Edward Hamilton: Churchill stod upp för fri företagsamhet och mot socialism

Winston Churchills omvandling från socialliberal välfärdsarkitekt till en hårdför förespråkare för marknadsekonomi nämns sällan i historiebeskrivningen. Churchills liberalkonservatism mognade i takt med att han upplevde att kollektivistiska lösningar helt enkelt inte fungerar. Hans moraliska syn på ägande och fri företagsamhet tillhör en central del av hans eftermäle. Och med bestående påverkan före, under och bortom Margaret Thatcher.

Winston Churchill höll sitt sista tal på Tory-partiets konferens den 18 juli 1959. I hans sedvanligt skarpa retoriska anda ville han skicka en sista tydlig ideologisk signal till sina partikamrater: ”Some people regard private enterprise as a predatory tiger to be shot. Others look on it as a cow they can milk. Not enough people see it as a healthy horse, pulling a sturdy wagon”.

Talet var finalen på Winston Churchills sextioåriga politiska karriär. En livsresa som definierar mycket av 1900-talshistorien. Politikern, författaren, estradören och livsnjutaren Churchill har lika många mänskliga sidor som bevingade citat. Hans fotavtryck återfinns i två världskrig, i historien om imperietoch samväldet, i modern litteratur och som central aktör i den brittiska demokratin.

En underrapporterad aspekt av Churchills liv är emellertid hans inrikespolitiska värv och stadfästa övertygelse om att kapitalism trumfar kollektiva modeller. Denna åsikt kom inte av sig självt, utan utvecklades i takt med att socialismen som kontrast till marknadsekonomin växte sig allt starkare under hans samtid.

Denna insikt var dock inte självklar i hans unga politiska liv. Winston Churchill, en världsbevandrad militär och armékorrespondent, bör beskrivas som socialliberal före första världskriget. Hans idéer innefattade ett rungande ja till frihandel, men också en övertygelse om vikten av ett tryggt välfärdsskydd för arbetarklassen.

Frågan om frihandelns vara eller icke vara definierade den inrikespolitiska debatten under tidigt 1900-tal. Ökad protektionism inom det konservativa Tory-partiet var faktiskt anledningen till att Winston Churchill lämnade partiet och gick över till det Liberala partiet år 1904. (Han kom tillbaka till Tories år 1924 delvis på grund av att partiet ändrat uppfattning om just frihandel).

Välfärdsfrågan var också viktig för Churchill. En ung Winston formades tidigt av sin pappa Randolph Churchill – tidigare finansminister under Lord Salisbury – att anamma en idéströmning titulerad Tory Democracy. Den gick ut på ett tydligt välfärdslöfte till arbetarna för att hålla ihop landet (och det brittiska imperiet). Snart skulle dessa idéer få politiskt genomslag.

Under åren 1908 till 1911 jobbade Winston Churchill nämligen som junior näringsminister (President of the board of trade) i Whitehall. Storbritannien genomgick en skarp lågkonjunktur 1907 och 1908, vilket resulterade i stigande arbetslöshet.

Churchill rekryterade den då unge William Beveridge – vars namn numera associeras med matchningskurvor – för att sätta upp arbetsförmedlingar. Syftet var att aktivt motivera arbetslösa och att sätta dem i kontakt med företagen. Dessa arbetsförmedlingskontor finns kvar i Storbritannien än idag och heter numera Job Centre Plus.

Samtidigt introducerades en obligatorisk A-kassa som fullt utbyggt omfattade cirka 15 miljoner brittiska arbetare. Han möjliggjorde samtidigt för ett grundavdrag – jobbskatteavdrag – för hushållen. Samtliga dessa grundbultar av en dåtida arbetslinje arrangerades av den unge liberala politikern Churchill. En av vår tids största statsmän får anses vara en tidig välfärdsarkitekt.

Winston Churchill var också mer vänsterlutande tidigt i sin karriär gällande offentligt driven verksamhet. Till exempel var Churchill positiv till att nationalisera järnvägarna i Storbritannien år 1919 (men ändrade sin åsikt efter andra världskriget).

I takt med tiden mognade hans ideologiska medvetande, särskilt kring ekonomiska spörsmål. Flera omvärldsfaktorer påverkade Churchill. För det första fick socialistiska (och kommunistiska) idéer praktisk inverkan på omvärlden. Revolutionen i Ryssland år 1917 och efterföljande spridning till ett krigsdrabbat Europa gjorde hotet från socialismen reellt.

För det andra fick Churchill praktisk ekonomisk erfarenhet som finansminister under fem år i mitten av 1920-talet. Under dessa år är han mest känd för misslyckandet med att återta pundet till ”The Gold Standard”, men valutakrisen gav honom också anledning att sätta sig allt djupare in i såväl makro- som mikroekonomi.

För det tredje erfor Storbritannien en ekonomisk härdsmälta efter det första världskriget, som innefattade enorma lån från Amerika. Det gjorde att tillväxtfrågorna blev allt mer akuta.

Vikten av växande välstånd i växande företag blev också allt mer tydlig för finansminister Churchill. Ett av Winston Churchills mest tydliga citat om marknadsekonomi kommer från just den här eran. År 1924 uttalade han att: ”The existing capitalist system is the foundation of civilisation and the only means by which a great modern population can be supplied with vital necessities”.

Personliga relationer ska inte heller underskattas. Hans närmaste vänner runt sällskapet i The Other Club och the Carlton Club representerade den dåtida brittiska eliten. En person stack ut: Max Aitken (Lord Beaverbrook). Denne mediemogul hade stort inflytande i näringslivet och kunde sparras som få med en ständigt viljestark Churchill. ”Some people takes drugs, I take Max”, beskrev Churchill sin relation till honom.

När så Churchill behövde hjälp som mest – nämligen i uppgiften att skala upp det brittiska flygvapnet inför de annalkande tyska flygbombningarna sommaren 1940 – var det just denne Beaverbrook – ”the Beaver” – som fick uppdraget att applicera ett näringslivstänk i den annars seglivade brittiska byråkratin.

Beaverbrook lyckades fördubbla produktionstakten på några månader. Nyckeln var rekrytering av mellanchefer från näringslivet och resultatbaserade metoder, inklusive lokala nätverk av supply chains som fick verka tydligare utifrån marknadsekonomiska principer. Churchill som alla andra påverkades av sina bästa vänner.

Debattörer pekar ofta på att Churchill trots allt införde mer av statlig styrning och ägande under andra världskrigets krigsår. Det är en poäng som är sann. Å andra sidan vidhöll Churchill när kriget var slut att onödiga regleringar skulle upphöra i fredstid.

Kontrasten blev allt tydligare efter valutgången 1945 när Labour-ledaren Clement Attlee valde att behålla rådande ordning och var beredd på att förstärka en centralt planerad ekonomisk styrning än mer.

Under de efterföljande åren i opposition spetsade Churchill till retoriken ytterligare. I oktober 1945, någon månad efter valförlusten, förkunnade han att: ”The inherent vice of capitalism is the unequal sharing of blessings. The inherent virtue of socialism is the equal sharing of miseries”.

Allt oftare började Churchill också att använda det sovjetiska övertagandet i Östeuropa som skräckexempel. Ibland gick han för långt, som när han samma år, 1945, insinuerade att nämnde Attlee stod för en hårdför socialism likt en totalitär stat: ”No Socialist Government… could afford to allow free, sharp, or violently-worded expressions of public discontent. They would have to fall back on some form of Gestapo”. Just detta uttalande fick han sedermera nyansera.

Slutligen ska sägas Churchill under samma era lade grunden för ett moraliskt resonemang kring äganderätt och marknadsekonomi som fått bäring i västvärlden långt efter hans exit från politiker-scenen.

Historiken Andrew Roberts hävdar att Churchill, under 1940-talet, blev allt mer influerad av professor Friedrich von Hayek och hans mästerliga kritik av socialismen författad i ”Vägen till träldom” (utgiven 1944). Hayek var vid tiden verksam vid the London School of Economics and Political Science (LSE).

Roberts hävdar att inflytandet på såväl Churchill som övriga Tories resulterade i en allt tydligare marknadsekonomisk inriktning, även om den inte fick politiskt avtryck förrän under Thatcher-eran.

Exempelvis kunde Churchill vid tillfällen låta som en radikal libertarian. Följande uttalande i en debatt i House of Commons år 1947 är talande: ”The most important thing is to establish a basic standard for life and labour and provide the necessary basic foods for all… Once that is done, set the people free. Get out of the way, and let them all make the best of themselves and win whatever prizes they can for their families and for their country… Only in this way will an active, independent, property-owning democracy be established”.

Här finns grunderna för den marknadsekonomiska aura som omgärdade efterföljande generationer Tory-politiker. Särskilt ”property owning democracy” påverkade en ung partimedlem: Margaret Roberts, (senare gift Thatcher). Man känner också igen tankesättet i hur Thatcher sedermera beskrev ett samhälle som bestående av ”There is no such thing as society. There are individuals and their families”.

Så vad kan vi lära av Churchills relation till marknadsekonomi och fri företagsamhet? Trots att Churchill i tidiga år tiltade mer mot det socialliberala hållet fanns det alltid en drivkraft att anamma fördelarna med frihandel och privata företag.

I takt med att omvärlden förändrades med ett tydligare alternativ i form av socialistiska lösningar i öst, visade Churchill i sina olika roller allt mer på vilken sida han stod på: nämligen på kapitalism och ett öppet samt fritt samhälle. Samtliga delar ansåg han hängde ihop och var ett naturligt kitt för hur vi organiserar det civiliserade samhället.

Västerländsk konservatism och en övertygelse på en sund marknadsekonomi hänger ihop. Det är kvintessensen av en stark liberalkonservatism.

Edward Hamilton är egenföretagare och sitter i redaktionen för Svensk Tidskrift

Läs övriga delar i Svensk Tidskrifts serie Konservatismen och Marknaden här.

Källor:
Churchill, ”My early life” (1930)
Johnson, ”The Churchill Factor” (2015)
Roberts, ”Churchill – Walking with destiny” (2018)
Roberts, ”Lecture: How Churchill Learnt to Love the Free Market – with Andrew Roberts” Prosperity Institute (2015)