Eric Luth: Utsläppen ska ner, barnen ska bli fler?

I julas funderade jag på om inte dr Åsa Hansson och hennes kollegor i utredningen ”Framtid med barn” ändå inte sneglat lite avundsjukt på den heliga jungfrun för Jesus ovanliga tillkomst. Hon behövde varken man eller sex – det räckte med att helig ande kom över henne.

Utredningen hade då lanserat sin första skrift och för den som tycker att lågt barnafödande är ett problem såg det (och ser alltjämt) mörkt ut. Med nuvarande födelsetal kommer den svenska befolkningen att minska med en tredjedel per generation. År 2100 kommer vi att vara fyra miljoner färre svenskar. Om 1400 år kommer Sverige att ha en (1) invånare.

En mycket omfattande nettomigration hade kunnat vara en kortsiktig lösning på den störtdykande befolkningen. Om nu inte Sverige hade bestämt sig för att hata invandring, och om inte befolkningen hade störtdykt i resten av västvärlden också. Sydkoreas befolkning, värst i ligan, kommer snart att halveras. Inom bara några årtionden lär konkurrensen för att attrahera migranter bli väldigt hård. Väldigt många länder kommer att kämpa om samma personer.

Så vad kan man göra?

Vi vet inte, svarar Åsa Hansson och kollegor uppgivet. Den helige anden har gått upp i rök.

”Att sociala medier är en viktig faktor i sammanhanget bör nog stå utom tvivel”, skriver Gunnar Andersson i utredningens andra skrift. Men vet, liksom alla andra, inte riktigt varför.

Inte heller den brittiske historikern David Runciman, som i novembernumret av London Review of Books bidrog med en av 2025 års mest tankeväckande texter, vet.

Är det ute med mänskligheten, frågar han sig i texten, och besvarar med hjälp av dryga 40 000 tecken själv frågan med ett rungande ja. Förvisso såddes fröet till undergången redan när neandertalmänniskan dog ut för cirka 40 000 år sedan, eftersom konkurrens är en nödvändighet för anpassning och vår genpool dessutom blivit för liten. Men över hela världen minskar befolkningen och i ett (väldigt) långsiktigt perspektiv är det bara en tidsfråga innan mänskligheten dör ut på grund av barnbrist: från några tusen år, lågt räknat, till några miljarder, högt räknat. Och inga åtgärder för att vända på detta tycks ha någon större effekt.

Men den demografiska utmaningen har diskuterats länge och hur spännande det än är med neandertalsmänniskor är det ett annat perspektiv hos Runciman som provocerar nya tankar. Nämligen hur han kopplar samman krisen i befolkningsfrågan med klimatkrisen, en annan jättelik, global utmaning som har potential att utrota mänskligheten på mycket lång sikt. Utmaningar som båda kompliceras av att det vi gör i dag märks först om årtionden, generationer eller till och med sekler.

Det är i och för sig ingen ny tanke heller. I årtionden har det förts fram hur överbefolkning kommer att belasta vår planet mer än vad den tål. Vi måste föda färre barn för att resurserna ska räcka, sägs det. Men det Runciman med en bränslesnål penna för fram är att klimatvännerna har fått hela resonemanget om bakfoten. Det är inte färre barn vi behöver för att rädda klimatet. Det är fler.

Världen kommer att se radikalt annorlunda ut beroende på om den globala uppvärmningen begränsas till 1,5, 2 eller 5 grader. Men världen kommer också att se radikalt annorlunda ut beroende på om kvinnor i genomsnitt föder 1,5, 2 eller 5 barn. Som av en händelse kretsar båda kriserna kring siffran 2, skriver Runciman, den gyllene siffran för en hållbar (eller åtminstone hanterbar) värld.

Men medan effekterna av vårt engagemang i dag för fler barn eller ett hållbarare klimat först kommer att märkas om årtionden kommer de politiska effekterna av en förändrad demografi märkas snarare än så. Med andra ord: enligt Runciman kommer en ny åldersbalans i samhället, med fler årsrika, snart att få stora effekter på samhället. Äldre röstar annorlunda (i regel mer för status quo), konsumerar annorlunda (sparar helst), flyttar sällan och gillar inte invandring. En ökad medelålder kommer därför att göra det svårare att tänka långsiktigt och utveckla politik för framtiden, och mer resurser kommer i stället att behöva läggas på behoven hos människor som redan har levt merparten av sina liv.

Plötsligt låter Runciman, och resonemangen han citerar ur Dean Spears och Michael Gerusos The Risks of Global Depopulation, som Johan Norberg på gröna, miljövänliga steroider. När många människor får tänka fritt kommer de att komma på nya, oväntade lösningar. Föds det fler barn ökar därför också sannolikheten att något av dem kommer att bli det stora, efterlängtade geni som utför klimatkrisens Alexanderhugg. På det hela taget är det mer sannolikt att stora befolkningar skapar exceptionell talang, och innovation tenderar att ske i tätbebyggda städer.

Ja, där har vi den tankeväckande problemformuleringen. Men precis som Åsa Hansson och kollegor ser inte heller Runciman några politiska lösningar på de störtdykande födelsetalen. Det finns inga politiska verktyg som ökar födelsetalen, fastslår han. Israels höga födelsetal beror mer, enligt forskningen han citerar, på att landet känner sig utrotningshotat än på fri tillgång till IVF. Och vi kan inte gärna uppmuntra fler länder till att känna sig utrotningshotade. Det är för övrigt oklart om det hade fungerat. Forskaren Henrik Urdal säger till DN att han är osäker på om Ukrainas födelsetal, som krisade redan innan den ryska invasionen, kommer att repa sig efter kriget. Även om födelsetalet ökar något kommer det vara långtifrån att reparera tappet.

Runciman svarar på frågan om vår undergång med total determinism: Vi förlorade loppet redan för 40 000 år sedan, det är bara en tidsfråga innan mänskligheten dör ut på grund av för få barn. Åsa Hansson med kollegor ska förvisso återkomma med förslag på hur vi kan ta oss ur rävsaxen i utredningens kommande skrifter, men konstaterar ändå i en intervju med Expressen att man inte vet vad som faktiskt fungerar.

En utmaning med att över huvud taget utveckla policyer för ökade födelsetal i ett liberalt, demokratiskt land är att många av policyerna som använts ofta är förknippade med auktoritära stater. I exempelvis Iran och Ryssland – men även i Ungern och Polen – har man försökt höja födelsetalen genom generösa bonusar för flerbarnsmammor och en statlig retorik om mödrars betydelse i samhället. Dessutom har man begränsat tillgången till abort och preventivmedel och på andra sätt pushat (närmast tvingat) kvinnor till att föda barn. Åtgärder som inte tycks helt förenliga med en liberal demokrati. Än värre: Den typen av åtgärder riskerar också att slå tillbaka. En ersättningsnivå om 2,1 räcker inte om stora delar av befolkningen lämnar landet.

Det finns inga snabba lösningar, säger forskningsartikel efter forskningsartikel, men nämner ändå påfallande ofta det faktum att personer i länder med låga födelsetal tenderar att vilja ha fler barn än de i slutändan får. Denna klyfta, menar dessa forskare, visar på hur viktigt det är att motverka ojämställdhet, diskriminering och en ohållbar jobbkultur, och att man måste ge mer stöd till familjer. Det kan handla om en välutbyggd barnomsorg, flexibel och välbetald föräldraledighet och anställningsskydd för föräldrar. Problemet? Det mesta av detta har redan de nordiska länderna gjort – och även i vår del av världen faller födelsetalen, vilket också Gunnar Andersson konstaterar i sin skrift.

Andersson lyfter sociala medier som den mest uppenbara globala förklaringsfaktorn. Runciman lyfter det faktum att personer i Västeuropa inte har någon partner som en viktig sådan. Men vid sidan av en statlig dejtingmarknad är det svårt att se hur politiken skulle kunna blanda sig i parskapande hos individer.

Jag har inte heller några skarpa förslag på hur vi ska höja barnafödandet, men kanske finns det ändå i insikten om behovet av att lösa både klimatkrisen och befolkningsfrågan potential till nya spännande politiska allianser? Kanske kan en feminist som Maria Sveland, en miljökämpe som Greta Thunberg och en konservativ skribent som Anna Björklund plötsligt hitta gemensamma grunder? Eller för all del Miljöpartiet och Kristdemokraterna?

I en nästan lika läsvärd replik på Runcimans artikel skriver forskaren Jana Bacevic vid Durhams universitet att han dock är ute och elcyklar. Tiderna förändras, skriver Bacevic, man behöver inte en man och en kvinna eller ens ett par för att bli gravid med och föda ett barn, det kan vara både fler och färre involverade. I stället för födelsetalet 2,1 skulle man kunna definiera en ersättningsnivå som ”för varje två personer som levde en generation tidigare är två personer vid liv i dag på jorden”.

Fördelen med en sådan definition, skriver dr Bacevic, är att man skulle vara tvungen att motverka krig, våldsamheter, torka och översvämningar (inklusive sådana orsakade av klimatförändringar) för att upprätthålla ersättningsnivån. Något som inte födelsetalen i samma utsträckning kräver.

Vidare föreslår hon definitionen: ”för varje två personer som är beroende av pensioner eller sjukförsäkring ett givet år, inträder två personer på arbetsmarknaden (och betalar skatt till samhället)”. En sådan definition förutsätter också en stat eller ett samhälle som kan fostra skattebetalare, nationalstater eller andra geografiskt avgränsade entiteter som samlar in och fördelar medel och upprätthåller lagar.

Och kanske måste de två av oss som arbetar ändå inte arbeta lika hårt tack vare artificiell intelligens, kanske kan vi i stället exempelvis ägna mer tid åt att stötta utsatta i samhället?

Ett sista alternativ, i en värld där allt fler stater kommer att behöva konkurrera globalt för att attrahera allt färre talanger, är ju att göra Sverige till ett land som lockar till sig kompetens. Öppna gränserna för eftertraktad arbetskraft, sänka lönekraven för att klara kompetensförsörjningen och åtminstone kortsiktigt klara den demografiska utmaningen på det enda sätt som är möjligt att åstadkomma snabbt: Genom att göra det lätt för människor att flytta hit.

Just nu gör regeringen tvärtom. Invandringen ska ner, utsläppen blir fler. Och helige ande kommer tyvärr inte till undsättning.

Eric Luth är vice vd på tankesmedjan Fores och chefredaktör för tidskriften Liberal Debatt.