Lars Anders Johansson: Kulturskymningen uteblev

När Tidöregeringen tillträdde hösten 2022 var domedagsprofetiorna många. Kulturen skulle gå mot mörkare tider, den konstnärliga friheten var hotad och folkbildningen skulle monteras ned. Fyra år senare kan man konstatera att kulturskymningen uteblev.

Det betyder inte att mandatperioden varit lätt för kulturlivet. Många institutioner och organisationer har fått kärvare ekonomi. Statsbidragen till studieförbunden har minskat kraftigt och inflationen har urholkat många anslag.

Men allt detta kan inte förklaras med regeringens ideologiska färg. Även en socialdemokratisk regering hade tvingats prioritera när kommuner och regioner är hårt pressade och det försämrade säkerhetsläget kräver historiska satsningar på försvar och beredskap.

Dessutom har vissa åtstramningar haft en annan bakgrund. Riksrevisionen konstaterade redan 2022 stora brister i kontrollen av statsbidragen till studieförbunden. När miljarder av skattebetalarnas pengar delas ut är uppföljning inte ett uttryck för misstro mot folkbildningen, utan en förutsättning för dess legitimitet.

Den gångna mandatperioden har samtidigt inneburit en välkommen förskjutning av kulturpolitikens fokus. Bildning och läsning har fått större utrymme. Kulturarvets betydelse för beredskapen har lyfts fram. Frågan om hur kulturlivet kan få fler finansieringskällor än offentliga anslag har kommit upp på bordet. Kraven på att offentliga medel ska användas till det de är avsedda för har skärpts.

Det är ingen kulturrevolution, men väl en tillnyktring. Fokus har förskjutits från föreställningen att kulturen ska vara ett redskap för andra politiska projekt till kulturens egna värden: bildning, kulturarv, fria institutioner och ett större ansvar för hur skattebetalarnas pengar används.

Det är också en fråga om kulturens frihet. Politisering sker inte bara när en minister lägger sig i en utställning. Den kan lika gärna ske genom bidragsvillkor som gör kulturen till redskap för jämställdhet, integration eller andra politiskt bestämda mål. Den kan också ske genom utnämningar där politisk aktivism tillåts väga tyngre än institutionernas självständighet.

Efter valet kan Sverige komma att få en annan regering. Kulturlivet kommer inte att gå under för det. En rödgrön regering kommer sannolikt att vilja höja vissa anslag, men inte heller den kan trolla fram obegränsade resurser.

Den avgörande frågan inför valet är därför om kursändringen fortsätter. Kommer breddad finansiering, stärkt beredskap, bildning och bättre uppföljning att förbli prioriterade? Eller återgår kulturpolitiken till en ordning där bidragssystemen används för att främja samtidens politiska ideal och där förment goda avsikter får väga tyngre än kraven på uppföljning?

Kulturpolitiken behöver inte en återställare. Den behöver att den positiva utvecklingen fortsätter.

Lars Anders Johansson är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning/SNB