Amanda Wollstad: En oväntat lyckad reform

För snart ett år sedan blev det tillåtet med gårdsförsäljning i Sverige – i mycket begränsad omfattning, och under förutsättning att ett antal strikta krav uppfylldes. En mycket svensk reform, således, och hittills har medierapporteringen mest handlat om hur dyrt, komplicerat och segdraget det varit för producenterna att få tillstånd. Om de nu inte rent av fått avslag, på grund av stelbenta byråkrater eller luddig utformning av lagen. Flera kommuner var redan från början tydliga med att godkännande skulle dröja, troligtvis ända tills i år, och många producenter har tagit signalerna för vad de är och aldrig ens brytt sig om att söka.

Därför var det både förvånande och upprymmande att i veckan läsa att reformen tydligen har varit en succé. CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har länge varnat för att ett tillåtande av gårdsförsäljning skulle hota Systembolagets monopolställning. Nu har de följt reformens första halvår, och konstaterar att kunderna fullständigt strömmat till. Eller hur ska man annars tolka att i snitt 2,4 procent av befolkningen mellan 20 och 84 ska ha handlat direkt från tillverkaren under andra halvåret 2025, trots att bara 150 tillstånd hunnit utfärdas nationellt den 31 december samma år?

Rapporten, baserad på en egen frågeundersökning, konstaterar också att de som köper alkohol genom gårdsförsäljning dricker ungefär femtio procent mer än de som enbart handlar via Systembolaget.

Eventuellt skulle det kunna bero på att folk som åker ut till bryggeriet och lyssnar på den obligatoriska 45 minuters föreläsningen om tillverkningen och alkoholens skadeverkningar för att få köpa max 3 liter inte speciellt konkurrenskraftigt prissatt hantverksöl troligtvis är lite mer intresserade av dryck än medelkonsumenten. Möjligen skulle denna grupps konsumtion också kunna vara något högre än snittet även om de var hänvisade till Systembolagets beställningssortiment, barer som låtsas att de inte förstår vad en stor stark innebär och utlandsresor. Kanske behövs mer forskning. Måhända borde i så fall någon annan än CAN bedriva den.

Gårdsförsäljningen har, om den blir den framgångssaga CAN förutspår, potential att föra med sig en rad positiva effekter – inte minst kring de gårdar, bryggerier och destillerier reformen riktar in sig på.  Det är ingen hemlighet att delar av landsbygden i Sverige har svårt att locka folk, både tillfälligt och permanent. En utvecklad besöksnäring kan både få fart på turismen och skapa arbetstillfällen, och där en näringsidkare lockar kunder skapas det möjlighet för fler. Kanske vill man köpa färskt bröd eller botanisera bland lokal konst när man nu ändå tagit sig dit, en bit mat passar fint efteråt och ska alla få vara med och prova ädla drycker behövs någonstans att övernatta. Att destilleri- och vingårdsbesök är populära nöjen är ju ingen nyhet, hur många svenskar åker inte till Toscana eller Skottland på semestern av samma skäl.

Men framför allt gynnar reformen förhoppningsvis de små, pigga producenter som efter åratal av idétorka i den svenska dryckesindustrin börjat poppa upp över landet. Deras hantverk är viktigt och värdefullt, för sin egens skull och för Sverige som mat- och kulturland. Det är de och deras behov som bör stå i centrum, och det är de producenterna regering och riksdag bör hålla i minnet när eventuella frågetecken i lagstiftningen förhoppningsvis rätas ut och motvilliga handläggare påminns om sin uppgift så att reformen får en ordentlig chans.

Systembolagets vara eller inte vara är en delvis annan diskussion, men de flesta borde kunna enas om att den stelbenta koloss som i princip omöjliggör för små specialiserade producenter att nå sina kunder och samtidigt översvämmar marknaden med billiga, sockermättade frankenstein-viner på box enbart gynnar den som vill bli full men bryr sig mindre om på vad.

Det måste finnas utrymme för roligare alternativ än så, oavsett vem som sedan har rätten att sälja dem.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift