Mats Fält: På andra sidan

Ibland förklaras vår ovilja att ta risker och hot på allvar med att vi skulle vara ”fredsskadade”. Det ligger något i det. Vi ska inte sörja att vi lyckats undgå krig under senare år men det har konsekvenser. Nationer som har levande erfarenheter av krig och lidande hanterar ofta risker på ett annat sätt. I vår del av världen är Finland och Polen de bästa exemplen. I Warszawa och Helsingfors är risken för krig något man tar på allvar och regeringarna lägger stor energi på att förbereda sig för den dag då solen inte längre skiner. Samtidigt är Tysklands och Storbritanniens ansvarslösa nedrustning exempel på att sambandet inte alltid fungerar. London har försökt leva upp till sitt goda rykte utan att betala räkningen. Berlin försökte alltför länge stoppa huvudet i sanden.

En erfarenhet som vi svenskar saknar ännu mer är hur det är att vara det land som i modern tid angriper en fiende. Ett undantag är möjligen de veteraner som deltog i striderna i Kongo på 1960-talet. Där stred svensk trupp mot fiender i organiserade förband som gjorde motstånd på riktigt. Det handlade bara delvis om fredsbevarande operationer. Som så ofta präglades striderna av kaos och oklara instruktioner. Våra soldater gjorde sitt bästa under mycket svåra förhållanden.

Under sommarens resor ställdes vi tre gånger inför delar av historien där Sverige varit den makt som svarat för hotet – inte som FN-trupp med oklart mandat eller som gränsvakt i öster.

Det första platsen var klostret Jasna Góra i Polen, där den ”svarta madonnan” har sin hemvist – en av den katolska världens mest dyrkade ikoner. Det är en central plats för katoliker i både Polen och Europa som också har en viktig plats i polsk historia. Under Karl X Gustafs polska fälttåg på 1650-talet belägrade vi klostret. Trots ihärdiga försök att erövra byggnaderna misslyckades svenskarna med uppdraget. Vi tvingades ge upp och skapade därmed en av Polens mest uppmärksammade hjältehistorier. Hur madonnan räddade Polen från de härjande svenskarna kommer de flesta polacker fortfarande ihåg. Om inte annat för att nationalsången innehåller några rader om hur vi försökte krossa deras fosterland.

Nästa gång vi tvingades hantera mindre smickrande inslag i svensk historia var i Kempten i södra Bayern. Det är en plats som är ungefär lika gemytlig som de flesta andra städer i fristaten – på bekvämt avstånd till österrikista Tyrolen. Staden var fram till 1802 styrd av en biskop som samtidigt var en världslig furste. Kempten stod direkt under kejsaren och var alltså inte en del av kurfurstendömet Bayern. Residenset i Kempten är en fantastisk byggnad konstruerad för att imponera på besökare från när och fjärran.

När guiden började sin visning undrade han om någon kom från andra länder än Tyskland. Som lydiga svenska konstaterade vi att det gjorde vi båda. Vi konstaterade också att bara en av två talar tyska. Detta ändrade inte det faktum att hela rundturen genomfördes på just tyska. Däremot blev det relevant när historien kom in på Trettioåriga kriget. Guiden berättade att 75 procent av befolkningen hade avlidit i samband med svenskarnas härjningar. Hela staden hade förstörts. Alla tittade på oss och en kort stunds lite dålig stämning kunde märkas i de gyllene gemaken. Ingen blev upprörd eller krävde senkommen kompensation, men det kändes ändå ovant och en aning obekvämt.

Sommarens sista expedition gick till Trondheim i helgonkungen St Olavs fotspår. Även här hamnade vi som svenskar på fel sida av historien. Ovanför staden ligger den imponerande fästningen Kristianstein. Den vakar över staden sedan 1682. Den byggdes efter att Trondheims län under en kort period officiellt varit svenskt. Invånarnas lycka varade bara i två år – redan 1660 avstod vårt land från det norska länet. Då hade, enligt informationstavlorna i det lilla muséet i centraltornet, redan 1659 de heroiska norrmännen med dansk hjälp lyckats ta tillbaka staden från fienden. Det uppskattades uppenbarligen av invånarna. Att ockuperas av storebror sågs redan då som en mycket dålig idé.

Den sista episoden på samma tema var general Ahrmfeldts olycksaliga försök att erövra Trondheim 1718. Svenskarna hade svårt att ta sig till staden – tappra norrmän försökte hejda oss vid ett flertal skansar på vägen. Väl framme lyckades vi aldrig erövra fästningen på berget. Enligt muséets texter var försvararna minst lika heroiska som 1659. Viljan att slå tillbaka den svenska invasionen verkar ha besjälat hela befolkningen, inte bara de tjänstgörande knektarna. Få verkar ha sörjt över karolinernas katastrofala hungermarsch tillbaka till Handöl och Åre. Få texter i muséet präglades av medlidande med de stackars svenska soldater som gick under av hunger och kyla.

Det är nyttigt att påminnas om att historiens hjul ibland ställer saker på huvudet. Vänner kan bli fiender och en granne plötsligt ockupant. Vi behöver inte skämmas mer än andra för vår historia men det är nyttigt att få nya perspektiv och påminnas om vad som en gång varit vår gemensamma verklighet, inklusive de inslag vi helst vill glömma.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun