Ulrik Franke: Ledarsidan och ankharen

Den amerikanske filosofen Thomas Nagel ställde i en berömd uppsats 1974 frågan: Hur är det att vara en fladdermus? Vi kan försöka besvara den genom en blandning av kunskap och fantasi. Det går exempelvis att ta reda på hur mycket fladdermöss väger, hur snabbt de flyger, vad de äter och hur deras ekolokalisering fungerar. Vi kan till och med göra en VR-film om att flyga i trånga utrymmen på natten.

Men frågan är svårare än så. Är ekolokaliseringen som en blandning av vår syn och vår hörsel? Och vad betyder det i så fall? Att verkligen, så att säga från insidan, veta hur det känns att vara en främmande art är besvärligt. Nagel landar i att det rentav är omöjligt. Det finns gränser för vad hur långt vi kan komma med ett objektivt utifrånperspektiv – den subjektiva inifrånupplevelsen undflyr oss.

Det objektiva perspektivet tjänar oss naturligtvis ofta väl. Det finns massor av frågor, inte minst inom matematik, naturvetenskap och medicin, där objektiva svar och saklig expertis gång på gång visar sin styrka. Men det finns också frågor, inte minst sådana som berör våra samhällen och medmänniskor, där det finns många olika perspektiv och där inget av dem invändningsfritt kan sägas vara mer motiverat än något annat. Samhällsvetenskaperna erkänner sedan åtminstone halvtannat sekel perspektivens vikt och klär det i ord som Verstehen och hermeneutik, välbekanta för generationer av studenter.

En viktig insikt är att olika perspektiv kan vara mycket svåra, rentav omöjliga, att inta samtidigt. Den ankhare som Wittgenstein gjorde berömd i sina Filosofiska undersökningar från 1953 går att se antingen som en anka eller som en hare. Det är inte svårt att säga eller skriva att båda bilderna finns där. Men det är svårt, rentav omöjliga, att verkligen se båda perspektiven samtidigt. Vill vi se båda får vi växla mellan dem.

Om det nu finns gott om samhällsfrågor som ser ut som ankharar, hur ska vi informera oss om dem? En möjlighet är att torrt och sakligt säga att detta är en ankhare. Men det räcker bara en bit. Den som bara har läst beskrivningen men inte sett bilden saknar något väsentligt och kanske inte alls förstår hur någon kan vara inskränkt nog att se haren – eller ankan. En annan möjlighet är att anamma ett perspektiv och leva oss in i att detta är en anka – eller en hare! Men att bara ta ett perspektiv riskerar naturligtvis att skymma sikten för andra perspektiv. Lyckligtvis behöver vi inte välja. Vi kan faktiskt få båda två. Delvis genom klokhet och delvis genom slump har vi redan byggt en struktur för detta.

På nyhetsplats berättar vi om ankharen så objektivt vi kan. Av en sådan framställning kan vi lära oss mycket. På ledarplats – och för den delen på kultursidorna – berättar vi istället om ankharen genom att anamma ett perspektiv. Av en sådan framställning kan vi också lära oss mycket. Inte nödvändigtvis samma saker som av den objektiva framställningen. Men nyttiga saker likafullt.

Till det viktigaste vi kan lära oss är svaret på frågor av typen: Hur är det att vara socialdemokrat? Moderat? Sverigedemokrat? Hur ser en sådan på det här fenomenet? Här är förutsättningarna nämligen mycket bättre än i fallet med Nagels fladdermus. En bra ledartext gör att vi för ett ögonblick kan sätta oss in i den andres perspektiv. Oftast blir vi kanske inte övertygade, utan lämnar perspektivet snart igen. Det är som det ska. Vi har lärt oss något ändå. I ett samhällsklimat där förmågan och viljan att förstå och respektera sina politiska motståndare tycks alltmer begränsad är det inte så illa. Länge leve ledarsidan!

Ulrik Franke är docent

Läs mer om vår serie om ledarsidornas framtid här.