Print Friendly

You didn’t build that

Av Anders Ydstedt | 12 september 2014

entrepreneurialThe Entrepreneurial State: Debunking Public vs. Private Myths in Risk and Innovation
Mariana Mazzucato
Anthem Press 2013

I valkampanjen 2012 lanserade Barack Obama uttrycket “If you’ve got a business—you didn’t build that. Somebody else made that happen.” för att motivera högre skatter på välbärgade. Obama hävdade att bakom varje framgångsrik entreprenör finns alltid statliga satsningar på skolor, universitet och infrastruktur. Uttalandet kritiserades hårt av Mitt Romney och blev föremål för en omfattande debatt.

Mariana Mazzucato som är professor vid University of Sussex tar begreppet ”You didn’t build that” ett steg längre i boken The Entrepreneurial State. Enligt Mazzucato finns det bakom varje framgångsrik entreprenör inte bara statliga anslag till grundforskning och satsningar på infrastruktur utan även statligt koordinerad innovationssatsning. Det är visionära politiker som pekar ut riktlinjerna för företagen genom till exempel forskningsprogram. Boken är en utvidgning av en rapport med samma namn som Mazzucato skrev 2011 för den brittiska vänstertankesmedjan Demos.

The Entrepreneurial State kan läsas på två sätt. De flesta som skriver om den tar tacksamt emot försvaret för staten som en aktiv entreprenör. Exempelvis skriver Karin Pettersson på Aftonbladets ledarsida ”Enligt en ny bok av den italienska ekonomiprofessorn Mariana Mazzucato bygger alla Pfizers medicinpatent på resultat från statligt finansierad grundforskning i USA.”

LO:s förra chefsekonom Dan Andersson skriver på DI debatt i samma anda att ”Staten behövs för innovation”. Andersson anser att dagens politik bygger på ”minimal stat och låga skatter” och föreslår istället att medicinsk forskning och Life science får ”en rejäl knuff av staten och landstingen”. De som tror på aktiv statlig näringspolitik, behov av en ”industrikansler” och innovationspolitiska råd får knappast några handfasta råd men väl en del berättelser om innovationer som härstammar ur offentliga forskningsresultat. Och plötsligt dyker det upp artiklar om entreprenörskap från helt oväntade avsändare.

Som entreprenör läser jag dock boken på ett annat sätt. Boken går i detalj igenom en lång rad tekniska innovationer i framgångsrika företag och rensar systematiskt bort all betydelse av entreprenörskap. I Mazzucatos företagsskildringar finns inga initiativrika, engagerade och kreativa entreprenörer – bara statliga forskningsprogram, industristöd och offentliga projekt. Människorna bakom framgångarna saknas helt, med Steve Jobs som enda undantag.

I kapitlet ”The state behind the Iphone” lägger Mazzucato ner särskilt engagemang för att visa att Apples framgångar främst bygger på statlig forskning och stöd. Internet, trådlösa nät, GPS, multitouch pekskärmen och mikroelektronik är alla resultat av statligt finansierad forskning. Mazzucato har även upptäckt att Apple i sin barndom tog emot ett lån på $500.000 från Continental Illinois Venture Corp som ingick i det statliga stödprogrammet SBIC. Mazzucato vågar inte låta bli att hylla Steve Jobs men hans roll är främst att omsätta olika statliga insatser i kommersiella produkter.

Läkemedelsindustrin nagelfars på liknande sätt och även här är det statligt finansierad forskning som ligger bakom framgångarna. Utan statliga insatser hade läkemedelsföretag bara satsat på så kallade ”me-too drugs”, det vill säga kopior på varandras produkter.

Många charmas nog av att Mazzucatos ingående tekniska beskrivningar av olika innovationer. Detaljrikedomen ger trovärdighet åt analysen. De flesta som skrivit om boken tar upp alla Apples olika innovationer men Mazzucato ger sig också in på att jämföra innovationspolitiken i olika länder. Trots att Sovjetunionen spenderade fyra procent på FOU och Japan bara två procent på FOU under 1970- och 80-talet var tillväxten ändå större i Japan!

Framgångarna i Japan berodde enligt Mazzucato på att “FOU-investeringarna var spridda över en större bredd av ekonomiska sektorer och inte bara till militär- och rymdprogram som i Sovjetunionen”. Vidare skriver Mazzucato att ”I Japan fanns det även interaktion mellan FOU, produktion och teknologiimport på företagsnivå medan dessa var separerade i Sovjetunionen.” och i Sovjetunionen fanns det dessutom inga företag som kunde kommersialisera alla teknologier som utvecklats av staten. Men det fanns fler förklaringar till skillnaderna; Japanska industriministeriet MITI var bättre på koordinerande insatser. Se där, så kan man förklara att tillväxten blir lägre med planekonomi. Om nu någon överhuvudtaget har hyser tilltro till ekonomisk statistik från Sovjetunionen före dess sammanbrott.

Entreprenörer verkar direkt ointressanta för Mazzucato. Privat riskkapital är däremot högintressant. Martin Wolf skriver i FT att Mazzucato verkar ”älska att punktera myter om riskvilligt riskkapital”. Riskkapitalbolagen skyr risker och har helt enkelt inte tid att skapa långsiktiga värden. Därför anser Mazzucato att det är meningslöst att sänka skatten på kapitalinkomster. Mazzucato väljer därmed helt att bortse från modern forskning som visar att höga kapitalskatter främst förstör efterfrågan på riskkapital (Gompers och Lerner). Höga skatter gör att potentiellt framgångsrika entreprenörer avstår från att ta risken att starta företag.

För en tekniknörd är det ändå lite spännande att läsa om hur Apple lyckas skapa säljbara produkter av avancerad men måttligt tillämpad offentlig forskning. Boken ger onekligen ett starkt stöd för vikten av goda resurser till forskning. Att forskning är viktigt är det få som betvivlar men för Sverige som har ett svagt kommersiellt utbyte av forskningsresultat borde det finnas lärdomar att hämta från andra länder. The Economist försöker läsa The Entrepreneurial State som en handbok för länder som vill få ut resultat av de skattepengar som läggs på forskning. Framgångsrika stater är fokuserade på konkurrens skriver tidningen i en Schumpeterkolumn. Det blir bättre när forskare får konkurrera om anslag, entreprenörer om olika program och besluten fattas av experter och inte av politiker, skriver Economist.

Jag är beredd att hålla med The Economist. Det här att politiker kan peka ut rätt riktning för forskningen så att det skapas kommersiella innovationer tvivlar jag starkt på. Mazzucato ägnar ett kapitel åt miljö- och energiteknik. Ett område där politiker verkligen engagerar sig och satsar på både forskning, utveckling och att styra marknaden för att skapa efterfrågan. Mazzucato är dock besviken på resultaten och efterlyser ännu mer politik. Själv undrar jag om det kanske inte är just för mycket politik som stör utvecklingen av smartare miljöteknik. När höga skatter och avgifter gör att priset på energi avviker mycket från marknadspriserna blir den politiska risken enorm. Det blir bara kortsiktiga aktörer, helst med politiska känningar, som kan räkna hem investeringarna direkt som vågar agera på en sådan låtsatsmarknad.

Exemplen från Mazzucatos bok används nu flitigt som av de som tror på att politiker kan hitta russinen i kakan. Men Mazzucato beskriver bara framgångsexempel där politiker varit framme. Självklart går statligt stöd också till mindre lyckade satsningar. Inte minst Sverige har en lång rad av sådana exempel. Det är här marknadsekonomin gör skillnad genom att se till att begränsade resurser används så smart som möjligt och inte till exempelvis kommunala etanolsatsningar i Afrika.

Budskapet att statligt finansierad forskning är grunden för många kommersiella innovationer är att slå in öppna dörrar. Problemet är det omvända, att vi skulle kunna få ut ännu mer innovationer och entreprenörskap för skattepengarna.

The Entrepreneurial State kommer att lyftas fram av de som längtar efter statlig industripolitik, statliga riskkapitalbolag, branschprogram och innovationsråd. För oss som tvivlar på statens förmåga att agera entreprenör med skattepengar är Josh Lerners bok Innovation och entreprenörskap – politik som hjälper eller stjälper (Studentlitteratur 2013) ett bättre köp. Lerner hävdar att staten bör fokusera på att sätta de rätta institutionella ramvillkoren för entreprenörskap men undvika att engagera sig i entreprenörskap.

Det var inte politiker som gav oss Iphonen. Det gjorde Steve Jobs.

Anders Ydstedt är entreprenör, författare och styrelsordförande för Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner