Amanda Wollstad: Under den blå-gula flaggan

Att vi svenskar har ett lite kluvet förhållande till Sverige är ingen nyhet. De senaste decennierna har det skrivits spaltmeter om hur ’osvenskt’ menas positivt och aningslösa politiker och företag som i ett försök att verka moderna har deklarerat att Sverige egentligen inte har någon kultur och att köttbullar minsann kommer från Turkiet.

Samtidigt är vi tidvis ett ganska självgott folk, fullt övertygade om att vilket sätt vi nu väljer att göra saker på är det ända rätta. Att vår roll i den internationella gemenskapen självklart är som förebild och rättesnöre, och att vi är unikt kompetenta att mäkla fred och sätta exemplet världen över – oavsett hur komplex frågan är.

Världens extremaste land, har det kallats. Kanske inte utan anledning.

Men nog håller vi på att se en tillnyktring. Eller en normalisering, om man så vill. Sverige är medlem i EU och Nato, bidrar i allt större utsträckning primärt till freden och säkerheten i vårt närområde och ser inte längre riktigt på samma sätt världen som vår spelplan och experimentverkstad.

Omvärldsläget har bidragit till utvecklingen. Till slut insåg man att över tvåhundra år av fred och frihet inte är någon garant för att det kommer fortsätta på samma vis, och att de där seklerna kanske hade mer med tur än skicklighet att göra. Flyktingvågen tvingade oss att konfronteras med vår svenskhet, unik och svårgripbar i mötet med andra som gjorde på helt annat sätt – och som inte med självklarhet anammade våra maner eller såg dem som överlägsna.

I stället visade sig idén om den obefintliga svenskheten vara närmast avvisande. Den som ville lära sig förstå svensk kultur, lära sig referensramarna och knäcka de outtalade koderna bemöttes med oförstående, och lämnades kvar utanför gemenskapen.

Det går inte att integrera människor in i något som existerar, och hade Sverige varit så resonans på kultur som man ibland kan få intryck av hade migrationen inte gett upphov till så många krockar.

Vägen till den svenska nationaldagen har varit lika krokig. Från den svenska flaggans dag som få riktigt förstod vad den riktigt skulle vara bra för, mer än för Skansen, till en helgdag som ändå faktisk börjar finna sin form.

Samtidigt som nationalism betraktats med djup skepticism blir utländska besökare inte sällan förvånade över att den svenska flaggan vajar precis överallt, på offentliga byggnader men kanske framför allt i villaträdgårdar, parker och på festdukade bord.

Midsommar är svenskarnas verkliga nationaldag, brukar det heta, och det ligger naturligtvis någonting i det. Kanske på fler sätt än avsett. Midsommarafton är svårdefinierad och lite svårtillgängligt. Svenskarna firar i samma konstellationer som de alltid gjort, i en privat sfär som är nästan ogenomtränglig för utomstående – oavsett om det är nyfikna nyanlända eller någons svenskfödda nya partner.

Nationaldagen är någonting annat. Här firas det offentliga Sverige just offentligt, med konserter och uppträdanden, välkomstceremonier och tårta på torget. Vem som helst är välkommen.

Det visade sig ganska snart att det finns plats för båda. Att den vildvuxna, svårdefinierade svenskheten rymmer både privat och offentligt, blomsterkrans och musikkår, avskildhet och välkomnande, allt under den blågula flaggan.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift