Markus Hagberg: Svenska kyrkans politisering

Är Svenska kyrkan vänstervriden? Det heter ofta så, inte minst från dem som själva betraktar sig som höger i politisk mening. Nyligen gjordes en undersökning bland riksdagsledamöter, där de rödgröna ledamöterna inte upplevde någon vänstervridning, medan Tidöpartiernas representanter gjorde det.

Som statskyrka var Svenska kyrkan tydligt politiserad. Under långa tider har hon närmast helt styrts av statsmakten. Frågan idag gäller dock inte så mycket förhållandet till staten som till partipolitiken. 

De som hävdar att Svenska kyrkan är vänstervriden baserar ofta detta på vad de främsta företrädarna uttrycker, men Svenska kyrkan är långt mycket mer än kyrkomöte och biskopar. Att påstå att Svenska kyrkan i sin helhet, i alla sina många olika verksamheter är vänstervriden blir därför en osaklig kritik. I de allra flesta situationer och verksamheter spelar inte politik någon roll alls. Svenska kyrkan som helhet kan alltså inte sägas vara vänstervriden, men på goda grunder kan kritiken sägas träffa framstående företrädare.

Jag menar att man behöver skilja på åtminstone två perspektiv. Det ena är strukturellt, och beskriver hur Svenska kyrkan är strukturellt politiserad genom partipolitikens inblandning, hur denna har omvandlat kyrkan och hur den påverkar idag. Det andra perspektivet är kommunikativt, det vill säga hur företrädare uttalar sig i politiska frågor. Först något om det strukturella perspektivet.

Sverige är ett genompolitiserat land. Politik anses vara svaret på alla frågor, och nästan ingen del av samhället är fri från politisk styrning. Detta påverkar också kyrkor och samfund. När andra länder kan tala om ett från politiken oberoende civilsamhälle, där kyrkorna ingår, är det inte lika självklart i Sverige. Orsakerna till denna genompolitisering står bland annat att finna i det så kallade folkhemmet.

Det svenska folkhemmet under socialdemokratisk konstruktion syftade till att etablera en enda samhällelig värdegemenskap – under (socialdemokratisk) politisk styrning och kontroll. I ljuset av denna inriktning ska man också förstå den socialdemokratiska kyrkopolitiken, inte minst som den formulerades av Arthur Engberg och Harald Hallén. Från början var målsättningen att kyrkan skulle skiljas från staten, men tids nog ändrades strategin. En fri kyrka var farlig. Därför behövde Svenska kyrkan inordnas i det socialdemokratiska folkhemmet. Ett ledord för den socialdemokratiska kyrkopolitiken var ”demokratisering”. Förvisso fanns redan starka demokratiska inslag i kyrkan, men dessa var inte partipolitiska och därför utom kontroll. Utifrån en föreställd konflikt mellan ämbete och lekfolk överfördes beslutsmakt, inte till lekfolket, utan till politiska företrädare. Fullt genomförd blev denna demokratisering 1982 då ämbetslinjen helt förlorade en självständig position i kyrkomötet, dit man endast kunde kandidera genom medlemskap i ett politiskt parti.

Först när ovanstående process var uppfylld, det vill säga när Svenska kyrkan kunde betraktas som ”demokratiserad” i meningen kontrollerad och ofarlig blev det aktuellt med förändrade relationer mellan Svenska kyrkan och staten. Men som ett sista medskick infördes lagen om Svenska kyrkan, genom vilken Sveriges riksdag bestämde vad Svenska kyrkan ska vara (demokratisk, öppen, folkkyrka) och hur den ska styras (demokratiskt) och verka (rikstäckande).

Under de senaste decennierna har det presenterats mycket forskning som beskriver den socialdemokratiska kyrkopolitiken, hur den har genomförts och hur den har påverkat och fortsatt påverkar Svenska kyrkan. Några exempel: Sven Thidevall, Kampen om folkkyrkan (2000), Lennart Ahlbäck, Socialdemokratisk kyrkosyn (2003), Daniel Alvuger, Nytt vin i gamla läglar (2006), Johan Sundeen, 68-kyrkan (2017), Klas Hansson, Kyrkomöte och partipolitik (2019), Per Ewert, Landet som glömde Gud (2022). Socialdemokratin hymlar inte längre med vad man gjort – de har själva låtit beskriva processen: Jesper Bengtsson, Reformismens väg. Om socialdemokratin och kyrkan (2020).         

Socialdemokratin är fortsatt den klart största aktören i Svenska kyrkan. Att detta inte skulle få konsekvenser, exempelvis i remissvar och yttranden, vore löjligt att förneka.

Historiska skeenden kan studeras i efterhand. Det går att fastslå vem som sagt och gjort vad och vilka konsekvenser något fick. Den strukturella (parti)politiseringen av Svenska kyrkan kan därför tydligt beskrivas. Det är betydligt svårare att närma sig anklagelsen om en kommunikativ vänstervridning. För många kritiker tror jag att det blir frågan om en känsla. Ingen erkänner att syftet är en vänstervridning – ibland (ofta skulle jag tro) är den kanske till och med omedveten. En sådan kan ändå anas utifrån vilka områden som ägnas intresse. När företrädare för Svenska kyrkan uttalar sig i dagspolitiska frågor, och nästan konsekvent landar i liknande slutsatser som den rödgröna sidan i dagspolitiken, eller då man tillsammans med rödgröna representanter bedriver opinionsbildning, då måste man undra. Ovan hänvisade jag till en undersökning bland riksdagsledamöter hur de uppfattade Svenska kyrkan – höger eller vänster? I en mening är det faktiskt ett argument för påståendet att kyrkan är vänstervriden när personer till höger uppfattar saken så, och personer till vänster inte gör det. Samtidigt vore det omvända lika illa. Kyrkan ska varken komma ut som höger eller vänster. Budskapet är ett annat. 

Kyrkans utgångspunkt är evangeliet. En konsekvens av detta är att man har något att säga om en mängd frågor som också är politiska frågor, eller som har en politisk dimension. Men evangelium i sig är inte entydigt, inte heller dess konsekvenser. Partipolitiskt kan kristna, med samma utgångspunkt, landa i olika slutsatser. Denna insikt saknas ibland, tycks det, hos företrädare. Migrationen framställs exempelvis ofta av biskoparna som en människovärdesfråga. Underförstått tycks vara, att om man vill ha en stram migrationspolitik, då har man fel människosyn. Konsekvensen blir att de som röstar på Tidöpartierna bidrar till att undergräva människovärdet. Med sådana extremt förenklade resonemang, som det ges många prov på, bidrar biskoparna till polarisering och fördumning.

Kyrkliga företrädare är som regel noga med att framhålla att de företräder evangeliet och inte uttalar sig partipolitiskt, men den gränsen är ofta svår att upprätthålla. I ett genompolitiserat samhälle kan det mesta som sägs uppfattas politiskt. Det kräver extra mycket av den som inte vill uppfattas partipolitisk, och man måste också ha en förståelse för hur politiken fungerar, vilka utgångspunkter den har, hur den skiljer sig från opinionsbildning etcetera Här misslyckas inte sällan biskopar, som mer framstår som okunniga och naiva. De brakar rakt in i debatten, tar konkret ställning i enskilda frågor, men när de avkrävs ansvar för konsekvenserna är det plötsligt inte längre deras ansvar. De ägnar sig ju inte åt partipolitik.

Om man vill bli betraktad som seriös måste man erkänna att det finns målkonflikter, och att politik handlar om att välja. Alla som debatterar har rätt att hävda sina intressen, men behöver samtidigt förstå att en prioritering innebär att något annat får mindre eller helt måste prioriteras bort. Allt åt alla är en omöjlighet. Att blunda för detta är inte seriöst. Man måste ta ansvar för konsekvenserna av det man för fram. Detta gäller också kyrkans företrädare.

I den politiska debatten, exempelvis i migrationsfrågorna, används inte sällan bibelargument. För en kristen är det självklart att låta sig undervisas av bibelordet, men det är också lika klart att bibelordet måste tolkas. En diskussion där bibelord möts av bibelord blir ganska ofruktbar. Bibelordet är knappast heller ett självklart facit i alla politiska frågor idag.  

Vänstervridningen, om vi nu ska använda det begreppet, kan också visa sig i utgångspunkter som är gemensamma med vänstern. Ett exempel är biståndet där kyrkliga företrädare krampaktigt hävdar att vägen ur fattigdom är omfördelning av resurser, trots att det finns många studier som visar att biståndet har en begränsad, ibland till och med negativ, inverkan. Det som verkligen gör skillnad är möjligheten att bedriva handel. Här sitter företrädare fast i ett narrativ, mer präglat av ideologi än verkligheten.

Kyrkans uppgift är att utifrån evangelium och kyrkans tro och tradition föra de principiella resonemangen, också med förståelse för att alla frågor inte är glasklara. Kyrkan har en 2000-årig tradition att utgå från. Denna skulle kunna innebära ett principiellt och substantiellt bidrag till samtalet som står över det partipolitiska käbblet. Med den utgångspunkten skulle kyrkan kunna utmana både höger och vänster.

Markus Hagberg är präst i Svenska kyrkan och kyrkoherde