Holmström och Gunnarsson: Tre konservativa arketyper – Den ägande medelklassen

Detta är del två av tre av en serie om konservativa arketyper. Läs del ett här och del två här.

Ägardemokratin och den ägande medelklassen

”Om ännu fler svenskar kunde bli delaktiga i bostadsägande och aktiesparande skulle tryggheten öka och ojämlikheten minska på ett svårslaget sätt. Att hitta vägar som kan hjälpa fler till ägande av det egna hemmet borde vara en central politisk ambition. Att bo i hyresrätt kan vara praktiskt och behöver självklart finnas som möjlighet, men den som hyr i stället för att äga går miste om bostadens värdestegring.” – PJ Anders Linder [1]

”Ju mer utbrett ägande av privat egendom, desto mer stabilt och produktivt blir samhället.” – Russell Kirk [2]

Med den frie svenske bonden som jämförelsepunkt tycktes industrialiseringen för högern med tiden uppvisa problematiska drag: den drev mot storskalighet och medborgare som var allt mer beroende av stora arbetsgivare. ”Genom att göra det allt svårare för hushållen att kontrollera produktionsfaktorerna” skriver den amerikanske ekonomiprofessorn Alexander William Salter, ”undergrävde industrisamhället oavsiktligt en avgörande pelare för det fria företagandet – den brett spridda egendomen”[3]. Det var detta som både den svenska unghögern och de katolska distributisterna försökte att motverka runt sekelskiftet 1900. Men industrialiseringen och urbaniseringen fortskred och arbetarrörelsen med sina kollektiva lösningar kom att bli den dominerande politiska kraften. Centralismen kom att få ytterligare skjuts av bland annat världskrigen och Den stora depressionen. Den borgerlige familjeföretagaren fick se sin ekonomiska lyskraft släckt av det socialdemokratiska statsbygget. Högern behövde därför skapa ett nytt alternativ till den socialdemokratiska samhällsmodellen, anpassat efter det nya urbana samhället och de anställdas förutsättningar i arbetar- och medelklassen.

Ägardemokratin formulerades sålunda under 1950-talet som ett konservativt ekonomiskt projekt med målet att göra fler människor till ägare av bostäder, bilar och aktier. Själva ägandet hade för högern även en social och moralisk betydelse och bostadsägande sågs som en grund för stabilitet, familjegemenskap och medborgerligt engagemang. Jarl Hjalmarson, ledare för dåvarande Högerpartiet och en av ägardemokratins främsta talesmän, ställde ”vardagsmänniskan” och egnahemsfamiljen mot socialdemokratins anonyma massmänniska och menade att ägandet skulle ge den framväxande medelklassen frihet, självständighet och ansvar. [4]

Ägardemokratin står därmed i kontrast till den socialdemokratiska välfärdsstaten. Där socialdemokratin byggde trygghet genom kollektiva skyddsnät och ett växande statligt ansvar, betonade högern en politik som gav människor ökat oberoende, premierade den personliga ansträngningen och möjliggjorde social rörlighet. I stället för att flyta med i den korporativa strömmen eller bli beroende av bidrag och transfereringar skulle människan genom ägande av bostad, aktier eller företagande bli investerad i samhällsbygget och därmed mer delaktig i demokratin. Staten skulle, menade tidigare Gösta Bagge, erbjuda hjälp till självhjälp. Men hjälpen ska vara ett medel till egenmakt, inte ett substitut för ansvar.

Redan Arvid Lindman hade, skriver Stig-Björn Ljunggren, varnat för att ”demokratin hade en benägenhet att skjuta stundens bördor på framtiden, eller börja tära på gångna generationers mödosamt hopsparade egendom”. Ägardemokratin motverkade sådana tendenser och bröt med föreställningen att demokrati måste leda till centralisering och växande statsmakt. Ägardemokratin skulle demokratisera ägandet, i betydelsen ge fler människor verktyg att bli ägare. Medan välfärdsstaten riskerade att försvaga ansvarstagandet, främja kortsiktighet och skapa passivitet, lovade ägardemokratin ett samhälle där ansvar, gemenskap och förvaltarskap växte ur individens egna ägande. För om den vanlige människan blir villa-, skog- och aktieägare får hon ta del av välståndsutvecklingen och berika sig, samtidigt som samhället byggs starkare. [5]

Om egendomen också kan ärvas får människan ännu större skäl att vårda den. Privategendom i form av ett eget hus, en bit mark eller besparingar på banken ger, skriver Johan Hakelius, trygghet, långsiktigt ansvarstagande och förmåga att hantera förändrade förutsättningar i omgivningen. Att konservatismen varit så fokuserad på det ägda boendet, jordbruket och skogen beror inte bara på det starka agrara arvet, utan också för att denna typ av egendom gör att man kan behålla ”möjligheten att dra sig undan och återgå till ett mått av självförsörjning”[6]. Verkligt ägande, menade agraren och poeten Allen Tate, ”innebär personligt ansvar för hur man använder den del av produktionsmedlen som står till ens förfogande. Ett sant egendomssystem kommer att bestå av en stor andel ägare vars egendom inte enbart mäts i bytesvärde, utan som också gör att ägaren behåller möjligheten till bruksvärde. Den rena friheten är ägarens makt att välja mellan att sälja eller använda. Den faktiska friheten är makten att välja inom givna ’villkor’. Men när friheten att ’använda’ försvinner, börjar även friheten att försvinna.” Häri ligger konservativas preferens för personlig, konkret och självständig egendom, och skälet till att man inte tycker att det räcker med enbart andelsägande i större system såsom aktier, kooperativ och socialförsäkringar för att garantera personlig frihet. Frihet, enligt Tate, är inte ett abstrakt ideal eller en rättighet garanterad av staten, utan ett levnadssätt grundat i självförsörjning och lokal förankring.[7]

Det egna hemmet var därför en viktig frihetssymbol som också skapar mer självständiga medborgare, eftersom hus både har tydliga bruks- och marknadsvärden. Men, skriver Johan Hakelius, ”välfärdsstatens höga beskattning av samtliga medborgare berövar de flesta möjligheten till sådan egendom. En serie av löpande inkomster, som inte alls fyller samma sociala funktion, ersätter egendomen. Lån ersätter sparande som den vanliga formen att finansiera större köp. Medborgarna görs till proletärer – egendomslösa – och anonyma kollektiv som stat och kreditinstitut tar över ägandet av besparingar, bostäder och annat.”[8] Det är med denna utgångspunkt som konservativa bekämpat höga skatter: att de hotar människans autonomi, förhindrar hennes möjlighet att försörja sig och gör henne ”ofri och beroende av offentliga system som hon egentligen borde och skulle kunna leva fri ifrån”. När konservatismen förlorat kraft inom borgerligheten har i stället andra perspektiv dominerat. Skattesänkningar motiveras numera ofta, menar Peter Santesson, ”inte med att frigöra människor och ge autonomi, utan snarare med att skattesänkningarna ska påverka deras beteende på önskvärt sätt”.[9]

Konservativa vill i stället stärka medborgaren som självständig ekonomisk aktör, göra honom till ägare på riktigt och en modern odalman. De vill möjliggöra att människor blir engagerade i sitt omgivande samhälles utveckling. Det är ingen slump att konservativa i Sverige traditionellt sett hyllat den självägande bonden, den borgerlige företagaren och medelklassens villaägare: de representerar den kombination av arbete, ansvar och kontinuitet som gör samhällen starkt. I praktiken betyder detta att konservativa förespråkar en marknadsekonomi där ägandet är spritt och lokalt förankrat, snarare än koncentrerat till anonyma institutioner eller globala koncerner. Små och medelstora ägarledda företag, familjeföretag och jordbruk speglar idealet om ekonomisk frihet i förening med social förpliktelse. De är inte bara ekonomiska aktörer, utan också bärare av social stabilitet och kultur. Därför blir den konservativa uppgiften inte att ställa marknaden mot tradition, utan att rama in marknadsekonomin så att dess styrka, decentralisering och personligt ansvar, får blomma ut just i dessa samhällsbärande enheter. Målet är att även i det moderna samhället att hindra Medelsvensson från att bli proletariserad. Att han ska kunna stå stark och oberoende på arbetsmarknaden, ska kunna upprätta eget sparande, göra investeringar och äga hus, bil, aktier, företag, skog och mark. Det skulle gynna medborgaren och dennes familj, men också hela samhället.

Mattias Holmström är teol. kand. och fil. kand & Tony Gunnarsson är pol. kand. De är redaktörer för Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden.

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.

[1] PJ Anders Linder. Att motverka rikedom löser inga samhällsproblem. I: Göteborgs-Posten, 2024-20-26.
[2] Russell Kirk. Tio konservativa principer & Tio konservativa händelser. Timbro, 2022. Sida 17.
[3] Alexander William Salter. Free Enterprise and the Common Good: Economic Science and Political–Economic Art as Complements. Heritage Foundation, 2023.
[4] Stig-Björn Ljunggren. En konservativ skjortärmarna. Hjalmarson & Högberg Bokförlag, 2004. Sida 160–174
[5] Stig-Björn Ljunggren. En konservativ skjortärmarna. Hjalmarson & Högberg Bokförlag, 2004. Sida 130, 137–138
[6] Peter Santesson. Mer självständiga människor. I: Axess nummer 1. 2014. Mer självständiga människor – Axess[7] Allen Tate. Notes on Liberty and Property. I: Herbert Agar & Allen Tate (red.). Who Owns America?: A New Declaration of Independence. ISI Books, 1999 (1936). Sida 112—115.
[8] Johan Hakelius. Förmögen till värdighet. Timbro, 1999. Sida 56–57.
[9] Peter Santesson. Mer självständiga människor. I: Axess nummer 1. 2014. Mer självständiga människor – Axess