PJ Anders Linder: Försvarsfrågan är inte överspelad

Vad är viktigast för dig den dag du blir finansminister? Du får välja ett av tre förslag: Tillväxt, välfärd eller försvar?

Sparbankernas moderator ställde frågan till sju politiker från sju partier, som presenterades som möjliga kommande statsråd. (Vänsterpartiet var inte representerat. Antingen avskyr de sparbanker eller så har de insett att det där med finansministerposter inte är lönt att ens drömma om.)

Den enda rimliga reaktionen skulle ha varit att konstra och vägra att svara på frågan, eftersom de tre sakerna är intimt förknippade och ingalunda utesluter varandra. Men det finns inte alltid så mycket tid till intellektuellt finlir vid Almedalsveckans korta möten utan politikerna svarade snällt.

Fem (S, M, C, L, KD) räckte upp handen för tillväxt, två (SD, MP) valde välfärd. Försvaret fick ingen röst.

Då vände sig moderatorn till auditoriet. Tillväxt? En skog av bankmannahänder flög upp. Välfärd? Betydligt färre. Försvar? Min och så småningom en till.

Moderatorn häpnade och ställde en fråga till mig direkt från scenen. Försvaret? Verkligen? Jag bekräftade att jag menade allvar. En kvinna på första raden, som anslutit sig till försvarspartiet, konstaterade att hon vet vad Ryssland har för sig i Ukraina och att hon inte vill se något liknande ske i Sverige.

Under tiden hade det blivit litet obekvämt i panelen, varifrån det sades att det ju finns en försvarsuppgörelse mellan partierna och att man som finansminister måste hålla sig till den.

Man ska kanske inte göra för mycket av den här saken. Som sagt, det var en omöjlig fråga och snabba puckar. Men ändå.

Det är väldigt bra för Sverige att det har skapats bredast möjliga enighet kring den upprustning som nu till sist har kommit i gång på allvar. Men lika välkomna som besluten om rejäla resurstillskott från december 2024 och framåt har varit, lika viktigt är det att man inser att verkligheten kan komma att ställa nya krav. Det betyder inte nödvändigtvis att det ska ösas in ytterligare stora summor just nu, men det betyder att man inte får betrakta försvarsfrågan som förhandlad, klar och färdighanterad. Alltför ofta har svensk försvarsdebatt karakteriserats av att folk vaknar till vid en tillfällig kris, fattar litet beslut och sedan återgår till business as usual. Det håller inte. Försvarsfrågan behöver, precis som kärnstatens övriga frågor om yttre och inre säkerhet, vara kontinuerligt levande.

Dagen därpå gick jag till ett tält i landshövdingens trädgård. Där hade de svenska länsstyrelserna bjudit in till försvarsseminarium på temat ”Leveransens år”: ett uttryck som har myntats av överbefälhavare Michael Claesson och syftar dels på kulturskiftet från planerings- till verksamhetskultur, dels bokstavlig leverans av kompetens och materiel.

Moderatorn inledde med en fråga om vad som är Sveriges i dag största sårbarhet.

Mikael Frisell, generaldiretör för Myndigheten för Civilt Försvar: Ett mindset som ännu inte har anpassat sig till det nya läget.

Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar: Alltför många tänker fortfarande att ”det kan inte hända här”.

Michael Claesson: Benägenheten att tänka bort problemen som finns här och nu.

Tyvärr var det glest med blivande finansministrar och bankfolk i lokalen.

PJ Anders Linder är senior rådgivare i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål