Print Friendly

Veckan som gick

Av Mats Johansson | 23 september 2011

Per Unckel var många saker, främst vän till många av denna tidnings redaktörer och medarbetare under de senaste decennierna. 1974 anställde han mig som redaktör för en annan tidning, Moderat Debatt, och på den vägen har vi mötts, senast den 15 augusti i riksdagen i samband med Baltikumfirandet, för vilket han var ordförande.

I onsdags kväll skulle vi ha setts i Stockholms stadshus på 100-årsjubiléet för denna tidskrift. Så blev det inte, istället parentation och en stunds eftertanke.

Per var i hög grad bidragande till tidskriftens överlevnad och nystart 2008. Som ordförande i Arvid Lindmans 60-årsfond såg han till att extra medel inflöt, även till det jubileumsprojekt som nu kan ses på denna sida i form av hela utgivningen under det första seklet samlat i ett nätarkiv.

Per Unckel är död, men så lever minnet av honom vidare, i detta enkla fall som en kulturgärning in i evigheten. Han förstod behovet av ett fristående idéforum vid sidan av regerings- och partiagendan. Han visste av egen erfarenhet värdet av en levande idédebatt, om inte annat för den dag då makten förlorats och problemformuleringarna behöver förnyas.

Den insikten präglade hans gärning. 1999 hade jag anledning att ta ställning i frågan vem som skulle efterträda Carl Bildt som partiledare. Som dåvarande redaktör i Svensk Tidskrift skrev jag en plädering för Per Unckel i Svenska Dagbladet, här några utdrag:

Den liberalkonservativa idétraditionen känner inget högre värde än den enskilda människan”, skriver Per Unckel i en portalmening i sitt tankepapper ”Ett parti söker framtidens vägar”, ett underlag för kommande arbete med ett nytt moderat idéprogram. Där återfinns den klassiska moderata pläderingen för individens frihet som en av grundstenarna, kompletterad med ett öppet resonemang om den likaledes klassiska konservativa förståelsen för de frivilliga gemenskapernas betydelse för ett samhälles välmående. Där saknas heller inte den blandning av framtidstro på marknadsekonomi, vetenskap, samhällelig dynamik, arbete och förkovran som är storstads- och ungdomspartiets adelsmärke.

Därutöver ställer Unckel frågor till partiet som tyder på att åtminstone han har insett att framtiden kommer att bjuda på nya samhällsproblem som inte ens bredband kan lösa. Uppriktig verkar den bekymrade tonen när det gäller den växande ojämlikheten i Sverige och medborgarnas allt djupare misstro mot möjligheterna att påverka sin tillvaro via demokratiskt beslutsfattande…

Moderaterna har anledning att rådbråka situationen snarare än varandra när tillfälle nu gives under vaktombytet vid det heliga skrinet. Duger fortfarande den bärande idén om individens primat som den uttrycks av Unckel, eller behöver den breddas och i så fall med vad? Det är en delikat balansakt mellan kontinuitet och förnyelse, mellan att vårda ett idéarv som givit god avkastning under flera decennier och att börja förbruka det genom förtunning.

Om affärslivets dynastier brukar sägas att den första generationen formar förmögenheten, den andra förvaltar pengarna och den tredje förskingrar dem. Den risken löper nu även moderaterna. I underströmmarna i den interna men ofta publicerade moderata debatten syns en hemlig längtan efter någon slags dunderhonung som äntligen skulle ge partiet den eftertraktade med svårnådda storleken över 30 procent.

Men någon sådan snabbfix finns inte, vare sig i form av en kändis med ståupptalanger som partiledare, bättre kampanjmetoder eller ens flitigare användning av ordet social. Inte så att empati och ”mjukhet” bör förbehållas andra partier, men moderaterna kan aldrig med bibehållen trovärdighet börja bjuda över utgiftspartierna. Däremot kan man med fördel försöka bryta igenom andras problemformuleringar och konkretisera den moderata betydelsen i vardagen av begrepp som rättvisa, jämlikhet och trygghet, honnörsord som man i onödan har överlåtit åt andra.

Det moderata partiets existensberättigande uttrycks i det tankemönster som utgår från värdet av den enskilda människans rätt och möjlighet att använda hela sin inneboende potential.
Det är ett projekt som alltjämt har bärighet i de kollektiva lösningarnas Sverige. Det är en idé som nu söker sin företrädare.”

Hans parti var då inte moget för denna förändring, och valde sig en annan ledare. Men dagens moderater har ett decennium senare i arbetslinjen och ansvarsdoktrinen gjort praktisk politik av Per Unckels analys. Det är inte många förunnat att lämna efter sig ett sådant arv.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner