Print Friendly

Vietcongs organisation

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

321
VIETCONGs ORGANISATION
Det är lätt att få en snedvriden bild av kriget i Vietnam,
något som endast uppmuntrar
Hanois propaganda. Att betrakta kriget i Vietnam som
ett vanligt inbördeskrig, vilket
förekommer på sina håll i
svensk press, är alltför enkelt. ”Nationella befrielsekrig” är något annat och betydligt mera invecklat, skriver i denna artikel major
Sune Nyström. Författaren
visar initierat hur Vietcongguerillan i alla avseenden organiseras, leds och får sitt
stöd från Nordvietnam.
I februari i år gav amerikanska UD
ut en publikation ”Aggression from
the North: The Record of North
Viet Nam’s Campaign to Conquer
South Viet Nam”. På 64 sidor med
kartor, bilder och dokumentära bevis beskrivs där, hur Hanoi leder
kommunistanfallet mot Sydvietnam.
Kriget i Vietnam är ett nytt slags
krig, fastslår man. Detta har många
ännu inte fattat i stora delar av
Av major SUNE NYSTRöM
världen. Mycket av den förvirring,
som präglar många människors och
även många regeringars tangegångar, härrör från detta grundläggande missförstånd. I Vietnam har
nämligen en helt ny sorts aggression satts in.
Vietnam är inget nytt Grekland,
där den inhemska guerillan använde ett till den vänligt sinnat grannland som tillflyktsort. Vietnam är
inget nytt Malacka, där kommunistguerillan till utseendet i regel var
lätt att skilja från den fredliga majoritet den försökte kontrollera.
Vietnam är inte ett nytt Filippinerna, där kommunistguerillan var
isolerad från källan till sitt moraliska och psykiska stöd. Framförallt är inte kriget i Vietnam ett
spontant och lokalt uppror mot en
ordinarie regering.
Det finns delar av det kommunistiska programmet för att erövra Sydvietnam, som har likheter
med de nämnda andra exemplen.
Men det är en fundamental skill-·
nad. I Vietnam har en kommunistisk regering satt igång en i detalj
uppgjord plan för att erövra folket
i ett självständigt grannland. För
att nå detta mål har man i denna
dolda aggression satt in alla slags
322
resurser, som man förfogar över.
Nordvietnams aktion för att nå kontroll över grannen i söder är lika
omfattande som Nordkoreas 1950.
Men de som svarar för planläggningen i Hanoi har tagit lärdom av
vad som blev följden av att den
nordkoreanska regeringen inte dolde sin medverkan. Ho Chi Minhregeringen har därför till det yttersta försökt att dölja sina förehavanden. Det har man dock inte
lyckats med, utan Nordvietnams
aggression är lika faktisk som hade
dess arme invaderat enligt koreansk
modell.
Det är bevisat, att kärnan av de
kommuniststyrkor, som anfaller
Sydvietnam, är utbildade i Nordvietnam och har satts in på order
av Hanoi. Det är fullt klarlagt, att
nyckelbefattningarna i Vietcongs
ledning, officerarna och stor del
av kadrarna, många tekniker, politiska organisatörer och propagandamän har kommit från Nordvietnam och opererar under Hanois ledning. Det är de militära
myndigheterna i Hanoi, som svarar
för utbildning av nyckelpersonalen
och som leder deras infiltration i
Sydvietnam.
Det är bevisat, att mycket av vapen, ammunition och annat underhåll har sänts från Hanoi till Vietcong i Sydvietnam. På senare tid
har nya typer av vapen tillförts
Vietcong och ammunitionen till
dessa måste helt enkelt komma
utifrån. Kina och andra kommuniststater är huvudleverantörer och
sändningarna kanaliseras primärt
via Nordvietnam.
Den styrande kraften bakom försöken att erövra Sydvietnam är
kommunistpartiet i Nordvietnam,
Lao Dong (arbetar-) partiet. Som i
alla kommuniststater är partiet en
organisk del av· själva regimen.
Nordvietnamesiska ledare har officiellt sagt, att man är övertygad om
att kunna införliva Sydvietnam
med kommunistvärlden.
Genom sin centralkommitte, som
behärskar regeringen i Nordvietnam, dirigerar Lao Dong-partiet
Vietcongs hela politiska och militära verksamhet. Den militära ledningen i Nordvietnam svarar för
att folk utbildas och sänds till Sydvietnam. Nordvietnams centrala
underrättelsetjänst sköts av den
s. k. centrala forskningsanstalten
och denna leder spionage- och omstörtningsverksamheten (jfr fig.
l).
Under överinsyn av Hanoi har
kommunisterna organiserat en omfattande apparat för att föra kriget
i Sydvietnam. Brännpunkten är det
s. k. centralkontoret för Sydvietnam med sina politiska och militära underavdelningar m. fl. speciella organ (jfr. fig. 2). Under
detta centralkontor lyder den s. k.
befrielsefronten för Sydvietnam.
Den bildades år 1960 på order av
Hanoi. Dess huvuduppgift är att
påverka opinionen utomlands och
att skapa den falska bilden, att
aggressionen i Sydvietnam är ett
vanligt uppror inom detta land.
323
u om enom o a e
~ handlingsprogram) Nordvietnams Lao Dong- handlingsprogrl
(kommunist)partis
(Besl t (G f””r nd av·
am)
\
centralkommitt~
~
t
lÅterförenings-l
avdelning
(Mi~itära
åtgrder)
Försvarsmi-l
~
nisteriet
A ·”rttf;Q
‘IJi l
>y”‘l~ l
§* l
§·,..&:. l
r(lq,40 l
0″””IJ.,_,.,”‘lv
.,-9’1
Centralkontoret rför Sydvietnam
r
l
lMinister-l
rådet
(Hemli~
underrättelsetjänst)
i
Centrala forsk~
ningsanstalten
l
(Pol
åti
l
Återfö
kommis
itiska
rder)
reningssionan
.., Nationell
sefronten
vietnam
a befrialför Sydl,~olit i sk~ kommitt~erl Mil~tära l1nom reg1on, prov1ns reg1oner
o s v
l
Fig 1.
Militär och
halvmilitär
verksamhet
Hemlig
underrättelseverksamhet
Politisk verksamhet för på-
verkan av
världsopinionen
Nordvietnams ledning av den kommunistiska omst~ngs?-
verksamheten i Sydvietnam: lydnadsförhållanden.
324
Även i svensk TV har ju denna organisation fått tillfälle att framföra sitt budskap. Befrielsefronten
framträder därvid icke som kommunistledd utan som en sammanslagning av flera likaberättigade
patriotiska och demokratiska partier.
Vietcongs politiska och militära
organisation i Sydvietnam är en direkt påbyggnad av de organ, som i
Nordvietnam leder verksamheten
och levererar medlen. Ho Chi Minhregimen har visat sig beredd att
sätta in allt som den kan undvara
– av pengar, folk, materiel – för
att få hela Vietnam under kommunistiskt styre.
Politisk organisation
För Vietcongs politiska ledning
svarar kommunistpartiet, d. v. s.
Lao Dong-partiet, lett av Ho Chi
Minh. Representanter för detta parti är ansvariga för rekrytering, politisk utbildning, propaganda, demonstrationer mot den sydvietnamesiska regeringen och andra
aktiviteter av politisk art. Partiets
ansenliga organisation för att inhämta underrättelser står också
till Vietcongs förfogande.
Det är Lao Dong-partiets centralkommitte, som svarar för ledningen
i stort av Vietcong. Inom centralkommitten finns en särskild återföreningsavdelning. Den har ersatt
en tidigare ”kommitte för övervakning av Södern”. Det är här som
strategin i stort läggs upp för erövring av Sydvietnam.
Till mars 1962 fanns det två
större administrativa avdelningar i
Vietcongs uppbyggnad i Sydvietnam. En var centrala sydvietnamesiska interzonen (ibland kallad
interzon 5). Den andra var Namboregionen. Vid en omorganisation
1962 slogs dessa ihop och kallades
centralkontoret för Sydvietnam.
Centralkommitten ger via sin återföreningsavdelning direktiv till
centralkontoret, vilket omsätter
dessa i särskilda order till underlydande myndigheter.
Under centralkontoret lyder sex
regioner – V till X samt den särskilda zonen för Saigon-CholonGia Dinh. Inom varje region finns
en regionkommitte, som under
centralkontoret leder Vietcong inom
sitt område. Varje regionkommitte
har särskilda förband för samband, propaganda, utbildning, personal, omstörtande verksamhet,
spionage, militära baser o. s. v.
Under varje regionkommitte
finns likartade organ på provinsoch distriktsnivå. I botten på den
kommunistiska pyramiden finns de
enskilda particellerna, som antingen kan vara organiserade på geografisk grund eller inom samhällseller yrkesgrupper. Partienheternas utformning och i vilken grad
de ska verka öppet eller under jorden avgörs i regel regionalt.
”Befrielsefronten”
Nationella befrielsefronten för Sydvietnam är den ridå bakom vilken
kommunisterna genomför sitt er- ~r
325
Lao Dong- (kommunist)
partiet i Hanoi.
Generalsekreterare:
Ho Chi Minh
_l
Lao ·Done-partiets
centralkommitte
_l
Återföreningsavdelningen
Nguyen Van Minh
l
Centralkontoret för
Sydvietnam
Regionkommitteer
tv
l~
lm ·~
Specialorgan
~- Befrielse- l VIII sekreteriat
fronten l IX
för l x Samverkan
Sydvietnam l Saigon/Cholon/Gia Din
‘ Militär
Verksamhet Provinskommitteer
~
verksamhet
bortom haven
Spionage
lPropacanda Baser
l
PropagandaNyhetsförmedlinc och utbildning
Distriktskommitter
~
Personal
l
~·-·
Folkfronter
~- . Ekonomi
lstads- ooh byoollo< ~
l
l
l
Fie 2. Vi etconr;aJ2parat ens UJ2J2b;J::(;!2);8.d –
centralkontoret för Sydvietnam.
326
övringsprogram. Det är en skapelse av kommunistregeringen i Hanoi. Kommunistpartiet i Nordvietnam krävde, att en sådan ”front”
skulle bildas tre månader före det
officiella tillkännagivandet i december 1960. Fronten utformades så,
att världen skulle få uppfattningen, att Vietcongs aktivitet är en
rent intern angelägenhet för Sydvietnam snarare än en utifrån ledd
kommunistisk verksamhet.
Fronten har i första hand fått
stöd från kommunistvärlden. Dennas radio återger troget propagandasatserna från Hanoi och Peking.
När frontens representanter reser
utomlands har de pass och stöd
från Nordvietnam. Frontens program kopierar Lao Dong-partiets i
Nordvietnam.
I slutet av 1961 gjorde man ett
nytt drag för att dölja den kommunistiska dominansen i fronten,
då man meddelade, att det bildats
en ny marxistisk organisation, folkets revolutionära parti. Härigenom fick man möjlighet att föridara kommunisternas närvaro i fronten samtidigt som man kunde låta
påskina, att den kommunistiska
stämman bara var en bland många
andra grupper. Folkets revolutionära parti hävdade, att det var en
direkt parallell till det indonesiska
kommunistpartiet samt Nordvietnams kommunistparti.
Militär organisation
För Vietcongs militära affärer svarar nordvietnamesiska armens militärledning jämte försvarsministeriet i Hanoi under nära övervakning av Lao Dong-partiet. Ansvaret
gäller operationsplaner, tilldelning
av enskilda och förband, utbildningsplaner, infiltration med militär personal och underhåll, samband, taktisk underrättelsetjänst
o. s. v. De sex militära regionerna
överensstämmer med Vietcongs politiska indelning.
Vietcongs militära byggnad är
intimt sammankopplad med det politiska maskineri, som under Hanois överinseende leder varje del
av aktiviteten i Sydvietnam. Varje
politisk stab från centralkontoret
ned till byn har en militär del, som
dag för dag leder de militära operationerna. På samma sätt har varje militär stab en politisk del -en
man eller liten stabsdeL Denna
blandning av politisk och militär
aktivitet har gjorts för att garantera intimast möjliga samverkan.
Den säkerställer också politisk kontroll över det militära.
I anslutning till centralkontoret,
som tros ligga i provinsen Tay
Ninh, finns en militär stab. Genom
denna stab har Hanoi liksom via
andra kanaler direkt kontakt med
sina viktigare militära enheter i
Sydvietnam.
Utöver allmän övenakning av
Vietcongs militära förehavanden,
tycks centralkontorets militära del
ha direkt befäl över två regementsstaber och ett antal säkerhetskompanier.
Kärnan i Vietcongs militära organisation är de reguljära förband,
som slåss på ”heltid”, och lyder under provins eller region. Detta är
välutbildade guerillasoldater med
hög disciplin. De följer ett hårt utbildningsprogram, som till innehållet är 2/3 militärt och l! 3 politiskt.
Detta bör jämföras med distriktsförbandens 50-50-proportion och
byguerillans utbildning, som bara
till 30 % är militär.
De reguljära Vietcong-förbanden har utökats starkt under senaste år. Vietcong har t. ex. fem
regementsstaber nu mot två 1961.
Vietcongs huvudstyrka bestod i
början av 1965 av 50 bataljoner,
50 % mer än tidigare. Det bedömda antalet Vietcong-kompanier
hade stigit till 139. Vietcongs kärntrupp låg 1961 under 20 000 men
hade i början av 1965 stigit till c:a
35 000.1
Huvudstyrkans bataljoner är väl
beväpnade och har ett urval bra
vapen, bl. a. 75 mm raketgevär och
81-82 mm granatkastare. Kompanier och övriga mindre förband är
likaså väl utrustade och har bl. a.
57 mm raketgevär och 60 mm granatkastare. I början av 1965 bedömdes Vietcong ha minst 130 st.
81 mm granatkastare och 300 st.
60 mm. Av antalet raketgevär finns
ingen exakt beräkning, men det antas, att huvudstyrkans flesta förband har sådana. Vapenutrustningen tillväxer efterhand i omfång. I
Anm. 1 Försvarsminister Mc Narnara
angav 16/6 1965 ca 65 000 man.
Anm. • Försvarsminister Mc Narnara
angav 16/6 1965 80-100 000 man.
327
början av 1965 använde sig Vietcong bl. a. av 75 mm haubitser, som
klövjades. Dessa har skottvidden
8 500 m och det innebar ökning av
Vietcongs möjligheter att sätta in
anfall från längre håll än förut mot
många fasta mål.
Vietcongs huvudstyrka bedömdes i börj an av 1965 stödjas av c :a
60-80 000 guerillasoldater, som
slåss på ”deltid”.2 De är i regel organiserade på distriktsnivå. Varje
distrikt har i allmänhet flera kompanier om 50 man eller mer. Dessa förband får bara halv sold, vilket betyder att de måste arbeta åtminstone vissa tider för att klara
sitt uppehälle.
Under distriktens irreguljära
guerillaförband finns byarnas ”deltidsguerilla”. De står till de högre
stabernas förfogande för sabotage
och störningsaktioner. De ska varna närmaste Vietcong-förband, när
en regeringsstyrka närmar sig. De
utgör rekryteringsbas för distriktsförbanden.
Det finns bevis för att många
män från byarna tvingas till tjänst
i Vietcong. En del kidnappas och
andra hotas, medan en del går med
för att skydda sina familjer från
obehag. Har de en gång kommit in
i Vietcong, drar de sig för att lämna den, dels p. g. a. risk för straff
från myndigheterna, dels av rädsla
för repressalier från kommunisterna.
Pengar för att avlöna de regulJara Vietcong-förbanden kommer
från flera håll. Hanoi skickar sina
328
ekonomiska bidrag. ”Skatt” tas ut
av ortsbefolkningen. Jordägare o. d.
måste ofta betala avgift till Vietcong för att inte få sina ägor förstörda. Likaså har transportföretag
blivit tvingade att betala för att
inte få bussar eller båtar förstörda.
Tjänstemän och förmögna personer har kidnappats och släppts mot
lösen. Vietcong stoppar ofta bussar
och tar vad som finns ombord av
pengar och värdesaker.
I regel har Vietcong koncentrerat sig på enskilda, isolerade eller
illa försvarade utposter samt små
befolkningscentra. Man dödar eller
rövar bort byhövdingar och andra
lokala befattningshavare. Under
årens lopp har man emellertid alltmer övergått till operationer med
större förband. Dessas förmåga att
operera i bataljonsförband eller
högre har höjts betydligt.
Underrättelseorganisation
En nyckelställning i Vietcong-rö-
relsen har den i Hanoi befintliga
s. k. centrala forskningsanstalten
(Cuc Nghien-Chu Trung-Uong).
Fast den sköter Hanois underrättelsetjänst över hela världen, är
dess ansträngningar främst inriktade på Sydvietnam. Man har tillgång både till Lao Dong-partiets
underrättelseorgan och nordvietnamesiska krigsmaktens resurser.
Verksamheten sker under nogAnm. 1 Försvarsminister Mc Narnara
angav 16/6 1965, att nordvietnamesiska armen av egna förband infiltrerat med ca nio bataljoner.
grann övervakning av Ho Chi Minh
själv. Man vet att flera av topparna
i Hanoi ingår i ledningen, bl. a. premiärminister Pham Van Dong, dennes ställföreträdare Truong Chinh
och försvarsminister Vo Nguyen
Giap, segraren från Dien Bien Phu
1954.
Man vet mycket om centrala
forskningsanstaltens organisation
genom bl. a. tagna agenter för Vietcong.
Anstalten i Hanoi är uppdelad på
sex större avdelningar, samt en
kryptoenhet De sex avdelningarna
svarar för administration, kadrar,
samband, spionage, bearbetning och
utbildning. Avdelningarna är i sin
tur uppdelade med hänsyn till sina
uppgifter. Bearbetningsavdelningen
har t. ex. en politisk, en ekonomisk
och en militär del.
Anstalten leder ett antal särskilda centraler, som svarar för verksamheten i länder bortom haven.
En sådan central svarar för underrättelsenäten och opererar via underavdelningar i Haiphong och
Hongay.
En annan särskild central sköter
Vietcongs underrättelsenät i Laos
och Kambodja. Ett tredje svarar
för verksamheten längs ”demarkationslinjen”, gränsen till Sydvietnam. Det ligger i Vinh Linh i sydöstra Nordvietnam och ser till att
agenter och underhåll skickas till
Sydvietnam SJovagen. Centralen
samarbetar också med Nordvietnams arme ifråga om att planlägga och utföra infiltration.1 I Laos
m. fl. länder har man upprättat Ullderrättelsebaser.
I Sydvietnam har Vietcong ett
stort underrättelsenät. En del av
dess förband ansvarar för att agenter från norr tas emot och sänds
vidare. De underhåller och ger anvisningar till grupper, som har infiltrerat från Nordvietnam. De tar
emot materiel o. d. irån norr och
vidarebefordrar delta till Vietcongförbanden.
Många Vietcong-agenter har gripits i Saigon. Dc är bevis för vilka
kraftiga ansträngningar centrala
forskningsanstalten gör för att infiltrera alla myndigheter, ambassader m.m.
De olika huvudcentralerna under centrala forskningsanstalten är
även de indelade efter olika funktioner. Centralen i Vinh Linh, som
ansvarar för större delen av Vietcongs infiltration, är uppdelad på
underavdelningar för radiosamband, kryptotjänst, dokumentation
och utbildning samt samverkan.
Här finns också specialenheter för
infiltration över bergen resp. över
havet samt för s. k. ”illegal verksamhet” i bergstrakterna.
Centrala forskningsanstaltens radionät är stort och expanderar ytterligare. Dess agenter används
också för att överbringa meddelanden, skriftliga och muntliga.
Sett i stort är den nordvietnamesiska underrättelseverksamhet,
som stöder Vietcong, en av den
mest omfattande i sitt slag i hela
världen.
329
Vietcongs verktyg – aggression
Varje tjänsteman, arbetare eller
inrättning, som lyder under saigon-regeringen, är ett mål för Vietcong. Skolor hör till dess favoritmål. Genom störningsaktioner,
mord på lärare och sabotage mot
byggnader har Vietcong lyckats
stänga hundratals skolor och således avbrutit utbildningen för tiotusentals ungdomar. Sjukhus o. d.
anfalles ofta, dels som ett led i kampen mot saigon-regeringen, dels för
att ge Vietcong tillgång på sjukvårdsmateriel. Lantbefolkningen
har uppmanats att hindra de arbetslag, som regeringen satt in mot
malaria. En del av dem, som sysslar med detta, har man mördat.
Administrationslokaler i städer och
byar, polisstationer och försöksstationer för jordbruket står högt på
listan över Vietcongs mest omtyckta mål.
1964 dödades 436 sydvietnamesiska byhövdingar och andra regeringsombud av Vietcong, medan
1131 rövades bort. över l 350 civi~personer dödades p. g. a. sabotage. Minst 8 400 kidnappades.
Kriget i Vietnam har efterhand
ökat i intensitet. Hanoi-regimens
ansträngningar att erövra Sydvietnam har bara ökat. Militärer, tekniker, politiska organisatörer och
propagandamakare har infiltrerat
Sydvietnam från norr i växande antal. Likaså har flödet av vapen från
kommunistländer, främst allt tyngre vapen, ökat mer och mer. Förbindelserna med Hanoi har blivit
330
allt mer omfattande. Trots tre års
besvärande förluster p. g. a. strid
är nu Vietcongs kärna avsevärt
större än vid slutet av 1961.
Sedan State Departments rapport publicerades i februari 1965
har aktiviteten i Vietnam ökat ytterligare. Den amerikanska insatsen blir allt större. Det kan i detta
läge vara värt att komma ihåg, att
en motsvarande spiraleffekt-eller
”eskalering” – finns från kommunisthåll och ligger i botten på problemet. Men om den får vi inte veta något från Vietcong-sidan. Vi är
där hänvisade till sådana källor,
som har legat till grund för denna
artikel. På grund av publicitetens
frihet i västvärlden får vi däremot
snabbt veta det mesta om USA :s
åtgärder. Ensidigheten i nyhetsflö-
det skapar därigenom risker för att
vi lätt bildar oss en kanske snedvriden uppfattning och därigenom
hjälper Hanois propaganda. Att betrakta kriget i Vietnam som ett
vanligt inbördeskrig, vilket förekommer på sina håll i svensk press,
är alltför enkelt. ”Nationella befrielsekrig” är något helt annat och
betydligt mera invecklat.
Om bristande realitetssinne
Bristen på realitetssinne är också lätt att konstatera icke blott
i ungsocialdemokraternas groteska revolutioner, utan också i utgjutelserna från enstaka desperados på högerkanten mot deras egen
regering, i vars ställe de i alla fall icke ha något att sätta, eller
i de fariseiskt formade lovsånger, med vilka den besväras av dessa
nyanmälda beundrare med förbehållen kort uppsägningstid, för
vilka den utrikespolitiska visdomen tycks reducera sig till den
enkla formeln O = O. Och för att ingen skall förhäva sig: vem kan
t.ex. fritaga sig från intressen för detta ständigt kringlöpande storpolitiska skvaller, som endast bidrager till att förvirra uppfattningen av vad som händer och sker omkring oss? Det är överhuvud,
som om det vidlådde vårt folk en olycksalig benägenhet att med
bortseende från det avgörande haka sig fast vid de mindre väsentliga momenten.
Svensk Tidskrift 1915

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner