har själv heller ingen bild av vilken regering hon skulle kunna bilda.

För det andra har hon gång på gång visat att hon som ledare, statsminister och partiledare inte kan leva upp till de svåra utmaningar av det slag vi nu står inför. Hon förmådde inte konstatera att den ryska invasionen var en invasion när den skedde, utan behövde en dag för att klargöra detta för sig själv. Hon var från början emot militärt stöd till Ukraina, eftersom hon trodde att det stred mot svensk lag.

Hon avvisade ett svenskt medlemskap i Nato med argumentet att det skulle störa Moskva. Efter det att kriget hade brutit ut hävdade hon att en svensk medlemsansökan skulle rubba säkerhetsordningen i Europa. Hon deltog inte i de första överläggningarna med Finland och USA i frågan. Det var först efter Finlands ledning och oppositionens tydliga besked om att söka medlemskap efter valet som hon till slut vände – efter månader av ovisshet och svensk osäkerhet.

Hon står inte stark mot extremistiska krafter. I november 2021 sålde hon ut delar av svensk säkerhetspolitik till en enda riksdagsledamot, en politisk vilde som hade lämnat Vänsterpartiet. Det fick svåra konsekvenser för de efterföljande Natoförhandlingarna.

Under våren 2026 krävde hon plötsligt, i egenskap av partiledare för Socialdemokraterna, att regeringen skulle flyga ut svenskar från de delar av Persiska viken där det rådde flygförbud. Hon avvisade först frågan om att diskutera europeisk kärnvapenavskräckning med Frankrike, bland annat med föreställningen att Europa, som hon uttryckte det, ändå kan ”bomba sönder Ryssland”.

Hon har ännu inte erkänt att den svenska ekonomin utvecklas unikt väl – långt bättre än den ekonomi hon överlämnade. Om hon inte tar ekonomin som den ser ut på allvar kan hon inte föra en politik som gör den bättre. I stället vill hon bryta med den politik som har lett oss hit där vi är i dag, med hög tillväxt och låg inflation.

Allt denna politiska ovisshet och förvirring ska ses mot bakgrund gör att hon inte har något regeringsalternativ. Hon har inte presenterat någon politik för en kommande regering, utan bara fört en negativ kampanj mot den svenska ekonomin och mot regeringen. Bara några dagar inför valet kan alla konstatera att Magdalena Andersson inte har någon regering regering att bilda. Hon hoppas att det ska bli som det blir men vet inte hur det kan bli.

Hennes erbjudande till svenska folket är ovisshet, instabilitet och kaos, som hon hoppas ska kunna hanteras genom en regeringsbildning där partierna inte är överens i någon av de avgörande frågorna. Det är ett alternativ som bygger på kaos.

Det är ansvarslöst. Och unikt i svensk politik.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker