Rolan Jusupov: I Madrid står man upp för sig själv

Spanien är ett avslappnat land som aldrig ber om ursäkt för sin energi. Man är dock sällan nonchalant på det där franska eller brittiska sättet. Tvärtom finns det ett ödmjukhetsideal, där spanjorer visar status genom konkreta resultat, snarare än teater, tomma ord eller meningslösa symboler som yta. Vilket de flesta som turistat där – inklusive jag själv nyligen – antagligen märkt av.

Barcelona, en av världens största fotbollsklubbar, kan fungera som ett bra exempel. Klubben ägs inte av en eller flera personer, utan av utan medlemmarna – ”socios” – på flera hundra tusen. De har ett stort inflytande. Dessutom tenderar klubben att satsa på sina egna spelarna, snarare än att belasta ekonomin med internationella stjärnor. Lionel Messi och talanger som Pau Cubarsí och Lamine Yamal, är alla produkter av klubbens akademi.

Ärkerivalen Real Madrid har däremot en annan filosofi: klubben lutar sig mer mot att köpa in de bästa spelarna, som Kylian Mbappé, britten Jude Bellingham och brassen Vinícius Jr., som man har i dag (vilket varit ganska framgångsrikt, ska sägas, men det är en annan femma). På så vis har klubben genom decennierna utvecklat en elegant och elitmässig karaktär runt sig.

Ändå har Real Madrids enorma fanskara inte uppskattat den toxiska kultur som funnits i klubben det senaste året. Mbappé har beskyllts för att toppstyra i omklädningsrummet och för att ha varit en av orsakerna till att tränaren, Xabi Alonso, fick gå efter ett halvår. Det visar att fansen i Madrid långt ifrån uppskattar detta divabeteende.

Under min vistelse i Madrid och under matchen mellan Real Madrid och Alavés på Bernabéu lade jag märke till något annat hos folk. Nämligen känslan för gemenskap.

Till skillnad från Östasien eller Frankrike umgås man sällan ensam ute. Faktum är att man kan uppfattas som lite konstig om man går till en restaurang eller en bar själv. På matchen var jag nog ensam om att sitta där själv. Min biljett var i ett premiumområde. Där var det nämligen mer intimt mellan åskådarna, vilket gjorde det extra tydligt att jag var ensam och stack ut. Spanjorer älskar att träffas, samlas och göra saker tillsammans. Skvaller och småprat är en del av vardagen.

På sistone har Spanien, tillsammans med Danmark, satt sig på världskartan som den nation som har stått upp för sig själv mot Trump fasoner. När USA började bomba Iran och passivt aggressivt krävde att västländerna skulle hjälpa till, blev svaret från den spanske premiärministern Pedro Sánchez både snabbt och tydligt: ”nej till detta krig”.

Mellan raderna: tack och hej.

Även i fråga om Israel har Sánchez gått sin egen väg och högljutt beskrivit situationen i Gaza som ett folkmord. Nyligen anklagade han Europa för dubbla måttstockar och krävde att hela EU bryter avtalen med Israel. Dessutom har Sánchez vägrat hörsamma Trumps krav på fem procent av BNP i försvarsutgifter från Natoländerna. Förklaringen: det räckte nämligen att höja från 0,93 till två procent.

Mellan raderna: jag bestämmer här och säger vad jag tycker i mitt land.

Ja, landet hans tror på sig självt och litar på sin egen väg. Så länge man har varandra behöver man inga andra, är ett intryck man kan få. Kanske är det också därför landet har kunnat hålla fast vid en egen linje? Man har känt att det egna folket är med på vägen och att det i slutändan är det som räknas. För om det är något Sánchez har kunnat luta sig mot, så är det just stödet hemifrån: 68 procent av spanjorerna stod bakom hans ovan nämnda ”nej till kriget”.

När min Aperol ställdes fram på bordet framför statyn av Filip III och två finnar började prata bredvid på Plaza Mayor, kom jag att tänka på en viktig sak i sammanhanget. Spanien står förvisso upp för sig självt, men får samtidigt inte glömma sina vänner och privilegier. Jämfört med Finland har man Portugal som granne. Det har gjort att Spanien har lagt sina pengar på den egna inredningen – klimatet, höjda minimilöner och ökad invandring – på bekostnad av försvaret och USA:s omtalade fem procent-krav.

Men var det rätt gjort? Tveksamt. Tänk om alla i Europa tänkte så, utifrån sina egna behov allena. Sánchez borde påminnas om sin ideologiska förebild, den socialliberala filosofen John Rawls, som menade att mycket i livet sker av en slump, av ren tur och att man således inte bara kan tänka på hur man har det själv. Spanien borde därför värna det gemensamma säkerhetsarbetet i Europa, även om självförtroendet i övrigt är föredömligt.

Rolan Jusupov är liberal skribent