Print Friendly

Vem gjorde Sven Stolpe?

Av Christian Braw | 31 maj 2019



Sven Stolpe var en stor Finlandsvän. Hans roman Sista skottet (1943) bygger på intryck från resor i Finland under fortsättningskriget. Han har inkännande skildrat viktiga finländska kulturpersonligheter, till exempel teatermannen Nicken Rönngren och konstnären Lennart Segerstråle. Till den kretsen får man också räkna regissören Olof Molander.

I Sverige har Stolpe mött negativa reaktioner på en nivå som knappast någon annan skrivande människa väster om Bottenhavet haft erfarenhet av under 1900-talet. Och det fortsätter. Men varför, funderar Christian Braw?

Under sin livstid väckte Sven Stolpe ständigt debatt. Det gjorde han också när Lasse Holmqvists TV-program Här har du ditt liv med Sven Stolpe visades på nytt. 2014 kom Svante Nordins biografi Sven Stolpe – blåsten av ett temperament. Även den följdes av en debatt i Dagens Nyheter. När Sven Stolpes dotterson Alex Schulman publicerade sin bok Bränn alla mina brev (2018) väcktes debatten på nytt. Tonläget ger anledning till reflektion. Bokens titel syftar på Karin Stolpes brev till Olof Lagercrantz under en kort förälskelse. Lagercrantz brände emellertid inte breven utan bevarade dem noga i sitt arkiv. Hans handlingssätt visade en grundläggande opålitlighet. Breven ter sig i detta sammanhang som ett slags troféer, och det förtroende Karin Stolpe genom dem gav honom, svek han. Det var emellertid inte Alex Schulman, som upptäckte dem, utan Svante Nordin. Allt väsentligt i den historia Schulman berättar, finns i Svante Nordins biografi. Det var alltså välbekant, när Schulman skrev sin bok. Han har valt att kalla den ”roman” vilket ger honom frihet att hitta på, när det passar hans syften. Det är dock ofrånkomligt att den kommer att uppfattas som en sann skildring av Sven Stolpe, vilket den inte är. Den gestalt, som recensenterna – och läsarna – får möta är alltså inte den verklige Sven Stolpe utan romanfiguren Sven Stolpe, och dennes uppgift i ”romanen” blir att förklara författarens egna sociala problem.

Jesper Högströms recension av Svante Nordins biografi i DN 9/12 2014 innehåller en viktig fråga om hans utveckling: ”…precis vad som driver den vet nog varken Sven Stolpe själv eller hans levnadstecknare”. Det finns i denna process en viktig faktor, som Jesper Högström själv ger exempel på. Det är de reaktioner, som Stolpe mötte. Kritiken bidrog till att göra honom till den han blev. Jesper Högströms omdömen är tydliga nog och inte unika, tvärtom motsvarar de rätt väl vad som skrevs om Stolpe i livstiden. Högström kallar honom ”särling”, ”anakronism”, ”kapten Stofil”, ”anakronistisk ända in i märgen”, ”en orubblig motståndare till tidsandan”, ”en reaktionär ”, ”en excentriker som varit hypertrendig opportunist”. Han dehumaniseras till att bli ett utdött djur, ”en dinosaur”.

Hur blir man av att utmålas på detta sätt? En person med starka nerver skulle med ett leende ha kunnat säga, att det ligger något i det. Förutsättningen för bilden av Stolpe som ”dinosaur” är dock inställningen, att samtidens förändringar verkligen är en positiv utveckling, och att böjlig följsamhet därför är den riktiga livshållningen. De flesta av Högströms bedömningar har också en relation till tiden, nämligen den egna samtiden. För honom är det enda moraliskt riktiga att vara i full samklang med denna. En känslig personlighet skulle förmodligen inför Högströms ord känna sig förtalad. Det är lätt hänt att man sluter sig, blir aggressiv och onyanserad. Om man spottar på en sten blir den våt. Så vem gjorde Sven Stolpe till den han blev?

Några predikningar höll inte Sven Stolpe, vilket Högström trodde. Inte heller var Oxfordgrupp-rörelsen, där Karin och Sven Stolpe var aktiva, någon sekt utan en lös gemenskap. Men däremot hade Jesper Högström rätt i att Stolpe fascinerades av andlighet och människokärlek, medan hans egen framtoning kunde vara bullrig och ibland bufflig. Han skadade sig själv och sin egen sak med onyanserade uttalanden, som låg långt från de höga ideal han med värme kunde skildra. Kanske en del av ambivalensen låg i den insikt, som på tyska formuleras så: ”Man redet davon, was man nicht hat.”

Jesper Högström nämnde också två djupa kriser, som drabbade Sven Stolpe. I båda fallen rörde det sig om människor, som han stod i mycket nära relation till och som han högaktade. Den djupaste krisen var emellertid av annat slag. Den krisen var dessutom livsvarig. Sven Stolpe drabbades redan som ung av tuberkulos och levde sedan resten av livet med endast en fjärdedel av normal lungkapacitet. Detta kastar ljus över hans hektiska, i verklig mening febrila kreativitet som diktare, forskare och debattör. Livet blev för honom en ständig kapplöpning med döden. Hans av naturen rörliga temperament stegrades till stormstyrka, negativt och positivt. Få kunde som han uttrycka översvallande beröm och nedgörande kritik. Han gick på högvarv.

Sigtunastiftelsen gav Sven Stolpe en kristen startmiljö. Där mötte Sven den kristna tron genom ärkebiskop Nathan Söderbloms böcker. Hans första stora andliga upplevelse blev Nathan Söderbloms Humor och melankoli hos Luther. Sigtunastiftelsen var en viktig mötesplats för den tidens intellektuella och sökare. Här lärde han också känna Dag Hammarskjöld. Han blev överväldigad. Än starkare blev upplevelsen av den kristna diktningen i Frankrike med namn som Claudel, Mauriac och Bernanos. Det allra finaste Stolpe skrivit är hans essaysamlingar om dem, Den kristna falangen I-II. Hans viktigaste insats i svenskt kulturliv blev också att öppna fönstren till den stora kontinentala kulturen. Hans största vetenskapliga bidrag blev de stora verken om drottning Christina och den heliga Birgitta. Han var kvinnoforskare långt innan ordet fanns.

Sven Stolpe var hänförd av litteratur. Redan som ung pojke var han sådan. Verkligheten nådde honom genom dikten. Skönlitteraturen fyllde hans liv in i det sista. Sina egna romaner ansåg han medelmåttiga, den verkligt stora litteraturen befann sig på ett högre plan. Dit räknade han Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Hans böcker om dessa båda är skrivna med fin inlevelse. Som ung litteraturforskare förde han en intensiv kamp mot den forskning, som menade att man skulle förstå en diktare genom de faktorer som påverkade honom. Det blev en litteraturhistorisk variant av marxismen. Stolpe ville förstå diktarna inifrån, från deras egen personlighet och inspiration.

I sin mest kända roman, Dödens väntrum, skildrar Stolpe hur huvudpersonen möter en ung kvinna med drag av allt det han längtar efter – höghet, renhet, allvar. Hon är onåbar för romanens huvudperson. Denna kvinnogestalt är tecknad efter hans hustru Karin. Det blev hon som tog initiativet till konversionen. Gunnel Vallquist ledde Stolpe fram till en förstående själasörjare. När Stolpe berättade för François Mauriac att han skulle konvertera, sade denne: ”Har ni kommit till vårt arma Paris för att konvertera? Vilken idé!” Mauriacs romaner kunde avskräcka vem som helst från att ta ett sådant steg. Fann Sven Stolpe friden i sitt nya sammanhang? Fann han det höga, skira, rena, onåbara människoliv, som han längtade efter? Kanske korta ögonblick.

Frågan kan föras ett steg vidare. Det är uppenbart att Sven Stolpe var fascinerad av det kristna och hade en inlevelse i stora kristna personligheters liv och i den kristna litteraturen. Men – är allt detta höga och djupa integrerat honom själv? Han har skrivit och talat oändligt mycket, men på denna punkt är han förtegen. I den mest personliga boken, Kopparsmeden Alexander, slutar allt med otillräcklighet och vånda. Som Svante Nordin visat handlar boken egentligen om Sven Stolpes oförmåga sin situation på ett sätt som motsvarade Oxfordgrupprörelsens höga etiska krav. Denna rörelse blev en andlig hemvist för Karin och Sven Stolpe under 1930-talet och gav dem båda ett stort internationellt kontaktnät.

Den sista delen av hans liv kom att öppna nya möjligheter genom – TV. Han var marginaliserad i Kultursverige men han visade sig vara en utmärkt TV-personlighet. Han fick goda samarbetspartners med skickliga TV-journalister som Lasse Holmqvist och Hagge Geigert. Han fick också en ny förläggare, Timo Kärnekull, som förstod den nya situationen. Sven Stolpe blev ett namn så långt svensk TV nådde, långt utöver ”de bildades” krets i Stockholm. Den muntliga framställningen var hans verkliga medium, mer än författarskapet.

Sven Stolpes dotterson Alex Schulman har i sin nya bok, Bränn alla mina brev, på nytt fäst uppmärksamheten vid honom. Boken har recenserats utförligt, bland annat i Dagens Nyheter och Expressen. Intresset är betingat av att Alex Schulman är just Sven Stolpes dotterson.

Alex Schulman är egentligen ute efter att förstå sig själv, i synnerhet sina dåliga sidor. Han anar att de är ett slags mentalt arv från hans morfar. Därmed blir Schulman intressant. Sven Stolpe har ju betytt och betyder så mycket. Detta har också recensenterna observerat.

Rebecka Kärde i DN presenterar Sven Stolpe som ”den vilt svingande mörkblå kulturdebattören” från ”den högborgerliga klankulturen”. Hon bortser från eller vet inte om att han med inlevelse skrivit om Gunnar och Alva Myrdal, Vilhelm Moberg och den store kooperatören Albin Johansson. Kärde skildrar Stolpe som ”en renodlad sadist”, en ”tyrann” som under ”stegrande grymhet och patetik” plågar sin hustru. Denna har tidigt i äktenskapet varit otrogen med Olof Lagercrantz. Man kan tänka på hur Tolstojs Anna Karenina var otrogen med greve Vronskij. Men Kärde tänker i andra banor. Hon säger med tanke på Stolpes besvärliga humör: ”… desto mer välmotiverad framstår otroheten”. Olof Lagercrantz klandras inte för att han förför Karin Stolpe. Det är Sven Stolpe som gör fel, när han tar illa vid sig. Anna Karenina begick självmord. Makarna Stolpe försonades. En starkt bidragande orsak till försoningen var att båda var kristna. Men de inre skadorna fanns kvar. För Rebecka Kärde är emellertid Stolpe en fähund och skitstövel. Av liknande orsak har Alex Schulman, enligt egen utsaga, det krångligt i livet.

Med sina omdömen har Rebecka Kärde också gett en beskrivning av sin egen mentalitet, som ingalunda är unik för henne. Tvärtom kan hon ses som en barometer för stämningsläget i en rätt stor krets av Kultursverige. Där hör hon själv hemma som kulturjournalist i Sveriges största morgontidning. Hennes hållning illustrerar rätt väl vad Stolpe skildrat i sin roman Världen utan nåd. Dess starkaste scen är en fribrottningsmatch i Paris. Alla grepp och alla knep är tillåtna, och ofta går båda tävlande ur kampen med skador för livet.

Genomgående sker en dehumanisering av Sven Stolpe. Mest pregnant är Jesper Högström, som kallar honom ett djur, nämligen en dinosaur. Det är ingen bloggare, som säger detta, det är en respekterad kulturskribent i Sveriges ledande morgontidning, som ingår i Sveriges största mediekoncern. Uttalandet har accepterats av en ansvarig utgivare med juridiskt ansvar. Högströms ord väger alltså tungt och kan inte betraktas som en tillfällig förlöpning. Hans ord är en signal om hur det kan se ut med synen på människovärde och mänsklig värdighet bland sådana som uppfattar sig som modernitetens spjutspets. Högström-Kärdes extrema uttalanden om Sven Stolpe säger oss att för dem tillkommer människovärde endast den som med smidig böjlighet anpassar sig till samtidens flöden. Sådan var inte Sven Stolpe, på intet sätt.

Högström-Kärdes bedömningar av Sven Stolpe signalerar en stark negativ laddning, som utlösts av hans person eller hans författarskap. Liknande omdömen om andra är ovanliga i svensk kulturdebatt. Han blir moraliskt underkänd (”sadist”) och utdömd såsom överspelad (”kapten Stofil”). En kunnig men kritisk bedömare av Stolpe hade kunnat säga: ”Hans Christina-forskning är beaktansvärd men ensidig, hans Birgitta-forskning går inte att komma förbi, hans Geijer-essay är tänkvärd, i sina sista böcker visade han sig som en dråplig humorist – men hans uttalanden i aktuella politiska frågor var tillspetsade, onyanserade och framförallt belastande för honom själv.” Så hade man kunnat uttrycka saken med hedern i behåll, om man nu inte håller med Stolpe i allt. Vad är det då, som får Högström-Kärde att tillgripa språkmedel, som knappast kan kallas annat än smädelser? Han måste ha rört vid något mycket ömtåligt i deras mentalitet och föreställningsvärld. Vad kan detta vara?

Jesper Högström har gett oss ett spår att följa. Det är föreställningen om Sverige som ”världens modernaste land”. Det låter sig sägas i Dagens Nyheter, men det är en självbild, som skulle väcka förvåning i Japan och Syd-Korea, och den skulle knappast hälsas med applåder i Finland och Norge. Uttrycket rymmer två aspekter. Den första är evolutionen, som alltså inte – som hos Darwin – gäller bara raserna och arterna. Den gäller också kulturen och samhällsmentaliteten. Den andra aspekten är att Sverige är spjutspetsen i denna evolution. Därmed har vi också fått en norm för vad som är gott, sant och rätt. Det är Sverige idag. Efter denna norm kan hela världen och allt i mänsklighetens historia mätas och bedömas. Aldrig någonsin tidigare har mänskligt samliv och mänsklig kultur stått så högt som i dagens Sverige. Detta är vad som med andra ord brukar beskrivas som ”Sverige som en moralisk stormakt”. Om detta är innebörden i Högströms ord om Sverige som ”världens modernaste land,” då är också de häftiga reaktionerna mot Sven Stolpe begripliga.

Vad är det då som gör att Stolpe inte delar Högströms syn på Sverige som den norm efter vilken hela mänsklighetens historia och alla mänsklighetens kulturer och samhällen bör bedömas? Det förhåller sig så, att samtidens Sverige aldrig för Stolpe var det högsta och bästa av allt högt och gott. Tvärtom förnekade han tydligt och högljutt att det skulle vara så. Men varför? Det gjorde ju honom till en främling i eget land, i synnerhet från Dagens Nyheters horisont. Denna förnekelse hör samman med en bejakelse av något helt annat, av Gud. I Guds vilja och väsen ser Stolpe den yttersta normen.

Han delade på inget sätt föreställningen om Sverige som en ”moralisk stormakt”, i synnerhet inte när det gäller kulturen. Tvärtom lyfte han fram den franska och tyska kulturen som överlägsen den svenska. Det var inte Ingemar Hedenius tänkande, som fick hans hjärta att slå med starkare slag. Det var Nikolaj Berdjajev. Med en spårhunds iver sökte han där den kristna prägeln. Sverige var för honom – kulturellt sett – en andraplansnation, i synnerhet mot slutet av 1900-talet. Inte heller delade han den evolutionära föreställningen vad gällde mentalitet. Det skira, ädla, förfinade, som han älskade så, fann han snarare i medeltidens kultur och i Frankrikes rénouveau catholique än i det svenska folkhemmet. Den landsdel i Sverige som han kunde tala om med verklig kärlek låg långt ifrån Stockholm. Det var Värmland med den fantasi och humor han upplevde hos dess diktare. Den generation, som intog estraderna efter 1968, var honom motbjudande och bidrog till att han kunde talas om Sverige som ”den stinkande tundran”. Men vad han sade och skrev uppfattades givetvis som hädelser av dem som då såg sig som evolutionens spjutspets. Högström-Kärde ter sig som deras senfödda efterföljare. Ur den synpunkten kan vi också förstå dem.

Men de har dessutom ställt en viktig fråga: Vem var egentligen Sven Stolpe? Inte alla är beredda att beskriva honom som ett djur. Några som mött Sven Stolpe har en annan bild än Högström-Kärde. De kan berätta om hans öppenhet, omtanke, generositet, humor och välvilja. Boken Änglar och demoner (1948) är ett talande vittnesbörd. Han kunde visst blir upprörd; det småländska ordet ”kvickarg” passar bra in på honom. Men han kunde också ångra sig och be om förlåtelse. Han kunde visa stark empati, till exempel i sitt Finlands-engagemang och i sina böcker om Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Han kunde vara taktfull. I sin självbiografi nämner han att fadern lämnade familjen, men han avslöjar inte att det var på grund av otrohet. I sin självbiografi nämner han också att han drabbats av något, som skadat honom för livet; samma händelse ligger bakom boken Kopparsmeden Alexander. Men han talar inte om vad som hänt. Det är först Svante Nordin, som i Stolpe-biografin Sven Stolpe – Blåsten av ett temperament (2014) sagt vad det rörde sig om: Hustrun Karins otrohet. Likväl höll äktenskapet och blev livslångt.

Det tycks vara svårt för Rebecka Kärde, Jesper Högström och kanske också för Alex Schulman att förstå vad det innebär för en ung man att hans älskade, vackra, begåvade hustru är otrogen. För Högström-Kärde-Schulman verkar Olof Lagercrantz förförelse att Karin Stolpe vara en bagatell, just inget att fästa sig vid. För Sven Stolpe var däremot äktenskapsbrottet något oerhört, och det Lagercrantz gjorde kallar han ”ett sexuellt attentat”. För Kärde är Sven Stolpes besvärliga humör något som till och med gör otroheten ”välmotiverad”. Rättegångarna mot kulturprofilen Jean-Claude Arnault har emellertid blottat interiörer i det stockholmska kulturlivet, som gör det lättare att förstå Högström-Kärde-Schulman. Som journalister i Stockholm bör de rimligen ha känt till den sociala och moraliska misär, som funnits i kretsen kring Svenska akademien och uppfattat den som något normalt. Om de inte själva varit i närheten, hade det räckt med att läsa akademiledamoten Kjell Espmarks Dikter om kärlek (2016). Ser man den mentalitet som blottas där som något normalt, är givetvis otrohet i äktenskapet inget att fästa sig vid, och Sven Stolpes livslånga smärta framstår som absurd eller rentav ondskefull. Lika obegriplig är makarnas försoning och trohet intill döden.

Tre gånger i livet hade Sven Stolpe blivit sviken – av sin far, som han beundrade, av hälsan, som han förlorade för alltid, och av sin hustru, som han älskade. Det finns här också en förstärkande faktor. Sven Stolpe framstod ibland som en grov, burlesk och till och med burdus personlighet, men han visar i sina böcker en fascination inför skira, rena, förfinade och ädla kvinnogestalter. Var det detta han tolkade in i sin unga hustru? I så fall måste det ha varit katastrofalt att hon – just hon – bedrog honom. Det skedde sommaren 1932 och det på ett kristet kulturcentrum, Sigtunastiftelsen. Men det är inte sveket, som Alex Schulman tänker på, när han skriver: ”Sven Stolpe var roten till familjens mörker, men förbannelsen bröts inte med hans död, giftet levde kvar.” Det som är mörker och förbannelse är istället Sven Stolpes vrede, hans livslånga smärta över sveket. På de sista sidorna av boken Kopparsmeden Alexander (1936) skildrar Stolpe denna smärta, som han inte förmår att bearbeta. Först med Svante Nordins biografi blev det känt att det handlade om hustrun Karin. För Högström-Kärde-Schulman är domen fälld: ”Det var hans eget fel.”

En tredje recensent, Josefin Holmström i Dagen, har ett större perspektiv: ”Vi måste alla leva med konsekvenserna av det som hände i Edens lustgård; leva i en fallen skapelse präglad av, död, förstörelse och svek. Giftet pumpar i vårt blod, ett gift som kristna brukar kalla arvsynd.” Skulden – och ansvaret – finns hos alla: Olof Lagerkrantz, Karin Stolpe, Sven Stolpe och Alexander Schulman. Det är för att förstå och övervinna sin vrede, som Alexander Schulman har gett sig ut på den inre resa han beskriver. Han finner roten till det onda hos sin morfar. Josefin Holmströms perspektiv innebär att man kommer vidare först när man insett sin egen och allas skuld och ansvar. Dit har inte Alexander Schulman nått fram, när han slutar sin bok med en önskan om ett nytt liv, fritt från vrede och skräck.

Alla skribenter kan inte vara som utövande vetenskapsmän, men de kan alla lära sig något av vetenskapens stränga krav: öppenhet, opartiskhet, rättvisa, självkritik, noggrannhet, inlevelse, eftertanke. Astronomen och författaren Peter Nilson har sagt: ”Det måste vara helt rätt. Annars är det ingen mening med det.” Därför skall det hos forskaren alltid finnas en beredskap att tänka: ”Det kan också vara på ett annat sätt.” Den inställningen kan även tillämpas på kultursidor och i böcker om släkten.

Christian Braw är präst, teolog och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism