Bengt-Ove Andersson: Frederick Forsyth – journalist, spion, författare

Om Ian Fleming och John Le Carré kan anses varandras motpoler inom den brittiska spionromansgenren, hamnar Frederick Forsyth någonstans mittemellan dem. Han föddes 1938 i en medelklassfamilj i Ashford, och skickades efter andra världskriget i flera år som utbyteselev först till Tyskland, därefter till Frankrike. Detta gjorde att han som vuxen kunde tas för en tysk i Tyskland eller en fransman i Frankrike, vilket var en stor fördel när han fick jobbet som korrespondent för Reuters. Men innan dess hade han som 18-åring blivit en av de yngsta stridspiloterna någonsin i RAF samt lärt sig bemästra spanska och ryska.

Som 13-årig utbyteselev bodde han hos en familj nära gränsen till Östtyskland. Det fanns fortfarande engelska trupper stationerade där, vilket folket där inte hade något emot utan såg som ett skydd mot det ständiga hotet från Moskva. Men något om nationalkaraktär: Han berättade att vid en skolutflykt till skogs utan lärare fann han till sin förvåning att hela klassen spontant marscherade i raka led, i takt. En brittisk jeep körde förbi och soldaten ropade något. Eleverna frågade Frederick vad han sagt. Han svarade att han önskat dem trevlig utflykt. Men det var inte vad soldaten sa. Han hade ropat: ”Övar ni redan för nästa gång, pojkar?”

Han var Reuters korrespondent i Paris under krisen med OAS och flera mordförsök på president De Gaulle. Franska underrättelsetjänsten hade grundligen infiltrerat OAS och samtliga försök misslyckades. Forsyth insåg att enda sättet att kunna mörda De Gaulle vore genom en lönnmördare som kom helt utifrån. Detta gav honom det uppslag som åtta år senare ledde till hans debutroman Schakalen.

1963 var Forsyth Reuters korrespondent i Östberlin. En av de falskaste personer han någonsin mött var politbyråns presschef Kurt Blecha. Forsyth visste två saker om Blecha, hans födelsedag och att han varit fanatisk nazist till krigsslutet, då han plötsligt blivit fanatisk kommunist. Så varje födelsedag fick Blecha en hälsning från ”gamla trofasta Kameraden”, med hans medlemsnummer i nazistpartiet utskrivet. Forsyth hade skrivit hälsningarna på en skrivmaskin i Västberlin, utifall hans kontorsmaskin skulle kontrolleras.

Kvällen den 22 november befann han sig i en bar i Västberlin när nyheten om mordet på president Kennedy hördes på alla radioapparater. Forsyth tog genast bilen till gränsövergången till Östberlin och kontoret där. De östtyska gränspoliserna, som inte tvekade att skjuta ihjäl var och en som försökte fly till väst, var denna kväll märkbart skakade. ”Blir det krig nu, herr Forsyth?” frågade de. Om USA var chockat dygnet efter mordet, var länderna bakom järnridån det ännu mer, säger Forsyth. Och det var inte helt utan fog. Spekulationerna om vem som låg bakom mordet var många, och om polisen funnit stöd för en sovjetisk komplott hade detta givetvis setts som en krigshandling. Även om Oswald var övertygad kommunist så fann man inget stöd för att han lytt order från Moskva. Vilket var tur för hela världen.

Forsyths sejour i Östberlin blev ganska kort. Han träffade en charmerande ung kvinna på en bar och inledde en relation med henne. Hon ville dock inte låta honom följa henne hem utan tog taxi. Han betalade senare samma taxiförare för att få veta adressen han kört henne till, och det visade sig att Forsyth hade ”haft ihop det” med älskarinnan till Östtysklands försvarsminister Karl-Heinz Hoffman, som inte var känd för sitt skämtlynne. Det var inte att undra på att Forsyth begärde skyndsam förflyttning.

I efterdyningarna av sexdagarskriget 1967 besökte Forsyth Israel där han fick en lång intervju med David Ben Gurion i dennes modesta hem i Negev, och han beskriver Ben Gurion som en av de största män han någonsin mött. Han mötte även Ezer Weizman, flygvapenchef under sexdagarskriget, och som efter att ha tjänstgjort i RAF under andra världskriget var en av piloterna i det minimala israeliska flygvapnet när landet anfölls av fem arméer direkt efter Israels utropande i maj 1948. Weizman berättade en märklig historia som visar att verkligheten ibland överträffar dikten.

1947 hade han fått i uppdrag att leta upp några dugliga stridsplan inför det väntade kriget. I Jugoslavien fann man fyra tyska plan som inte ens var monterade, och som Tito kunde tänka sig att sälja. Weizman och tre andra piloter for dit för att flyga hem dem. De nådde Israel samma dag som kriget började och beordrades att genast fortsätta söderut för att möta en egyptisk eskader. Sålunda ägde en luftstrid rum över Israel, där egyptiska piloter i brittiskbyggda Hurricanes mötte israeliska piloter i tyska Messerschmitt med tyska insignier. ”Tyskarna” vann den gången.

Efter succén med debutromanen Schakalen började han förarbetet med nästa bok, Täcknamn Odessa. Som korrespondent i Tyskland tidigare hörde han viskas om en organisation kallad ODESSA, som hade skyddat och smugglat ut en lång rad nazistiska krigsförbrytare. För att få stoff besökte han Simon Wiesenthal i Wien. Han bad om fakta om krigsförbrytare för att skriva en roman om en fiktiv sådan. ”Varför en fiktiv?” frågade Wiesenthal. ”Jag har en lång rad riktiga.”

Sålunda var lägerkommendanten Eduard Roschmann i romanen Täcknamn Odessa en högst verklig person, känd som ”slaktaren i Riga”, som med ODESSA:s hjälp hade börjat ett nytt liv i Argentina. När filmatiseringen gick på biografer där 1975 var det en biobesökare som hajade till; Eduard Roschmann hette ju den där tysken som bodde på samma gata. Roschmann greps men släpptes mot borgen och försökte ta sig till den pro-nazistiske diktatorn Stroessners Paraguay. På färjan över gränsfloden dog han av en hjärtattack. Hans lik färjades fyra gånger över floden eftersom ingetdera landet ville veta av det…

Då han bevakade Biafrakriget i slutet av 1960-talet gjorde Forsyth flera observationer. En var att flera av dessa nya stater var så illa skötta och bräckliga att det bara skulle krävas en liten disciplinerad grupp legosoldater för att störta en president och insätta en annan. Det blir ämnet för hans nästa roman, Krigshundarna. Han lade alltid ner ett mycket noggrant förarbete inför varje ny roman, även så denna gång. Han begav sig till Hamburg och försökte nästla sig in i vapensmugglingens dunkla värld, utgivande sig för att vara en potentiell kund.

Tydligen hade spindeln i nätet passerar en bokhandel där han sett Forsyths roman Täcknamn Odessa stort uppslagen i skyltfönstret, med ett tydligt foto av författaren. Om detta var Forsyth ovetande, men telefonen ringde på hans hotellrum och en brittisk röst sa: ”Freddie, lämna Hamburg genast. De kommer för att hämta dig.” Han stoppade hastigt på sig sitt pass och sprang. Tåget hade börjat rulla men ett fönster var nedhissat. Han gjorde en störtdykning genom fönstret och tog sig hem. Oskadd. Forsyths roman var så väl genomarbetad att den senare användes som modell för två riktiga kuppförsök. Han gissade senare att rösten i telefonen tillhörde en man från brittiska underrättelsetjänsten som infiltrerat ligan för att kunna rapportera eventuell vapenförsäljning till IRA.

Tjänster kräver gentjänster. På hösten 1973 kontaktades han av underrättelsetjänsten som ”ville prata”. Han ombads helt enkelt att dölja sin perfekta tyska, spela dum engelsk turist och fara till Dresden där han skulle möta en rysk överste som spionerade åt britterna, och motta ”ett paket” som han skulle ta med sig tillbaka dolt i ett utrymme under bilens batteri. Överlämningen skulle ske på toaletten i Albertinum Museum, och han beskriver hur hjärtat bultade och han bara väntade på att dörren skulle ryckas upp av Stasi i det fall överstens spioneri hade avslöjats. Men det avlöpte väl.

Det höll dock på att gå illa då Forsyth stannat på en parkering för att flytta över ”paketet” från sin rockficka till gömstället under batteriet, då en östtysk polisbil stannade. Snabbt ryckte han bort ena batterikabeln och spelade sedan urdum engelsk turist som inte kunde begripa varför bilen stannat för honom. På dålig tyska smickrade han östtyskarna som suveräna tekniker och bad om hjälp. Det fungerade. Poliserna kunde snabbt lokalisera felet och lämnade den dumme engelsmannen som svämmade över av tacksamhet. Han genomförde senare manövern utan problem, och kunde så småningom djupt lättad rulla in genom gränsövergången vid Saale.

Inför den politiska thrillern Det fjärde protokollet 1984 gjorde han en del research i Sydafrika, och blev bekant med en del militärer och regeringsfolk. 1992 fick han så frågan från brittiska underrättelsetjänsten om han kände någon i Sydafrikas regering. Det gjorde han, eftersom han hade lärt känna utrikesministern Botha. Det behöver inte sägas att Forsyth djupt ogillade apartheidsystemet, men nu ombads han om en tjänst. Han bokade alltså in sig och sina två söner på samma hotell vid Kalahari där utrikesminister Botha bodde på sin semester för storviltjakt, och ”råkade” träffa på honom där. De slog följe och sov under stjärnorna i sina sovsäckar kring brasan.

I den avslappnade och kamratliga stämning som rådde lät Forsyth undslippa sig den tillsynes oskyldiga frågan: ”Pik, när ANC tar över, vad tänker ni då göra med era sex atombomber?” Botha skrockade och svarade: ”Freddie, du kan åka hem och berätta för ert folk att vi kommer att förstöra allihop.” Botha hade inte varit lurad en sekund.

Fredrick Forsyth hann skriva 16 romaner och flera novellsamlingar. Hans självbiografi, The Outsider, där mycket av stoffet till denna artikel är hämtat, kom ut 2015. Han var jämte Fleming och Le Carré den mest lästa brittiska thrillerförfattaren under mer än fyra årtionden. Han lämnade jordelivet 2025, 86 år gammal.

Bengt-Ove Andersson är skribent och debattör