Anders Ydstedt: Milton Friedman – den siste konservative?
I år är det 50 år sedan Milton Friedman (1912-2006) tilldelades Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Friedman fick priset för ”insatser inom konsumtionsanalys, penninghistoria och penningteori samt för hans påvisande av stabiliseringspolitikens komplexitet.”
En utmärkt introduktion till Milton Friedman är Jennifer Burns bok Milton Friedman – The Last Conservative (Picador 2023).
Milton Friedman förändrade både nationalekonomin och den ekonomiska politiken genom att sätta incitament, pengar och marknader i centrum och genom att visa hur statliga ingripanden ofta får oavsiktliga konsekvenser. Detta skedde i en tid då tron på statlig styrning av ekonomin var stark. Som främste företrädare för monetarismen visade han att penningpolitiken är en avgörande kraft för både inflation och konjunktur. Friedman utmanade den rådande keynesianska synen på inflation, vilket bidrog till en mer regelbaserad syn på penningpolitiken.
En viktig forskningsinsats, som tyvärr inte alltid når politiken, är insikten att människor är tillräckligt rationella för att inte låta sig luras av temporära åtgärder. Beteenden förändras i regel först när villkoren ändras långsiktigt. Politiker som visar övertro på kortsiktiga stimulansåtgärder borde betänka begreppet ”permanent income”.
Friedmans insatser var dock större än de rent akademiska; han påverkade samhällsdebatten och synen på marknadsekonomin. Han hade också stor betydelse för den idépolitiska utvecklingen genom att knyta ihop modern ekonomi med den konservativa rörelsen i USA. Friedman var en skicklig nätverksbyggare som samverkade med medier och tankesmedjor, och han blev efterhand även en framgångsrik folkbildare. Det är svårt att tänka sig 1980-talets högervåg med Ronald Reagan och Margaret Thatcher utan Friedmans insatser.
Jennifer Burns bok är inte bara en berättelse om Milton Friedman och hans hustru Rose Friedman, utan också en god introduktion till ekonomisk historia. Burns låter oss följa 1900-talets stora omvälvningar och belyser dem genom Friedmans värv och nätverk. Även den som tidigare läst Friedman hittar förmodligen en del nyheter. Jag uppskattar att Burns även skriver om hustrun Rose betydelse för Friedmans framgångar.
För mig var det en nyhet att Friedman under andra världskriget var statstjänsteman under New Deal och hjälpte till att införa källskatt i USA som ett led i att stärka landets krigskassa. Enligt Burns innebar Friedmans insatser att antalet skattebetalare ökade från fyra miljoner 1939 till 43 miljoner i slutet av kriget. En annan för mig ny lärdom var att Friedman disputerade på lönenivåer inom olika professioner. Justerat för förlorad inkomst på grund av längre utbildning borde läkare tjäna 17 procent mer än tandläkare, men i själva verket tjänade de 32 procent mer. En skillnad som Friedman bland annat skyllde på att läkarfacket American Medical Association (AMA) var framgångsrika med att begränsa antalet utbildningsplatser. Friedman hävdade också att AMA även motarbetade invandring av läkare från Nazi-Tyskland och avhandlingen ledde till en omfattande debatt (som svensk är det svårt att inte tänka på Bollhusmötet).
1976 rönte Nobelpriset extra uppmärksamhet då Friedman förknippades med diktaturen i Chile. Jennifer Burns går igenom Friedmans och Chicagoskolans insatser i Chile i ett särskilt kapitel ”Six days in Santiago” – mycket intressant läsning om bland annat Import Substitution Industrialization (ISI) som syftade till att stärka inhemsk produktion och minska beroendet av utlandet genom höga tullar, importkvoter och statlig intervention. En agenda vi fram till Milei även sett i Argentina. För övrigt reste Friedman tre gånger till Kina men det blev det ingen debatt om.
För min del var TV-serien ”Free to Choose” den första introduktionen till både Friedman och marknadsekonomin. I DDR-Sverige var serien endast möjlig att se på video och som MUFare kvitterade jag ut en låda VHS-kassetter från SAFs regionkontor för visning på Malmö MUF. I efterhand måste jag nog tillstå att det inte var så många som såg serien, men för min del har det påverkat yrkesliv och gjort att jag sökt mig till Mont Pelerin Society.
Jennifer Burns kallar Milton Friedman den siste konservative. Man skulle lika gärna kunna kalla honom den första konservativa som fick amerikanska konservativa att överge tron på tullar och andra pro-business-åtgärder för att istället värna äganderätt, fria marknader och en begränsad stat. Idag är Friedmans verk och insatser därför i högsta grad värda att uppmärksamma, i en tid när en del konservativa åter tror för mycket på statens roll.
Boken Milton Friedman – The Last Conservative är en utmärkt startpunkt.
Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift
1. TV-serien Free to choose kan ses på Youtube här
2. Den 28 april arrangerar Svenskt Tidskrift ett seminarium om arvet av Milton Friedman. Vad kan vi lära av hans insatser idag?