Print Friendly

Världens livsmedelsförsörjning

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄRLDENS
LIVSMEDELSFÖRSÖRJNING
Av fil. d: r GEORG BORGSTRÖM
UNDER det senaste århundradet har världens befolkning fördubblats och uppgår nu till 2,2 miljarder. Den beräknas vid nästa
sekelskifte med oförändrade utvecklingstendenser överskrida tre
miljarder. Detta är i första rummet icke resultatet av någon plötsligt ökad fruktsamhet utan betingas främst av de hygieniska och
medicinska framstegen som minskat barnadödligheten och ökat
livslängden. Syrlamerika kan förväntas redan 1983 ha fördubblat
sin nuvarande befolkning. I vår kontinent växer det redan förut
överbefolkade Italien med mer än 400,000 årligen. Holland har en
miljon fler att mätta i dag än 1939 och måste på allvar beträda
emigrationens väg. T. o. m. England har nära fyra miljoner större
befolkning att ta vård om. Endast Frankrike visar en stabiliserad
befolkningssiffra. Vårt eget land liksom f. ö. det mindre Danmark
visar en tillväxt på en halv miljon. De ovan angivna prognoserna
basera sig på en successiv neddämpning av folkökningen genom
höjd levnadsstandard. Denna företeelse väntas som bekant åsamka
västra Europa kring 1970 en befolkningsminskning på ca. 7-9 miljoner. Men samtidigt har Ryssland och östra Europa ökat med 75
miljoner. Dessa måste få sin rättmätiga andel av livsmedel, vilka
förhållanden visa hur skev den jordbrukspolitik blir som endast
kalkylerar med de egna nationella behoven. Det ter sig så gott
som ofattbart att 1942 års jordbruksutredning av vårt eget lands
livsmedelsförsörjning genomförts utan någon analys vare sig av
världshandelns utveckling och än mindre av livsmedelsproduktionens internationella aspekter.
Mot bakgrunden av de snabbt svällande befolkningssiffrorna är
det förståeligt, om oron för den framtida livsmedelsförsörjningen
gjort sig allt kraftigare gällande. Redan nu lever halva mänskligheten på svältgränsen, och ytterligare en sjättedel får otillräcklig
föda. Den totala odlade arealen utgör endast 1,6 miljarder hektar
och räcker således ej ens till att föda den nuvarande världsbefolkningen; hur mycket mindre de nya tjugo miljoner, som anmäla sig
varje år. Man pekar ofta i detta sammanhang på att produktivi- 615
Georg Borgström
Tab. l. Relativtal för världsproduktionen av vissa livsmedel.
(FAO:s statistik.)
För bedömning per capita skall nedan angivna siffror minskas med 10%
på grund av befolkningsökningen.
Medeltall
1935/1939
1945
l
1946
l
1947
l
1948
Ris ………………….. 100 87 95 96 98
Vete…………………. 100 85 96 97 104
Råg …………………. 100 78 84 86 94
Socker ……………….. 100 76 90 97 108
Veget. oljor …………… 100 94 98 109 109
Potatis ………………. 100 77 85 89 105
Kött ………………… 100 – – – 96
Totalt alla slags livsmedel … 1 100 l 84 l 92 l 94 l 100
teten per hektar i många länder ökat med ca. 1,5% per år mot
vilket svarar en folkökning på 1,1 %, men detta är ej tillräckligt.
Först och främst är ökningen i produktivitet endast giltig för
några väl utvecklade länder och ingalunda ett världsgenomsnitt.
Därtill kommer att vad som .är avgörande, är givetvis den totala
livsmedelsproduktionen. Som tab. l visar har trots rekordskördar
av säd i USA och Canada och av socker på Cuba denna ej nått
förkrigsnivån i kvantitet och ännu mindre tillgodosett befolkningsökningens krav. Det är främst krigets direkta och indirekta
verkningar som här göra sig gällande.
Men som skall klargöras nedan tillkomma nya svårigheter som
alltmer göra sig gällande – nyodlingar bli allt besvärligare i
en värld, där inga nya, lättodlade kontinenter stå till buds.
Markerosionen har i vida områden fått en sådan omfattning att,
förutom den direkta förstörelsen av jordarealer, tillkomma allvarligaskördeminskningar i de matjordsfattiga markerna. Allt större
anspråk ställes på konstgödslingen. Endast i mycket begränsade
områden har jorden återfått vad skördarna fört bort. I flera viktiga jordbruksområden börja vattentillgångarna tryta. Man har
pumpat ur jorden med ständigt sjunkande vattennivåer som konsekvens. Detta förklarar, att trots energiska ansträngningar återhämtningen varit så mycket besvärligare inom jordbruket än inom
världens industri, som 1948 ståtar med relativtalet 142 jämfört
med förkrigsperiodens 100.
Låt oss ta en överblick över dagens läge i produktionshänseende
(tab. 1). Spannmålsproduktionen visar relativt gynnsamma siffror,
framför allt på grund av USA:s kraftigt ökade skördar. I viss
616
Världens livsmedelsförsörjning
Tab. 2. Index för försörjningen med livsmedel. 1934-38 = 100.
(FAO:s statistik.)
Total livsmedels- Per capita-konsumtion
produktion 47/48
46/47
l 47/48 Totalt
l
Veg.
l
Anim.
prod. prod.
Europa exkl. USSR …….. 77 75 73 82 64
USA, Canada………….. 126 122 108 97 121
sydarnerika o o o o o o o o o o o o o o o 119 127 102 113 95
Australien och N. Zeeland … 108 IlO 96 107 92
Fjärran Östern ………… 92 95 87 90 78
Hela världen ………….. 95 96 88 90 86
grad ha dock dessa disponerats för en höjning av den egna levnadsstandarden även genom en ökad köttkonsumtion (tab. 2). Men
f. ö. kan konstateras en fortsatt tendens att bruka alltmer säd till
människoföda och mindre till djurfoder. Detta sker huvudsakligen
genom minskade fodersädesarealer, en högre utmalningsgrad samt
särskilda inmalningsåtgärder.
Trots att ransoneringarna kunnat frångås i Europa är situationen labil, vilket kanske bäst belyses genom de åtgärder, som nu
vidtagas. Vår kontinent har varit i den lyckliga belägenheten att
kunna täcka behovet av brödsäd från den amerikanska dubbelkontinenten. Mer än tjugo miljoner ton ha årligen förts därifrån.
Men riskerna äro uppenbara. Rekordskördar äro ej normala företeelser. Överhuvud innebär världsförsörjningens under trettio år
ständigt ökade beroende av västra hemisfären stora vanskligheter,
dels på grund av den där pågående befolkningsexpansionen och
dels på grund av det rådande klimatet, som ofta orsakar stora
fluktuationer i livsmedelsproduktionen. Europa måste återförsäkra sig på andra håll. Med amerikansk hjälp pågår därför uppbyggandet av en ny kornbod i franska Nordafrika. Tunisien beräknas i år för första gången på tio år ha ett sädesöverskott att
exportera. I liknande syfte utökas majsodlingen i portugisiska
Västafrika.
Ryssland söker möta sin expanderande befolknings behov genom nyodlingar i Sibirien – sedan krigsutbrottet uppges åtta miljoner nya hektar ha brutits. Huvudsakligen har här odlats vårvete av nya frosthärdiga sorter. Dessvärre sker denna nyodling
väsentligen på de mineralfattiga podsoljordarna, som hittills burit
skog och som därför kräva ett betydande konstgödseltillskott.
617
——————————————————–~—
Georg Borgström
England söker bevara sin sädesareal vid den nivå, som genom
en omfattande upplöjning av betesmarker uppnåddes under kriget. Samtidigt fortsätter Irland sina strävanden att skaffa en sä-
ker veteareal på minst en kvarts miljon hektar. Frankrike rationaliserar och utökar målmedvetet sädesodlingen för att om möjligt kunna ersätta den tidigare importen från östra Europa.
Potatisen har ett mera begränsat europeiskt intresse. Två tredjedelar av världens potatis produceras i Europa men på endast halva
världsarealen. Potatisproduktionens relativt gynnsamma resultat
år 1948 är därför främst betingat av den höga europeiska skörden.
Å ven här kunna noteras väsentliga förändringar i skördens disposition. 1947 gick 41% till mat mot 33 % före kriget. Till foder
(djurfoder) användes 23% mot 37% före kriget. Överskott av potatis uppkom 1948 i Skandinavien, Holland, Frankrike och England, medan Spanien, Belgien, Tjeckoslovakiet och Österrike hade
betydande underskott. Spanien låg hela 36 % under förkrigssiffran.
Totalt för Europa var den producerade mängden potatis 14%
högre än genomsnittet 1934-38, men samtidigt har potatis i ökad
grad fått ersätta högvärdigare föda.
Genom rekordskördar på Cuba – delvis resultatet av rationaliserad odlingsteknik och fabrikation- har världens sockerproduktion kunnat drivas upp till förkrigsnivån, men visar för 1949 en
mera normal nivå- 14% lägre än förra året. Europas betodling
har ännu ej hämtat sig från krigets påfrestningar. Ett markant
undantag utgör Ryssland, som överträffat produktionen före kriget. Den övriga delen av Europa producerar endast upp till två
tredjedelar av sin förkrigsnivå.
Världens totala köttproduktion har ej heller den nått upp till
förkrigsnivån. Förkrigstidens boskapsstock – ca. 724 miljoner –
har visserligen återställts, men därvidlag är att märka, att USA
visar en procentuell nedgång med 3,2 miljoner, som delvis uppväges av en ökning på två miljoner i Sovjetunionen. Antalet svin
är dock 15 % lägre än under femårsperioden 1936-40. Dessa förändringar betyda dock föga, då de huvudsakligen beröra de
mindre delar av världens befolkning, som i högre grad ha råd att
äta animalisk föda. För varje kalori i animalisk näring fordras
som bekant ca. sju i vegetabilisk. Skulle alla äta animalisk kost i
lika stor omfattning som USA, så skulle den totala odlade arealen
endast räcka till för att livnära något mer än en tredjedel av den
nuvarande världsbefolkningen. Med den nuvarande proportionen
räcka livsmedlen åtminstone för två tredjedelar. England, som till
618
Världens livsmedelsförsörjning
väsentlig del är beroende av import, har särskild känning av dessa
svårigheter. Man har måst se sig om efter kompletteringar. Stora
kapitalinsatser göras både i Nya Zeeland och Australien för att
på långt sikt bygga upp en mera permanent köttproduktion genom ökad uppfödning av svin och boskap. Särskild foderproduktion organiseras jämsides på hundratusentals hektar.
Fettämnessituationen är den mest kritiska. Här råder ett betydande underskott, ej på grund av någon utebliven återhämtning.
Tvärtom har den totala produktionen nu i mängd nått upp till
förkrigsnivån. Men en allt tydligare tendens hos exportländerna
att själva behålla allt större andelar av sin produktion gör sig
gällande. Deras egen svällande befolkning behöver dessa fettämnen alltför väl själva. Importländerna, till vilka Europa hör,
komma därför sannolikt aldrig att nå upp till sin tidigare standard
i detta hänseende utan en större egen produktion. Europas totala
produktion av smör och vegetabiliska oljor är endast 80% av förkrigsnivån; Centraleuropas endast 50 %. Men Europa tog före kriget 70 % av alla fettämnen i världsimporten, vilket tillgodoser
45% av den dåvarande konsumtionens behov. Även på detta område ha svårigheterna delvis bemästrats genom att man låtit matoljeproducerande odlingar utvecklas på bekostnad av odlingar för
industriråvaror. Oljelinodlingarna ersättas sålunda alltmera av
solrosodlingar, vilket sker både i Ryssland och Argentina. Dessa
förhållanden är främsta orsaken till att Europa nu endast erhåller 46 % av förkrigskvantiteterna av oljekakor och oljemjöl.
USA insåg tidigast, varthän utvecklingen pekade och mötte det
nya läget med en betydande expansion av sin sojabönodling. Härigenom erhölls också en välkommen komplettering av äggvita.
Sojabönor innehålla som bekant 18% fettämnen och 35-40% äggvita. För tjugo år sedan utgjorde den totala arealen 850,000 hektar
och endast 20 % av skörden användes till föda. Nu är arealen sex
miljoner hektar- en och en halv gång så stor som hela Sveriges
jordbruksareal- och 90% går till mat. Motsvarande kraftiga ökningar kunna inregistreras från Canada, där man 1948 erhöll den
största sojabönskörd som någonsin inhöstats, nämligen 16 miljoner
ton; hela 25 % mer än vad som genomsnittligt producerades 1935
-39.
Europas fettunderskott har beräknats till ca. 2,8 miljoner ton,
som i bästa fall kan minskas till 1,1 miljoner ton under 50-talet.
Då har man ändå kalkylerat med att kunna fylla en del av sina
behov genom stora nyodlingar av jordnötter i Englands och
619
Georg Borgström
Frankrikes afrikanska koloniområden. J ordnötter innehåller ca.
42 % matolja och lämpar sig därför utmärkt för detta ändamål.
Världens jordnötsodling är på många håll i expansion och ligger
hela 16 % över förkrigsnivån. En annan ljuspunkt är den kraftigt
ökade kopraproduktionen på Filippinerna.
Även Sovjetunionen måste kraftigt öka produktionen av vegetabiliska oljor, vilket beaktats inom den löpande femårsplanen.
Störst framgång har man haft med odlingen ov solrosfrö, som nu
har nått 80 % över förkrigssiffran.
På fruktfronten kan noteras en fortsatt tillbakagång för äpple,
päron och likartad frukt till förmån för citrusfrukterna, som nu
nått en produktionssiffra, som är 38 % högre än under perioden
1935-39. För att ge plats åt livsmedel har samtidigt produktionen
av industriråvaror minskats- växtfibrer med 14 Ofo och silkesproduktionen med 75 %.
Mot denna bakgrund ter sig den överskottsproduktion, som i begränsad skala gjort sig påmint under 1948, t. ex. av potatis i USA
och delar av Europa, samt av grönsaker och ägg i Västeuropa, som
mindre väsentlig. Eftersom det totala livsmedelsunderskottet är så
överväldigande, borde en planerad lagring och konservering jämsides med ekonomiska dispositioner kunna lösa dessa detaljfrågor.
Lagerhållningen är ju som bekant regulator för livsmedelsförsörjningen. Konsumtionen olika år kan därför icke anges säkert
endast med hänsynstagande till skördarna respektive år. Det är
sålunda känt, att åtskillig säd lagrats från 1948 års rekordskördar
i USA och Canada. Men dessa förhållanden förrycka icke den helhetsbild, som här tecknats. I korthet innebär detta att världens livsmedelsförsörjning visserligen visat en fortsatt återhämtning men
trots detta icke förmått tillfredsställa mer än 90% av förkrigsperiodens konsumtionsbehov. Detta är så mycket allvarligare som
vi i flera fall kunna notera sällsynt gynnsamma skördeutfall och
endast i mindre omfattning bakslag.
Sannolikt är dock, att vad som produceras nyttiggöres något
bättre än för ett decennium sedan. Förädlingsindustrierna arbeta
skonsammare och lagringstekniken har icke minst genom kyllagringens utveckling samt tillkomsten av nya effektiva medel mot
skadedjur starkt förbättrats. Men trots detta räknar man med att
alltjämt en fjärdedel av vad som produceras aldrig når konsumenterna. Insekter förstöra alltjämt enbart i lager lika mycket
säd som hela världshandelns volym: nämligen ca. trettio miljoner ton.
620
Världens livsmedelsförsörjning
Fisket spelar visserligen en underordnad roll i världens livsmedelsförsörjning, ca. 2 Ofo, men det finns många tecken på att haven
rymmer stora outnyttjade resurser. Ekonomiskt sett ger fisket mer
föda per manstimme än jordbruket. Enligt nyare amerikanska beräkningar ger ett mansår 29 ton fisk mot 3 ton oxkött. Ökningen
i fiskfångsternas storlek i Europa med 11 Ofo och i Nordamerika med
7 Ofo över 1934-38 är kanske ej enbart lycklig. Den norra hemisfärens kustvatten utfiskas nog snarare intill gränsen för sin produktionsförmåga. Härifrån tages nämligen inte mindre än 98 Ofo
av all fisk. Men i hela världen bygges nu upp ett storsjöfiske, kombinerat med konserveringsindustrier. Biologiska inventeringar ha
påvisat de stora fiskreserverna. Fiskoljeproduktionen är mindre
än 2/3 av vad den var före kriget. Expansionen av den syntetiska
vitaminindustrien och färskfiskens bättre tillvaratagande har
jämte krigets desorganiserande effekt samverkat till denna dåliga
återhämtning. Med nya konserveringsmetoder tillvaratas emellertid valköttet och därmed värdefulla äggviteämnen.
I delar av Centraleuropa, i Kina och under senare år även i
USA spela fiskodlingar en allt större roll. Per hektar erhålles betydligt mer livsmedel genom odling av fisk än genom växter.
Ryska femårsplanen upptar byggandet av 44,000 tusen dammar
och vattenreservoarer, av vilka en del skall användas till fiskodling och USA har byggt 23,000 nya fiskodlingsdammar enbart under det senaste årtiondet. Man beräknar där erhålla 175-450 kg
fisk per hektar, medan köttproduktionen på samma areal icke når
upp till mer än 55 kg färdigstyckat oxkött. Genom konstgödsling
kan denna produktion väsentligt ökas, vilket England nu börjat
tillämpa flerstädes i Afrika i lagunerna vid kusterna. Framgångsrika försök gjordes i vissa skotska fjordar under kriget. I ljuset
av dessa framsteg framstår torrläggningen av Zuidersee som ett
ekonomiskt synnerligen tvivelaktigt företag.
Nittio procent av världens livsmedel konsumeras i det egna landet. Endast en tiondel söker sig ut i världshandeln. Icke desto
mindre måste denna vara med i en fullständig bild av försörjningen, i synnerhet som just på denna punkt stora förändringar
inträtt. Den väldiga ökningen i Nordamerikas andel innebär en
väsentlig kompensation för den motsvarande nedgång i exporten
från övriga länder (se tabell nr 3 som baserar sig på data från
53 länder). Europa är alltjämt det viktigaste importområdet,
sannolikt mera genom sin alltjämt större köpkraft än genom angelägnare behov. Världshandeln med livsmedel har i grunden ändrat
621
Georg Borgström
Tab. 3. Världshandeln med livsmedel (enl. FAO:s statistik).
Mängd i jämf. med förkrigs- Mängden procentuellt fördeperioden 1934-38 (100) lad på respektive områden
Område
Export l Import Export l Import
46/47147/48 46/47147/48 46/47147/48 46/47147/48
Fjärran Östern ……. 15 23 35 43 18 4 17 9
Europa (exkl. USSR) .. 31 38 70 80 30 13 70 71
Nordarnerika ……… 257 236 83 87 18 46 10 12
Latinamerika ……… 88 98 103 145 22 24 3 5
Oceanien …………. 68 116 80 127 10 11 obet. obet.
Medeltal för hela värl-1
den (exkl. USSR) … 89 l 90 l 67 l 75 l 100 l 100 l 100 l 100
struktur. I stort sett gäller att Nordamerika i allt högre grad blivit den store leverantören, medan världen i övrigt ej producerar
tillräckligt, och endast avstår livsmedel av nödtvång för att organisera en fortskridande industrialisering. Enda undantaget synas
Australien och Nya Zeeland utgöra.
Den överväldigande delen av livsmedlen produceras på den odlade jorden- huvudsakligen i det relativt tunna matjordstäcket.
Men därifrån tas endast ca. 5%- mineralsalter och en del vatten.
Den större delen (ca. 95 %) nyskapas ur luften – främst genom
assimilation. Trots detta förhållande är tillförseln av erforderlig
växtnäring till jorden i de flesta av världens jordbruksområden
den viktigaste begränsande faktorn för erhållande av optimal
skörd. Tropikerna ha endast i mycket obetydlig skala tillfört mineralnäring trots att skyfallsregn och andra faktorer medför ett
krav på större näringstillförseL Nittio procent av konstgödseln
förbrukas i USA, Canada och västra Europa – och ändock tillföres som regel icke ens i dessa områden tillräckligt för att kompensera vad de årliga skördarna, markerosionen och uttvättningen
bortför.
Tillgången på fosfat och kalisalter synes vara väl tryggad för
flera århundraden även vid en väsentlig ökning av förbrukningen,
men transport- och beredningskostnaderna växa. Produktionen av
kvävegödsel förbrukar mycken energi och världens kvävehunger
är betydande. Europas produktion har ej kunnat nå upp till förkrigsnivån. USA har tagit ledningen inom kväveindustrien men
har ett långt stycke kvar, innan dess årliga totalunderskott på 6,6
miljoner ton vändes till en rimlig balans. Endast få av världens
622
Världens livsmedelsförsörjning
jordbruksområden uppvisa en positiv näringsbalans. På de flesta
platser är den årliga förlusten mineralnäring större än tillskottet.
Särskilt allvarligt är detta på betesområdena, som nästan överallt
uppvisa fosfatbrist med ty åtföljande kreaturssjukdomar. Vårt
eget lands naturliga beten behöva miljontals ton fosfat.
Växt- och djurförädlingen kan säkerligen uppnå betydande avkastningsstegringar, men detta försvåras av världsjordbrukets primitiva struktur. Ånnu arbeta mer än två tredjedelar av mänskligheten i jordbruket. Tre fjärdedelar av alla traktorer finnas i USA.
Det är på detta område icke i första hand fråga om att skapa
nytt, utan att använda vad som finnes. I trakter med högt utvecklat jordbruk råda svårigheter att garantera en tillräcklig tillförsel av vatten och växtnäring. De största vinningarna för världens livsmedelsförsörjning kunna dock otvivelaktigt uppnås dels
genom att bättre tillvarata vad jorden producerar, dels genom att
förbättra de grundläggande produktionsbetingelserna. Men detta
kan endast ske genom en brett upplagd upplysningsverksamhet,
vilket alltid blir ett arbete på lång sikt.
Människans föda utgöres som bekant av kolhydrater, fettämnen
och äggviteämnen, mineralsalter samt därutöver vissa livsnödvändiga organiska föreningar. I första hand skall födan tillgodose
kroppens energibehov. Näringsforskningen har ganska väl fastslagit de minimimängder som fordras för att vidmakthålla livet.
Endast en tredjedel av mänskligheten har för sin konsumtion tillgång till en föda med det nödvändiga energiinnehållet av kalorier.
Men livsmedelsförsörjning blir dock till sist en ekonomisk fråga.
Endast hälften av världens folk beräknas ha tillräckligt med
pengar för att köpa vad som behövs. Det är sålunda icke bara
frågan om hur man ska producera tillräckligt med livsmedel, utan
hur man skall skapa sådana förutsättningar att de svältande och
undernärda fä råd skaffa sig erforderlig mat. Det är ekonomernas
uppgift att besvara dessa frågor- här skall blott erinras om Internationella världsbankens beräkningar, enligt vilka- om antalet i jordbruket arbetande kunde minskas från nuvarande 75–65 %
till 30-40% – den totala världsinkomsten skulle ökas med 3/5.
Men härför fordras ett kapital av 1,000 miljarder kronor. Utan
samtidiga befolkningspolitiska åtgärder riskeras allt framstegsarbete på detta område.
Svälten och dess följdsjukdomar få dock sina förhärjande konsekvenser mera på grund av brister i födans sammansättning än
i det totala kaloriinnehållet. Åggviteunderskott, vitaminbrist eller
623
Georg Borgström
avsaknaden av vissa mineralsalter är därför mera bestämmande
för bedömningen av näringsstandarden. Ett utmärkt exempel på
detta är fisken. Som framgår av tabellen svarar den endast för
ca. l % av kalorimängden, men på grund av sin betydelse som
äggviteföda tillgodoser den ca. 6% av världens äggvitebehov. För
Japans vidkommande äro motsvarande tal 5% respektive 20 %.
Bristen på fett- och äggviteämnen är dock det största problemet
för världens livsmedelsförsörjning. Det är för att i någon mån
möta dessa behov, som man i många länder prövat möjligheten att
åstadkomma en komplettering genom jästfabrikation. Tyskland
producerade under kriget ca. 100,000 ton ur trämassa. Både England och USA ha stora anläggningar och planera ännu större. En
hektar åker med säd och potatis ger ca. 85 kg äggvita, medan motsvarande areal nyttjad till fabrikation av jäst producerar 950 kg.
Gäller det att avgöra hur mycket mer livsmedel som behövs för
världens försörjning, måste hänsyn tas dels till köpkraftens fördelning (ofta bestämd genom graden av samtidig industrialisering) och dels till konsumtionens natur, i första hand den inbördes
fördelningen mellan animaliska och vegetabiliska livsmedel. Som
bekant kan sex till sju gånger fler människor livnäras genom enbart växtföda än genom djurföda. För att producera en miljon
kalorier fordras ungefär följande arealer:
Erforderlig
Livsmedel Hektar
areal i förhållande till
socker
Socker ……………….. 0,05 –
Potatis ……………….. 0,14 3
Ris ………………….. 0,24 4,5
Vetemjöl (oförädlat) …….. 0,35 7
Bönor ………………… 0,36 7
Vetemjöl (finsiktat) ……… 0,48 8
Svinkropp (fläsk och fett) … 0,8 13
Helmjölk ……………… 1,1 19
Ägg………………….. 2,8 46
Fjäderfä ………………. 3,7 62
Oxkött ……………….. 6,8 ll3
Eftersom en människa endast behöver en miljon kalorier per år
skulle hon kunna klara sig på en tjugondels hektar, om där odlades en sockerväxt. Men hon behöver som sagt åtskilligt annat,
fettämnen, äggviteämnen och flera speciella skyddsämnen. Här
kommer växtodlingens viktigaste begränsning till uttryck. Ågg- 624
—–~~-~- ~–
Världens livsmedelsförsörjning
viteproduktionen går ej att med gödsling driva i höjden på samma
effektiva sätt som kolhydratproduktionen. I själva verket råder
ett inre fysiologisid samband mellan dessa, vilket gör att då den
ena ökar, minskar som regel den andra. Den säkraste metoden för
att nå hög arealavkastning är i själva verket att eftersträva sorter
med låg äggvitehalt.
På grund av dessa kausalsammanhang är det som man övervägt
att maximalt utnyttja växtodlingens kolsyreassimilation för er,
hållande av höga kolhydratskördar. Äggviteproduktionen skulle
med fördel kunna ske på annat sätt genom jästfabrikation grundad endast på avfall från livsmedelsindustrien, skogsbruket eller
med tillhjälp av en del av det socker jordbruket frambragt.
Mot denna bakgrund förstår man också bättre den diskussion
som nu föres angående animalieproduktionen. Denna får givetvis
icke bedömas enbart från denna begränsade synvinkel, även om
frågan om arealernas maximala utnyttjande kommit i förgrunden.
Markerosionens spöke gör att åtskilliga, och ganska stora jordbruksområden- såsom Argentinas pampas och USA:s torra prä-
rier ej kunna användas förnuftigt annat än som bete. Detta förklarar, att USA:s jordbruksdepartement framlagt sin plan på att
tvångsvis beså 32 miljoner hektar med permanenta beten som nu
i stor utsträckning äro under plogen. Det var dessa områden som
bestodo världen med skådespelet av de väldiga sandstormarna 1934
och de senaste årens odlingskampanj har åter kommit antalet så-
dana sandstormar att här öka oroväckande.
60% av världens befolkning (i Asien och Afrika) ha ej råd till
lyxen att äta animalisk kost. Även i de bättre lottade delarna av
världen pågår en omskiftning åt samma håll, vilket bl. a. återspeglar sig i den oavlåtliga stegringen av margarinkonsumtionen.
Margarin baseras som bekant i stor utsträckning på vegetabiliska
oljor. USA är så gott som det enda landet i världen som under
40-talets nödläge kunnat öka sin per-capita-konsumtion av animalisk näring. I första hand beror detta på omfattande livsmedelsrabatter till vida kretsar av befolkningen. Det sociala framstegsarbetet får sina omedelbara återverkningar på världens livsmedelsförsörjning. Detta belyses kanske bäst genom att återge slutsatserna från resultaten av två inventeringar av näringsstandarden. Sålunda beräkna experter i USA att om alla dess befolkningsskikt skulle ges en fullgod näring, 4-8 % mer kött, fisk och fjä-
derfä, 15-25% mer ägg, 30-40% mer tomater och citrusfrukter,
50-70% mer mjölk samt 125-150% mer bladgrönsaker skulle er- 625
Georg Borgström
fordras. Som kontrast härtill väljes en förkrigsundersökning i
Ungern, som påvisade nödvändigheten av en konsumtionsökning
på 120 % för mjölk, 470 % för ägg och 20 % för färska grönsaker.
Världens livsmedelsförsörjning är beroende av villren minimistandard som eftersträvas. Det råder ej heller full enighet bland
näringsfysiologerna härom, men ett står fullt klart: icke ens halva
mänskligheten får nu en fullgod kost. Det är angeläget att inte
glömma bort denna sida av det sociala reformarbetet- som alltmer framstår som det mest svårbemästrade problemet.
Det är nu fyra år sedan kriget slutade. Den normalisering av
livsmedelsförsörjningen som man allmänt antog så småningom
skulle inträda, har endast i begränsad omfattning ägt rum. Anledningarna härtill äro mångfaldiga. På många håll ha rubbningarna blivit mer djupgående än man förutsåg. Beslutsamheten
att i högre grad än tidigare i mänsklighetens historia häva svälten, har blivit fastare, icke minst genom F AO:s verksamhet. Kunskaper i näringsfrågor ha vunnit mera allmän spridning och understrukit de breda lagrens krav på mera allsidig och närande
föda. Framför allt orsakas dock svårigheterna av att livsmedelsproduktionen ej förmått hålla takt med befolkningsökningen. Samtidigt ha många oroande tecken visat sig, som ge en fingervisning
om att övre gränsen för fortsatt avkastningsökning ligger närmare än vad man tidigare antagit. Tillgången på vatten, konstgödsel och nya odlingsbara områden äro begränsade. På andra håll
fordras starkt kapitalkrävande bevattningsanordningar, konstgödselfabriker och mekanisering. Samtidigt har i vida områden
förekommit en rovdrift, som utarmat jorden och, vad värre är,
tärt på matjorden. Erosionen har genom människans ingripande
blivit en mäktigt förstörande faktor – i stället för en skapande
geologisk process. Försörjningssvårigheterna bli dock främst övermäktiga genom det snabbt ökade befolkningstrycket.
Trots krigets hemska tribut på ca. 20 miljoner människor, tillföres världshushållet dagligen 55,000 människor – en medelstor
svensk stad. Samtidigt omkomma, främst genom otillräcklig föda,
ungefär lika många. Mänskligheten har icke förmått tillfredsställa det elementära behovet av föda, och detta i trots av enorma
ansträngningar. Världens livsmedelsförsörjning kan endast ordnas genom gemensamma ansträngningar att skapa balans mellan befolkningsökning och livsmedelsproduktion. Svältens problem
är vida större än varje politisk fråga som nu nämnes stor.
626

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner