Christian Braw: Om kulturkanon

Kultur betyder odling. Det gäller trädgårdskultur likaväl som musikkultur. Odling innebär att något tas bort, nämligen det som inte ger näring eller skönhet. Vi tar bort ogräs för att få plats för trädgårdsland och rabatter. Där vi har röjt plats, där sår vi, vattnar och rensar, och till sist får vi det vi eftersträvade, till exempel morötter eller ringblommor. Så förhåller det sig med trädgårdskultur, och det är samma ord vi använder när vi talar om kulturkanon. Och ändå är det stora olikheter.

I sin Nobelföreläsning beskriver Aleksander Solsjenitsyn hur världskulturen under hans svåra år i Sovjetunionen var som ett levande hjärta som ständigt gav ny kraft. Och ändå kan man inte skapa kultur för att åstadkomma politiska förändringar. Då sjunker dikten ner till att bli slagord eller plakat. Solsjenitsyn beskriver dikten och kulturen som ett gåtfullt kristallblock som en inföding finner på stranden. Han lyfter upp det mot solen, vänder och vrider på det, och varje gång skiftar ljuset i färg och styrka. Regin Prenter har sagt: ”Diktaren säger mer än han själv vet.” Den estniske författaren Jaan Kross kommenterade en gång Prenters ord: ”Ja, varför skulle man överhuvudtaget dikta, om man inte sade mer än man själv visste?”

Därmed har vi närmat oss en faktor, som är avgörande i all bestående kultur: den är inspirerad. Själva ordet betyder inandning. Vi blir inandade av en kraft som vi själva inte besitter men som vi får till låns. Det är då vi skapar kultur. Så blev Tegnérs Det eviga till, så tonsatte Wilhelm Petersson-Berger Frösöblomster. Regissören och poeten Stina Oscarsson berättade en gång om ett samtal med en kommunpolitiker. Den andre sade: ”Det är så bra med er kulturskapare, ni åstadkommer förståelse mellan olika folkgrupper.” Stina Oscarsson svarade: ”Det är inte riktigt så det går till.” Nej, man skapar inte kultur för nå ett syfte, bestående kultur måste bäras av inspiration. Men även den inspirerade kulturskaparen lever under villkor som liknar trädgårdsodlarens i den meningen att något måste bort, för att det bärkraftiga skall komma fram. Det banala, det slappa och slarviga måste bort, för att det meningsfulla, det vackra och det bestående skall komma fram. I poesin måste varje ord vara nödvändigt och varje ord måste ha ett innehåll. Detta gäller även bild och form i måleri, fotografi, skulptur, dramatik.

Ändå är det uppenbart att stor kultur har tjänat stora syften. Vi kan tänka på Runebergs Fänrik Ståls sägner, Vergilius Aeneiden eller Bachs Matteus-passion. Hur kan detta hänga samman? Svaret är att diktarna och tonsättaren har varit berörda. Mer än så, de har varit gripna. För Runeberg var upptäckten av det finska krigets glömda historia en oerhörd upplevelse, och på ett liknande sätt kan vi tänka oss att det var med Aeneidens och Vergilius möte med sägnerna om flykten från Troja. Gripenheten gäller i högsta grad Bach och berättelsen om Kristi lidandes väg. Om vi går över till måleriet kan vi tänka på prins Eugens och Per Ekströms naturskildringar. Detta är konstnärer, som är berörda av det svenska landskapet, än mer, de är gripna.

Den kulturkanon, som regeringen nu presenterat, ställer en fråga till alla, som har hjärta för Sverige: Vad är det som håller oss samman? Vi behöver hålla samman inför de inre och yttre spänningar, som nu hotar vårt samhälle. Det finns krafter på olika plan, som håller samman samhället, och kulturen kan visa sig vara en mycket viktig sådan kraft. Vi kan jämföra med den kraft som sångarfesterna och Estonia-teatern har haft och har för Estlands folk i hemlandet och i diasporan. Till alla, som nu kritiserar kulturkanon, kan med rätta frågan ställas: Vad är det som enligt er mening kan hålla samman vårt folk? Eller behöver vi inte alls hålla samman?

Aleksander Solsjenitsyn har visat på viktiga aspekter i sin essay Botfärdighet och självbegränsning i nationernas liv. Hans utgångspunkt är att en historisk nation har ett gemensamt mentalt liv, framvuxet under sekler: ord, toner, känslor, gränser, normer, värden. För varje sund mentalitet är självaktningen en nödvändig grund. Såväl individ som kollektiv förlorar balans utan självaktning. Självförakt föder endast ansvarslöshet och passivitet. Men det finns en andra sida i en sund mentalitet, och det är botfärdighet. Det är den ärlighet, som ser sina brister och har en vilja att sona, hela och läka. Projektet med en kulturkanon är inte unikt för Sverige. Danmark och Hollande har det redan. I Holland har man också tagit med ett nationellt trauma. Massmorden i Srebrenica inträffade under ögonen på en – visserligen underlägsen – holländsk trupp. Om något sådant skulle komma med i nästa version av vår kulturkanon ligger det nära till hands att påminna om baltutlämningen 1946. Det handlar inte om en kollektiv skuld. Det rör sig i stället om en gemensam eftertanke. Richard von Weizsäcker sade en gång om Förintelsen: ”Vi bär inte på en gemensam skuld, men vi har en gemensam sorg.”

Det är ett oväntat grepp att i en kulturkanon också ta med lagtexter och politiska beslut, till exempel konventikelplakatet från 1726, som förbjöd enskilda gudstjänster. En likartad text är beslutet om kvinnliga präster från 1958. Det hade en samvetsklausul som stadgade att beslutet inte fick användas mot dem som av samvetsskäl inte kunde ansluta sig till reformen. Statsrådet Edenman uttalade sig emfatiskt i samma riktning. Men samvetsklausulen miste snart sin giltighet, och nu är den borta. Så var det med det. Men också detta är en del av svensk verklighet. Möjligen har man tänkt sig båda besluten som exempel på en huvudlinje i svensk inrikespolitik under flera sekler – uniformiteten.

I sin stora dikt från 5 april 1836 säger Tegnér: ”All bildning står på ofri grund till slutet / blott barbariet var en gång fosterländskt…” Så är det. Sverige är ett invandrarland, alltifrån stenåldern och framåt. Men i vårt gemensamma liv här under årtusenden och århundraden har det växt fram ett gemensamt språk, en gemensam mentalitet, en gemensam erfarenhet. Vi kan förstå varandra. Och detta är något som måste vårdas. Detta gemensamma är ständigt ifrågasatt, ständigt påverkat. Det växer och rör sig ständigt, som när ett frö spirar till en ört.

I den kulturkanon, som nu presenterats ingår Folkskolans läsebok. Den fanns i alla Sveriges skolor i klassuppsättningar och användes vid högläsning. I 1899 ¨års tryckning omfattade den mer än 1000 sidor. Den är ett fantastiskt pedagogiskt projekt där alla Sveriges barn fick del av en rik literär skatt – fabler, ordspråk, lyrik, noveller, historia, geografi, näringsliv. På barnens nivå fungerade den just som en kulturkanon. Något liknande kan sägas om den litteraturantologi, som användes på gymnasierna, Dikt och tanke I-III.

Vem eller vilka vet bäst vad som är detta gemensamma svenska? Kanske lärarna? I folkförsvarets tid kunde det varit underofficerarna. Men den finns en grupp i samhället, som ständigt möter det svenska folket i dess djupaste sorg och dess högsta glädje, och det är – församlingsprästerna. När en gång kulturkanon skall förnyas, är det allt skäl att adjungera ett par församlingspräster till kommittén. De skulle också kunna påminna om att det finns en röst, som ständigt återkommer i svenskt kulturskapande, alltifrån runstenarna till Ylva Eggehorn och Bo Setterlind. Det är Jesus Kristus.

Christian Braw är präst, teolog och författare