Janerik Larsson: Vem är det egentligen som styr i Washington?

Det finns en scen som säger mer om det nuvarande tillståndet i amerikansk politik än nästan något annat som hänt under Donald Trumps andra mandatperiod. Under en akut nationell säkerhetskris — två amerikanska flygare saknade inne i Iran — valde hans närmaste rådgivare att hålla presidenten utanför rummet. Inte för att han inte hade befogenhet att vara där. Inte för att reglerna krävde det. Utan för att de bedömde att hans närvaro skulle kunna förvärra situationen.

Det är en avslöjande situation. Presidenten för Förenta staterna — överbefälhavaren för världens mest avancerade militär — betraktades av sina egna medarbetare som ett hinder i en krissituation.

Och detta är inte en isolerad incident. Det är ett mönster.

The Wall Street Journal rapporterade att rådgivarna medvetet höll Trump utanför de uppdateringar som kom till Vita huset och i stället informerade honom ”vid meningsfulla ögonblick.”

Enligt Jonathan Swan och Maggie Haberman på The New York Times trodde många av hans närmaste medarbetare att Trump inte tog krigets risker och avvägningar på allvar inför angreppet mot Iran — ett krig som inleddes utan att kongressen fick utöva sin författningsenliga roll.

Time rapporterar att stabschefen Susie Wiles menade att rådgivare gav presidenten en alltför rosenskimrande bild av hur kriget uppfattades av medborgarna. Trump uppges även ha överraskats av hur lätt Iran tog kontroll över Hormuzsundet — trots att militären hade varnat för just den möjligheten.

I stället för faktabaserade lägesrapporter ska Trump ha börjat sina dagar med en ”sizzle reel” — ett sammandrag av bilder av detonationer från bombanfall som förvisso visade militärens slagkraft, men utan att förmedla att USA strategiskt hade problem att nå sitt mål att fälla den iranska regimen.

Det är ungefär som om en chef, vars företag är på väg mot konkurs, varje morgon får se en powerpointpresentation med de senaste reklamfilmerna. Det ser bra ut. Men det säger ingenting.

Bilden av en president som inte får full information från sina egna rådgivare förstärks ytterligare av hur administrationen kommunicerat utåt om kriget mot Iran. Administrationen har upprepade gånger växlat budskap och Trump och hans viktigaste talespersoner har gett motsägelsefulla förklaringar på flera centrala punkter: hur akut hotet från Iran egentligen var, om regimen stod på randen av att ha kärnvapen, och avgörande nog — vilket land, USA eller Israel, som fattade det initiala beslutet att gå till attack.

Utrikesminister Marco Rubio antydde en dag att USA anslöt sig till Israel efter att ha konstaterat att alliansen var fast besluten att anfalla. Trump viftade bort det nästa dag med att han snarare ”kanske tvingade Israels hand.” Rubio backade sedan och anslöt sig till Trumps förklaring.

Det är inte strategisk tvetydighet. Det är ett ledarskap utan kompass.

Det finns också rapporter om hur vapenstilleståndsförhandlingarna nästan bröt samman när Trump lade upp inlägg på Truth Social om kriget mitt under pågående parternas diskussioner.

Trumps inlägg på Truth Social uppgick en enda förmiddag till mer än 900 ord.

Vid ett tillfälle berättade Trump att vicepresident JD Vance inte skulle delta i en förhandling, medan två seniora tjänstemän samtidigt uppträdde i TV och förklarade att Vance skulle leda delegationen. Det visade sig att de hade rätt och Trump hade fel.

Det vore enkelt att avfärda allt detta som Trumps välkända oregerlighet och impulsivitet: Egenskaper som en del av hans MAGA-anhängare länge sett som tecken på äkthet och styrka.

Det som oroar mest är inte Trumps fysiska hälsa utan hans mentala tillstånd — både hans kognitiva kapacitet och hans psykologiska profil.

Trumps ”I could shoot someone on Fifth Avenue”-skryt från den första presidentvalskampanjen har vuxit exponentiellt sedan han kom till Vita huset andra gången i januari förra året. Han har exempelvis avbildat sig själv som Jesus eller som ”King Trump” som bombar demonstranter.

Rapporter om att Trump somnar under kabinettsmöten, om att han tvingat rådgivare att bära skor av fel storlek, och om hans benägenhet för påhittade historier under allvarliga diskussioner har fått allt fler att ifrågasätta hans förmåga att leda landet.

Demokratiska lagstiftare har i kongressen öppet diskuterat Trumps mentala lämplighet för ämbetet, och en formell skrivelse skickades nyligen till Vita husets läkare med krav på ett hälsoutlåtande — med hänvisning till presidentens ”extrema beteende” under Irankriget.

Representanthusledamoten Jamie Raskin lade nyligen i representanthuset fram ett lagförslag om att inrätta en 17-personers kommission, bestående av läkare och före detta höga ämbetsmän, för att bedöma presidentens mentala och fysiska kapacitet. Det saknar såklart förutsättningar att röstas igenom i dem republikanskt dominerat kongressen.

Det finns bedömare om menar att demokraterna kan få kontroll över kongressen efter mellanårsvalet i november. Men just nu ter det sig som långt borta…

I det amerikanska grundlagstilläggets tjugofemte artikel finns en mekanism som aldrig har använts: möjligheten för vicepresidenten och en majoritet av regeringsmedlemmarna att förklara en president oförmögen att utöva sitt ämbete.

Mekanismen är svår att aktivera i praktiken. Det skulle kräva att vicepresident Vance och minst åtta ledamöter i regeringen skulle förklara presidenten oförmögen — och därefter skulle kongressen behöva rösta med två tredjedelars majoritet i båda kamrarna för att slutgiltigt avsätta honom.

Trump och hans allierade har avfärdat varje antydning om att presidentens kognitiva förmågor försvagas.

Det finns en historisk parallell som är värd att peka på. Under Richard Nixons sista och mest turbulenta dagar i Vita huset — när presidenten drack alltmer och hans paranoia ökade — instruerade försvarsminister James Schlesinger militären att inte verkställa order om kärnvapenanvändning utan att först konsultera honom eller utrikesminister Henry Kissinger. Det var å ena sidan ett rimligt försiktighetsmått. Det var å andra sidan en djupt demokratiskt problematisk situation: amerikanerna hade valt Nixon, inte Schlesinger.

Samma grundläggande spänning löper som en röd tråd genom det som pågår i dag. Om rådgivare systematiskt filtrerar vad presidenten får veta, om landets överbefälhavare hålls utanför rummet under en kris, om närmaste medarbetarna anser att hans närvaro kan vara ett problem — vem är det då som egentligen styr?

Demokratisk ansvarsutkrävning förutsätter att den folket röstar fram faktiskt är den som fattar besluten. När det sambandet bryts — oavsett om det sker för att skydda presidenten från sin egen impulsivitet eller för att dölja ett kognitivt förfall – är det ytterst en fråga om hur demokratin fungerar.

En detalj i det jag noterat som är värd att fundera över är denna: de rådgivare som privat uttryckt oro för Trumps bristande förståelse för krigets konsekvenser har inte sagt något offentligt. De har valt att leka med men sedan läckt sina farhågor till journalister.

Runt en man vars lämplighet att leda världens mäktigaste nation ifrågasätts på allvar — av psykiatriker, av demokratiska lagstiftare, seriösa medier, och tyst, i korridorerna, av hans egna medarbetare — väljer de som faktiskt vet vad som pågår att hålla tyst.

Och världen fortsätter att vänta på vad som händer härnäst.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)