Mats Fält: Rom föll igår

Hur lång tid är 573 år? Är det en halv evighet eller kanske en period som vi faktiskt kan överblicka?

Romarriket föll för precis 573 år sedan. Efter Kalmarunionen men före Gustav Vasa. Det romerska rike som hade sin huvudstad i Konstantinopel föll 1453. Försvararna kunde bara räknas i tusental och den osmanska belägringshären var enorm. Trots överlägsenheten, och de moderna kanonerna som malde ned de imponerande murarna, var det även denna gång nära att osmanerna gett upp eller riket kunnat räddas av undsättningsstyrkor i sista stund. Nu gick staden och riket slutgiltigt under och den siste romerske kejsaren stupade i strid. Nästan tusen år efter den eviga staden Roms fall.

Det östromerska riket har länge haft ett oförtjänt dåligt rykte. Det har av många setts som en byråkratisk och konstlad sämre version av det ”riktiga” Rom. Inte minst Edward Gibbon drev denna tes. Östrom var en kraftlös version av Caesars och Markus Aurelius stolta rike, inte minst försvagat av kristendomens inflytande.

Verklighetens Östromerska rike var en direkt fortsättning på den stat som haft sitt centrum i Rom. Tidvis behärskade man både Rom och stora delar av Medelhavsområdet. Den stat som kritikerna ofta föredrar att kalla Bysans, bevisade genom sin förmåga att överleva att den stod för något mer än att bara vara en mindre lyckad kopia.

Den som vill veta mer om denna stat vars minne vi borde ägna mycket större uppmärksamhet borde läsa Christine Amadous ”Bysantinerne – Den lange historien” (Dreyers Forlag, 2025). Författarinnan är professor i idéhistoria vid universitetet i Oslo. Hon har ägnat en stor del av sin akademiska verksamhet åt antik historia. På lediga stunder skriver hon i tidningen Klassekampen.

Boken ger en bred bild av riket och dess historia – både den rent politiska och utvecklingen av det religiösa och ekonomiska livet. Amadou reder ut hur dynastierna växlade och inbördeskrigen undergrävde förmågan att stå emot de många fienderna. Kyrkans ställning och inre konflikter skildras utförligt – kristendomen var central men den fungerade inte som en våt filt över rikets utveckling. Handeln med omvärlden var avgörande för välståndet samtidigt som kyrkan bidrog till en kritisk inställning till de medborgare som gjorde detta utbyte möjligt. Liksom i 1700-talets England var det fint att äga land och att tjäna staten men mindre ärbart att bedriva handel och köpenskap. Här borde egentligen Gibbon ha funnit något att uppskatta snarare än att kritisera.

Den östromerska historien rymmer många intressanta episoder. Två kejsare påstås ha avlidit under polospel. Flera revolter var direkt kopplade till hästkapplöpningarna på den stora arenan. Här ligger både Black Army och Blue Saints i lä. De olika lagens anhängare deltog till och med regelbundet i högtidliga ceremonier i Konstantinopel.

Östrom förlorade stora delar av sina besittningar i öster till araberna under 600-talet. Ironiskt nog efter att äntligen ha lyckats vinna en överväldigande seger över sin arvfiende Persien. Innan katastrofen 1453 lyckades man dock flera gånger återfå ställningen som stormakt, både på Balkanhalvön och i Mellanöstern. För Europa förblev kejsarnas Konstantinopel under hundratals år världens centrum. En stad att frukta, drömma om och fängslas av.

Den som läser ”Bysantinerne” kan konstatera att det politiska livet tidvis var kaotiskt på ett sätt som på sikt undergrävde rikets möjligheter att överleva. Samtidigt är det noterbart att de riktigt galna kejsarna lyser med sin frånvaro. Den östromerska staten var stark nog att blockera deras väg till tronen eller begränsa utrymmet för de mest bisarra upptågen. Det fanns ingen Caligula i Konstantinopel.

Peter Frankopan påpekade i sin bok om det första korståget, ”The First Crusade – The call from the East” (Belknap Press, 2012), att Östrom nog var den enda stat som klarade av att i någorlunda ordnade former låta en stor armé passera genom riket. Logistiken och säkerheten fungerade. Det hade inget annat samtida rike lyckats med. Östrom var förvisso byråkratiskt och yttrandefriheten var begränsad men det var ett fullt fungerande samhälle som överlevde i nästan 1000 år. Bara det är en imponerande bedrift.

När osmanerna erövrade huvudstaden tog deras ledare över titeln romarnas kejsare. Halvmånen var från början en symbol för just det romerska Konstantinopel. Glansen från kejsarnas rike fanns kvar trots de senare århundradenas successiva förfall.

En berättelse som säger något om hur starka banden mellan det gamla och nya Rom faktiskt var, är den om några grekiska marinsoldaters landstigning på en erövrad turkisk ö i början av 1900-talet. Militärerna frågar de nyfikna barnen varför de kommit ned till stranden och de svarar att de ville se de grekiska soldaterna. Soldaterna undrar då om barnen inte också är greker.

– Vi är romare, blir svaret.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun