Linnea Lindquist: På den här skolan får man inte gilla Israel

Lina, en elev med palestinsk bakgrund, berättade att hon tyckte att både Israel och Palestina skulle få finnas men att hon inte vågade uttrycka det på skolan eftersom hon var rädd att bli utfryst.

Mellanöstern definieras ofta av konflikter, men det är också en region med en enorm mångfald av människor, språk och kulturer. Där lever yazidier, druser, perser, balucher, araber, kurder, judar och många andra grupper. Människor med rötter i regionen är lika olika som människor överallt annars. Samtidigt finns det något som förenar människorna – en värme och generositet som vi bara kan drömma om.

Under flera år reste jag regelbundet i Mellanöstern och hade därför dubbla pass för att kunna resa mellan länder som är i konflikt med varandra. Under resorna blev det tydligt att det är en tunn gräns mellan krig och fred. Några veckor efter att jag kommit hem från en resa i Kurdistan berättade några elever att de skulle resa till släktingar i ett krigsområde. När jag frågade om de inte var rädda svarade barnen att det alltid är så i deras länder. För dem var flyglarm och raketer en del av vardagen. När en elev frågade mig var närmaste skyddsrum ligger, blev jag både förvånad och sorgsen. Barn ska inte behöva tänka på hur de ska skydda sig mot bomber.

Som skolledare på en mellanstadieskola märkte jag hur konflikten mellan Israel och Palestina påverkade elevernas vardag. Många elever hade släktingar i Gaza eller på Västbanken och levde med en ständig oro. Under ett planeringsmöte inför en föräldrafest berättade den tolvåriga eleven Lina att det var lite jobbigt. Hon beskrev hur hon älskade sitt palestinska folk och önskade fred, men att hon upplevde att hon tvingas välja sida. Hon tog avstånd från hat mot judar och hon önskade att Israel och Palestina skulle existera sida vid sida. Samtidigt vågade hon inte säga det öppet eftersom hon trodde att klasskamraterna inte skulle vilja vara vän med henne längre.

Samtalet med Lina gjorde starkt intryck på mig. Det blev tydligt att det fanns elever som inte vågade uttrycka sina verkliga åsikter av rädsla för sociala konsekvenser. För mig som skolledare är det smärtsamt att inse att det fanns elever på skolan som inte kunde vara sig själva. Jag började också fundera över hur klimatet skulle ha sett ut om det hade funnits judiska elever på skolan.

Efter Hamas terrorattack den 7 oktober förändrades situationen. Jag har fortfarande bilder på min näthinna från sjunde oktober. Bilden av förintelseöverlevande som kidnappas och körs till Gaza, kibbutzer som är nedbrända och kvinnor som blöder efter våldtäkter.

När Israel svarade påverkade bilderna från Gaza både elever och personal. Civilbefolkningens lidande är fruktansvärt. Jag bestämde mig för att ha som mål att eleverna skulle förstå skillnaden på att kritisera Israels regering och att sprida antisemitiska myter om den kollektiva juden. Det är oproblematiskt att kritisera den Israeliska regeringens krigföring och hävda att den har ett ansvar för både militärens agerande och extremistiska bosättares övergrepp mot civilbefolkningen på Västbanken.

Många elever har en komplicerad historia. Jag har mött elever med palestinska rötter som har vuxit upp som statslösa flyktingar i Libanon, Jordanien eller Syrien. Samtidigt möter eleverna varje dag ett enormt informationsflöde via sociala medier, släktingar och nyhetssändningar. Därför behöver skolan hjälpa eleverna att förstå, analysera och sortera information innan förenklade narrativ får fäste.

Vid tidigare internationella konflikter, som kriget i Ukraina, samlade jag personalen för att ge en faktagenomgång och uppmana lärarna att aktivt prata med eleverna. Men efter Hamas terrorattack gjorde jag inte det, trots att många elever hade koppling till området. I efterhand insåg jag att det kunde uppfattas som att jag inte brydde mig.

Kort efter 7:e oktober publicerade jag en text om antisemitism i skolan. Jag beskrev en händelse några år tidigare där en elev ritat en israelisk flagga med kritor på skolgården för att sedan hoppa och stampa på den. Texten väckte starka reaktioner och många tolkade den som att jag anklagade alla elever eller föräldrar med palestinsk bakgrund för antisemitism. Det var inte min avsikt. Poängen var att handlingen uttryckte ett antisemitiskt budskap genom att göra juden kollektiv och ge judar i Sverige skuld för den Israeliska regerings politik.

Händelsen med flaggan blev ännu en väckarklocka. Vi hade inte lyckats undervisa tillräckligt tydligt om antisemitism och skillnaden på att kritisera Israels regering och sprida antisemitiska myter om judar. Där och då växlade jag upp arbetet för att alla elever på skolan skulle förstå skillnaden mellan att kritisera en regering och att uttrycka sig antisemitiskt.

Segerstedtinstitutet beskriver hur antisemitismen i Sverige ökat efter den 7 oktober och hur judar allt oftare betraktas som ett kollektiv som hålls ansvarigt för den israeliska regeringens beslut. Antisemitism kan till exempel vara att ifrågasätta Israels existensberättigande. Samtidigt finns liknande antisemitiska föreställningar inom högerextrema miljöer där judar beskrivs som en hemlig makt som styr världen och media. Jag möter samtidigt rektorer som kan uttrycka att de inte har några judiska elever på sin skola och att de därför inte har problem med antisemtism trots att det handlar om föreställningar om judar oavsett om det finns personer som blir direkt utsatta eller inte.

Flera myndigheter och organisationer har slagit larm om utvecklingen. Institutet för mänskliga rättigheter pekar ut skolan som en plats där judar löper särskilt stor risk att utsättas för hat, hot och våld. Rapporten visar att många lärare saknar kunskap om hur antisemitism tar sig uttryck och därför inte alltid identifierar eller hanterar händelser på rätt sätt. Nazistiska hälsningar, antisemitiska kommentarer och till och med fysiskt våld behandlas ibland som vanliga konflikter där båda parter anses vara delaktiga. Därmed osynliggörs att det handlar om hatbrott riktade mot den judiska minoriteten. Skolledare måste våga pratat öppet om antisemitism i skolan och vara uppmärksamma på lärarnas undervisning.

Även Skolverket lyfte problemet. Säkerhetspolisen har uppmärksammat att barn och unga radikaliseras via sociala medier och extremistiska miljöer på internet. Dessa idéer följer sedan med in i skolan. När hakkors ristas in på judiska elevers bänkar betraktas det ibland som skadegörelse i stället för antisemitism. Det visar hur viktigt det är att skolpersonal har både kunskap och handlingsberedskap.

När konflikter i världen påverkar eleverna måste skolan undervisa och samtala med eleverna. Lärare kan inte vänta på att eleverna själva tar upp frågorna utan vi måste hjälpa eleverna att förstå komplexiteten, skilja mellan legitim politisk kritik och antisemtism samt skapa ett klimat där olika perspektiv kan uttryckas utan rädsla. Jag vill att eleverna ska våga tala med oss vuxna, även när de uttrycker sig antisemitiskt. Det är bra att eleverna pratar med oss i skolan så att vi kan spegla dem, diskutera och förklara vad i deras åsikter som är uttryck för antisemitism. Det är också viktigt att komma ihåg att antisemitismen har blivit israeliserad där man säger att man inte är emot judarna, bara Israel. Det är viktigt att vi inte är snabba med att stämpla våra elever som antisemiter eftersom vi vill att de ska fortsätta att öppet och ärligt berätta för oss hur de tänker. Det är när eleverna vågar vara ärliga som vi kan motarbeta att antisemitiska föreställningar om “juden” får fäste.

Jag brukar förklara för eleverna att judar får ha vilken relation de vill till Israel. Den kan vara stark eller svag, eller någonting mittemellan. På samma sätt har ingen jude i Sverige eller någon enskild person i Israel ansvar för vad israeliska regeringen gör.

Lina och hennes familj kom till Sverige i hopp om fred och trygghet. När konflikterna följer med in i klassrummen blir skolans uppgift särskilt viktig. Skolan måste vara den plats där elever lär sig att tänka kritiskt, tala med varandra och försvara allas rätt att leva utan hat. Krig utkämpas långt borta, men dess konsekvenser når in i våra klassrum. Därför måste vi våga prata med eleverna om det som händer – sakligt, nyanserat och med en tydlig kompass i demokratiska värderingar och respekt för varandra. När vi möter elever som är antisemiter och som förstår att deras åsikter är antisemtism ska vi sätta ord på det och förklara varför det är problematiskt att uttrycka åsikterna. Vi måste också vara tydliga med att vi blir oroliga och att vi kommer prata med deras föräldrar och att det kan leda till en orosanmälan.

Jag tänker också på 27 januari som är förintelsens minnesdag. Vi säger att vi minns och att det aldrig får hända igen. Orden om att minnas och aldrig igen blir ihåliga om svenska judar inte kan leva tryggt och öppet i Sverige. Sedan den 7 oktober har många judar uttryckt att de känner sig säkrare i Israel än i Sverige, trots att Sverige inte befinner sig i krig. Att judiska skolor behöver omfattande polisskydd och att barn eskorteras av beväpnad polis är en skam för Sverige som land.

Den här texten är en del av ett kapitel i min nya bok, Vad jag pratar om när jag pratar om skolan. I boken får man möta elever som inte vågar uttrycka att de gillar Israel, elever som lever med begränsande hedersnormer, som blir könsstympade, bortlovade och som trots att de är födda i Sverige varken kan läsa eller tala korrekt svenska när de lämnar grundskolan. Jag beskriver också problemet med att inte våga undervisa om ämnen som skapar konflikt och att lärare och skolledare undervisar om känsliga ämnen, ofta med livet som insats.

Slutligen får man möta föräldrar som inte fått någon vägledning i det svenska samhället när de flyttade hit och som är tacksamma över att jag talar klarspråk om vilket normsystem som gäller i Sverige.

Linnea Lindquist är skolledare och fristående kolumnist på Expressens ledarsida