Print Friendly

Väsensskilda världsbilder

Av Emma Ophus | 1 december 2017


Israel delar den svenska samhällsdebatten i tu, och världsbilderna är väsensskilda. Men så har inte alltid varit fallet, ända in på sextiotalet hade Sverige goda relationer till Mellanösterns enda demokrati. Så vad hände? Emma Ophus har läst David Anderssons ”Med Skuldkänslan som drivkraft”.

För inte så länge sedan hade jag möjligheten att besöka Israeliska ambassaden i Stockholm och träffa den för i år nytillträdda ambassadören Ilan Ben-Dov. Vårt samtal berörde bland annat judars situation i dagens Europa, de känsliga svensk-israeliska relationerna samt medias och svenska folkets uppfattning om Israel. I Israel är man väl medveten den generella europeiska inställningen till landet men Sveriges negativa inställning urskiljer sig särskilt.

När regeringen 2014 erkände Palestina som stat bidrog det till kraftigt försämrade relationer som än idag är ansträngda. Israel anser att Sverige i och med erkännandet allvarligt har skadat fredsprocessen med Palestina och man ser inte positivt på de klumpiga uttalanden som utrikesminister Wallström har gjort sedan dess.

Hur blev det då så här? Sverige som under lång tid haft höga ambitioner med internationellt freds- och demokratifrämjande arbete har idag en mycket dålig relation till mellanösterns enda demokrati. Vi har snarare bidragit till att spä på Israel-Palestinakonflikten istället för att bidra till en lösning.

I David Anderssons bok Med skuldkänslan som drivkraft – Om svenska Israelvänner och västfiender får läsaren följa med på en resa genom den svenska efterkrigshistorien från mitten till slutet av 1900-talet. Under 50- och 60-talet hade Sverige goda relationer med Israel. Sverige var bland de länder som år 1947 röstade för FN:s resolution vilket möjliggjorde statens Israels bildande.

Socialdemokraternas inställning till Israel var i mitten av 1900-talet betydligt vänligare än idag. Partiet var visserligen splittrat i frågan men både statsminister Erlander och utrikesminister Undén var vänner av den judiska staten och värnade dess existens. Även Olof Palme var Israelvänlig under sina tidiga år i politiken.

Den stora brytpunkten i den svenska Israeldebatten kom i och med sexdagarskriget 1967. Det skedde då en tydlig omsvängning inom Socialdemokraterna där den kritiska falangen växte sig starkare under början av 70-talet. Sedan dess har de svensk-israeliska relationerna med vissa upp och nedgångar varit svala.

Boken behandlar dock mer än den svenska debatten om Israel. Den handlar om svenska skribenter och kulturpersonligheter som gjort starka avtryck i samhällsdebatten och som påverkat folkopinionen. Vi får följa deras tankar och idéer genom deras utgivna böcker och artiklar. Därmed skildrar boken främst svensk politik och kulturhistoria.

Genom personskildringarna framträder två läger med två helt olika världsbilder. Herbert Tingsten och Per Ahlmark blir de främsta företrädarna för den första bilden och Göran Palm och Jan Myrdal för den andra. Deras idéarv fördes vidare och utvecklades under de kommande årtiondena av många efterträdare på debattarenan.

Den första världsbilden är trofast de överordnade demokratiska värderingarna. Debattkonflikten, som går mellan demokrati och diktatur gör det lätt att för anhängarna att välja sida. Yttrandefrihet och marknadsekonomi ses som den självklara vägen fram även för tredjevärldens länder. Skulden bär de på för de europeiska judarnas öde i och med förintelsen.

Den andra världsbilden kritiserar istället de demokratiska idealen. Idén om att samma ideal skulle passa in i tredje världen förkastas eftersom det är ett system valt av västländer. Dessutom anses det finnas skäl att ifrågasätta om västländerna egentligen är så demokratiska som de utger sig för att vara, förmodligen finns det en stor dos av hyckleri. Den stora skulden är för världsfattigdomen och skall skuldbeläggas väst för kolonialiseringen av tredje världen.

Andersson lyckas behålla läsarens intresse jämnt genom hela boken med korta och tydligt kategoriserade kapitel som trots informationstyngden är smidiga att ta sig igenom.

För en läsare vars upplevelser från andra hälften av 1900-talet är begränsade är det särskilt intressant att följa med i debatten mellan de två världsbilderna eftersom flera pusselbitar faller på plats när historiska luckor fylls i. Det är uppenbart hur skribenterna som boken behandlar har påverkat samhällsdiskursen och att de två världsbilderna i allra högsta grad lever kvar i dag.

Emma Ophus går Svenska nyhetsbyråns skribentskola 2017

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner