Karl Agell: Småstater är inte dömda till maktlöshet

När USA verkar för att byta ut den regelbaserade ordningen mot ren stormaktsförhandling kan länder av Sveriges storlek bara göra en sak: gå samman.

En fredsorganisation där platsen vid bordet kostar en miljard dollar. En ordförande som ensam kan bjuda in, kasta ut och lägga in veto. En stadga som inte med ett ord nämner det krig den skrevs för att avsluta. Så ser exempelvis Donald Trumps Board of Peace ut, ratificerat i Davos i januari, och presidenten gjorde själv ingen hemlighet av poängen. När organet väl är på plats kan man i stort sett göra vad man vill – bort med ”institutioner som alltför ofta misslyckats”, och in med något smidigare. Adressaten är inte svår att gissa. FN.

Att Sverige, Norge och flera likasinnade redan tackat nej till Board of Peace visar att instinkten finns. Men att avstå från att sitta vid fel bord är inte samma sak som att bygga ett eget.

Direkta stormaktsförhandlingar där gränser och säkerhetsgarantier köps och säljs som handelsvaror. Bilaterala uppgörelser där den starkare parten dikterar villkoren och den berörda parten lämnas utanför rummet. Ett transaktionsbaserat spel där multilateralism och folkrätt ersätts av ad hoc-avtal och personliga löften med kort bäst före-datum. Detta är den nya verkligheten när Washington och andra stormakter väljer bort permanent institutionaliserat samarbete till förmån för snabb, oreglerad maktutövning.

Glöm för ett ögonblick vad man tycker om sakfrågan eller FN:s prestationer genom årtionden. Signalen är det viktiga, och den är glasklar. Världens starkaste makt betraktar inte längre sig själv som väktare av den regelbaserade ordning som den en gång skapade.

De små och medelstora staterna i väst är en grupp med mycket att förlora ifall de institutioner vi verkat inom försvagas. De starka gör vad de kan, de svaga får tåla vad de måste. För de nordiska länderna och de baltiska staterna, vars hela utrikespolitiska existens vilar på folkrätt och multilaterala institutioner, är det en livsfarlig logik.

Så vad gör vi?

Det enda som faktiskt fungerar, gå samman. Minilateralism, flexibelt, sakfrågedrivet samarbete mellan en handfull likasinnade och kapabla stater, är inget tröstpris för den som tappat tron på det stora. Det är det skarpaste verktyg en småstat har. Den nordisk-baltiska regionen har just nu ett tillfälle som inte funnits förr. Avsiktsförklaringen om att operera våra omkring 250 stridsflygplan som en samlad flygstyrka visar vad detta innebär i praktiken. Regionen ger även gemensamt miljardstöd till Ukraina. Under 2026 omsätts minilateralismen redan i konkret handling 

För första gången i historien sitter alla åtta nordiska och baltiska länder i samma militärallians. Den gamla skiljelinjen med alliansfria Sverige och Finland på ena sidan, Nato-länderna Norge, Danmark och Baltikum på den andra, är borta. Regionen är ett enda strategiskt rum nu.

Och vi bygger inte från ett tomt bord. Det finns etablerade forum och format vi kan verka genom och det finns inget bättre tillfälle än idag att börja. NB8 håller ihop utrikespolitiken, NORDEFCO det nordiska försvaret, EU-spåret, den brittiskledda Joint Expeditionary Force den expeditionära förmågan. Mot Washington finns exempelvis det sällan omtalade e-PINE, där regionen kan tala med en röst i stället för åtta.

Här blir gemenskapen konkret. Var för sig är våra länder små. Lätta att förbigå, lätta att pressa och att beta av en och en. Tillsammans innefattar NB8 över 30 miljoner människor, en av Europas tyngsta ekonomiska kraftsamlingar med en kraftfull militär verktygslåda. Finsk reservarmé och artilleri, norsk marin vid GIUK-gapet, svenskt flygvapen, ubåtar och försvarsindustri, dansk expeditionär vana, baltisk frontlinje med relativa försvarsutgifter som få allierade kommer i närheten av. Samlat vaktar regionen hela Natos nordöstra flank. En röst som åtta huvudstäder reser tillsammans är svår att tala över, och omöjlig att bara vifta bort.

Detta är också förenligt med våra transatlantiska åtaganden och att försöka bevara den transatlantiska länken. Minilateralism är precis vad Washington begär av oss. Kravet att Europa måste ”kliva fram och ta större ansvar för att forma sin framtid”, som NB8 uttryckte det i Kuressaare i april, ljuder som högst hos Trump själv.

Ett sammanhållet, slagkraftigt nordisk-baltiskt block som pumpar in flera miljarder euro i Ukraina under 2026, delvis genom den USA-initierade PURL-mekanismen, vaktar Östersjön och levererar bördefördelning är den bästa livförsäkring vi kan teckna. Och samtidigt den mest trovärdiga motpart Washington har den dag man vill göra affärer.

Men det finns rimliga invändningar som förtjänar ett ärligt svar.

Splittrar inte regionala block Nato och EU inifrån? Tvärtom, om vi gör det rätt. Alliansen har alltid arbetat genom ramnationer och regionala format, och färdigpaketerade förmågor gör den starkare så länge Natostandarder hålls. Uttalandet i Kuressaare säger det själv bra, Nato är grunden, EU är komplementet.

Är NB8 inte bara ännu en pratklubb? Risken är reell, och det är argumentets verkliga akilleshäl. Provet kommer när orden ska bli gemensam upphandling, integrerat luftförsvar, delad logistik och en gemensam lägesbild på riktigt. Goda framsteg sker redan på detta område, vi har exempelvis undertecknat en avsiktsförklaring om att operera våra omkring 250 stridsflygplan som en samlad styrka. Detta kan vi bygga på.

Provocerar vi inte Ryssland genom att agera som block? Nej. Först och främst ska inte Kreml få veto över vår politik. Men vidare så är det otydlighet och splittring som lockar till prövning. Skuggflottan, de kapade kablarna, de hybrida hoten. Detta pågår medan vi diskuterar. Avskräckning byggs av samordnad förmåga, aldrig av att ducka.

Den ordning vi haft sedan andra världskriget, som var skräddarsydd för små handelsberoende demokratier, kommer inte tillbaka av sig själv, och inte på de gamla villkoren. Men 2026 lär oss inte att småstaten är dömd till maktlöshet. Snarare att den måste samla sig med likasinnade för att räknas. Norden och Baltikum har samsynen, har formaten och nu, med hela regionen innanför Nato, det historiska tillfället att göra åtta blygsamma röster till en enda.

Vi fick lära oss att de svaga får tåla vad de måste. Så låt oss vara starka.

Karl Agell är analytiker och koordinator vid Frivärld.

Artikeln publiceras i samarbete med Frivärld.