Print Friendly

Varifrån härstammade det ryska folket

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VARIFRÅN HÄRSTAMMAR
DET RYSKA FOLKET?
Av professorFRANCIS BALODIS, Stockholm
DET synes mig, att frågan om de ryska folkstammarnas uppkomst just i dessa dagar är av alldeles särskilt stort intresse, ty
det kan icke förnekas, att allt vad vi fått bevittna i Östeuropa sedan 1939 – och egentligen också redan tidigare – varit i stånd
att framkalla vår förvåning, vår avsky eller vår beundran. Vi
hysa respekt för det dödsföraktade modet och tapperheten hos
Leningrads, Sevastopols och stalingrads försvarare. Vi häpna,
när vi höra berättas om hur tusenden och åter tusenden ryska
soldater till synes meningslöst jagats i döden, t. ex. under finska
vinterkriget, eller hur exempelvis i Sevastopol hela byggnader, i
vilka kvinnor och barn voro inhysta, hänsynslöst sprängdes i luften. Vi gripas av fasa inför det onödiga offret av människoliv
och stå oförstående inför den kallblodighet, om vilken sådana handlingar vittna. Med avsky höra· vi talas om den fruktansvärda
grymh6t, vilka åren 1939-41 tog sig uttryck i deportationer och
arkebuseringar i de ockuperade områdena, i Polen, Rumänien
(Bessarabien) och de baltiska staterna (Estland, Lettland och Litauen). Med fasa erfara vi, hur exempelvis präster mördats och
marterats, hur män och fäder skiljas från hustrur och barn för att
föras till avlägsna delar av Sibirien, till de kalla nordliga provinserna eller till Turkestan och tvingas till slaveri. Denna grymhet
kommer en att tänka på de tatariska erövringstågen på 1200-talet
och Tarnerlans beryktade dödskallepyramider. Ovillkorligen fråga
vi oss därför, varifrån detta folk härstammar.
Denna fråga om vart det moderna Ryssland egentligen hör etniskt
och kulturellt, blir ännu intressantare, då vi läsa, vad de bägge deltagarna i den pågående gigantiska kampen i öster, Tyskland och
Ryssland, ha att säga om det senare landets förhistoria och dess
många olika folks härstamning, eller då vi höra talas om fornforskningens »politiska uppgift» ur tysk eller rysk synpunkt. Det förefaller nämligen, som om just nu fornforskningen i dessa länder skulle
604
,~· .
Varifrån härstammar det ryska folket?
betraktas som särskilt viktig och nödvändig och energiskt bedrivas
mitt under drabbningar och förföljande av den slagne fienden.
Vi erfara med förvåning, att de tyska ockupationsmyndigheterna
i öster, synnerligast i Ryssland, Polen och Litauen (liksom också i
Tjeckoslovakien), ha stängt de inhemska högskolorna helt eller delvis och i varje fall överallt förbjudit fornforskningen vid dem. Samtidigt tillkännagavs emellertid i Völkischer Beobachter av den 11/7
1942, att tyske rikskanslern och överbefälhavaren för de besatta östområdena för att »fastställa, skydda och utforska fornhistoriska fynd
och kulturminnesmärken» inrättat »en särskild institution under ledning av professor Reinerths (Berlin), till vilken man som specialister
knutit R. Stampfuss för Ukraina och professor Carl Engel för ‘Ostland’, d. v. s. Estland, Lettland, Litauen och Vitryssland». Läsa vi
Krakauer Zeitung för den 30 sept., 4 okt. och 8 okt. 1942, finna vi där
en halvofficiell kommentar till dessa utnämningar och till den nämnda
åtgärden för det »nya tyska uppbyggandet» av för- och fornhistorien
i de ockuperade östområdena. En korrespondent till tidningen (Milli
Stotz) berättar i en förvånansvärt öppenhjärtig intervju med professor Engel, att just den fornhistoriska forskningen möjliggör »en
djupare insikt i våra dagars skeenden». »Blott den som känner de
trådar, vilka från denna forntid löpa över till oss, blott för honom
uppenbaras den yttersta och djupaste meningen i de historiska händelser, som idag utspelas inför våra ögon», påstår Milli Stotz. Och
professor Stampfuss talar lika oförblommerat om de tyska arkeologernas »politiska uppgift» att genom tysk forskning i främmande land
ge »den historiska sanningen» i »tysk anda», d. v. s. »uppbygga» en
tysk bild av Östeuropas forntid och därmed ersätta de hittillsvarande
forskningsresultaten.
Engel gör i intervjun uttryckligen gällande, att den »världshistoriskt väsentliga synpunkten» är den, att avkomlingarna av de »nio
vågorna» av »nordiska invandrare om och om igen nedkämpat inkräktarna från det inre av Asien … hunnerna, avarerna och tatarerna,
vilkas invasion frambesvurit fruktansvärda lidanden för Europa …».
Så skulle alltså, precis som »Hitler idag räddar Europa från främmande anda», germanerna en gång ha »nedkämpat» till och med tatarerna – precis som om själve Dmitrij Donskoj och Ivan III med
sina krigarskaror varit av germansk härkomst, eller som om germanerna skulle anstiftat de inre oroligheter, vilka ledde till tatarrikets fall …
I professor Stampfuss’ uppsats över »Krimgoternas öde» finner man
en märklig motsägelse. Först säger han, att »man är förvånad att
i de tatariska byarna (på Krim) möta ljushåriga och blåögda människor, … blodsarvingar av den gamla germanska befolkningen» …,
och sedan, att »bland de (1778 till Mariupolområdet) utvandrade kristna
också befunnit sig 18,000 s. k. greker, som mestadels talade tatariska;
bland dessa greker måste vi väl söka de sista ättlingarna av krimgoterna» . . . Så håller alltså Stampfuss i motsats till Engel till godo
även med tatarer, när det gäller att i enlighet med vetenskaparnas
»politiska uppgift» arkeologiskt och antropologiskt bevisa det tyska
605
/:-.:.. ,.
Francis Baladis
rikets »nedärvda rätt» till Krim; och för professor Stampfuss är just
detta »goterproblemets politiska uppgift» …
Man måste förvisso ge Stampfuss rätt, då han i en del arbeten av
moderna ryska arkeologer, t. ex. Marr och Raudonikas, där bevismaterialet helt saknas eller är mycket torftigt, spårar »den bekanta
tendens inom den bolsjevikiska historieforskningen», vilken återspeglas särskilt i olika teorier om »ett kommunistiskt samhälle» i forntiden, om »klasskamp och feodalherravälde» eller om »den härskande
klassens smak» i samband med arkeologiska fynd o. dyl. Men det
låter ovillkorligen som ett hån mot de tyska arkeologernas »politiska
uppgift», när just Stampfuss sedan resonerar över Raudonikas’ ord,
att den tyska »historiska konceptionen» har sin grund »i den tyska
bourgeoisiens imperialistiska tendens>> …
Intressant är vidare att se, hur t. ex. professor La Baume i Krakauer
Zeitung av den 4/10 1942 för att bevisa tyskarnas »urgamla rätt» till
främmande mark talar högst nedsättande om >>f. d. fornforskaren i
Posen J. Kostrzewski>> – d. v. s. den bekante polske lärde professor
Josef Kostrzewski – emedan denne velat bevisa, att bronsålderns
och den äldre järnålderns Lansitz-kultur skulle varit urslavisk. Redan före kriget hade professorn friherre B. von Richthofen (numera
i fält) till och med på diplomatisk väg genom tyska utrikesministeriet
velat inskränka Kostrzewskis forskararbete, och vidare angreps dennes »polska historiemyt» på det skarpaste av doktor W. Kersten i Ostdeutseher Beobachter av den 29 oktober 1942. Därför är det också
förståeligt, att den bekante ryske författaren Alexej Tolstoy så häftigt angriper den tyska historie- och fornforskningen (i Isvestija
den 21, 23, 26 och 28 augusti 1942). »… Det var inte först Hitler som
påbjöd, att man skulle uppdikta en teori om ‘den ensamt fullvärdiga
tyska rasens’ ledarskap över de andra folken», skriver Tolstoy: >>Den
tyska historievetenskapen har med beräkning på lång sikt droppat
sina teorier som ett gift i folkens förstånd, … däri låg dold den stora
strategiska planen på en erövring och ett förslavande av världen
genom Tyska riket … Under vetenskapens täckmantel förvandlade
tyskarna avsiktligt sin förfalskade och fragmentariska historia till
ett politiskt vapen, för att förbereda sin världsomfattande aggression …»
Detta är givetvis en överdrift och i varje fall ett falskt förtal av
den tyska historievetenskapen in corpore. Men å andra sidan – när
man sätter historiens »politiska betydelse» i främsta rummet, när
man i de ockuperade områdena förbjuder de inhemska historikerna
och arkeologerna att forska och undervisa i sina fack och talar om
de tyska lärdas »politiska uppgifter>>, så är det blott ett tuppfjät från
en sådan >>tysk ståndpunkt» till tendentiös historieförfalskning.
Det är ingen större skillnad mellan professor Stampfuss’ et consortes’ utläggningar och Alexej Tolstoys fantasterier, då denne fritt
uppdiktar ett slaviskt Kiev »såsom de ryska landens hjärta under
4000 år» och även försöker derrationalisera goterna i Sydryssland. I
alla fall erkänner Tolstoy åtminstone delvis vikingarna i Ryssland,
även om han i alltför hög grad förhärligar »de gamla ryska städerna
606
l
Varifrån härstammar det ryska folket?
Kiev och Novgorod» och i synnerhet prisar »den demokratiskt sinnade Svjatoslav» som »de ryska ländernas store son», vilken enat
de ryska områdena och stammarna och grundat det ryska riket.
>>Detta är början till Ryssland>>, säger han; >>för den tyska rasen finns
där ingen plats>> …
Hela den nämnda uppsatsen av Tolstoy är genomandad av en gränslös chauvinism. Han bemödar sig precis som Engel och Stampfuss
– mutatis mutandis – att bevisa Rysslands nedärvda rätt till de
mest skilda länder och områden, och det är förvisso hans >>politiska
uppgift» i denna artikel. De tyska professorerna och den ryske skriftställaren ha kritiklöst slagit in på alldeles samma väg för att lösa
sin »politiska uppgift».
Det är därför helt naturligt, att vi gripas av en önskan att från
neutral ståndpunkt med största objektivitet bearbeta det förefintliga vetenskapliga materialet för att kunna besvara frågan, var
sanningen ligger, och för att kunna göra oss en klar bild av hur
koloniseringen av det östeuropeiska slättlandet tillgått. Därigenom
skulle man kanske också kunna komma fram till en förklaring av
den människoart eller den ras, vilken obestridligen kämpar heroiskt men samtidigt bryter sitt ord och gör sig skyldig till de
grymmaste massaker och härjningar. Man har velat förklara den
ryska grymheten och över huvud taget det barbariska draget i
ryskt liv uteslutande som ett asiatiskt (»tatariskt») inflytande.
Men vi måste göra klart för oss, att Ryssland av idag är resultatet
av en långt mer komplicerad folkblandning och det sedan äldsta
tid. Man kan t. ex. studera de ryska folkdräkterna från olika delar
avlandet-vilka ännu finnas i behåll åtminstone i de etnografiska
museerna: även i dem spårar man former och motiv från de mest
skilda länder i Asien och Europa. Ett liknande konglomerat är
också det ryska folket självt.
Det osteuropeiska låglandet, skilt från Västeuropa genom Peipusoch Pleskauersjöarna, genom Velikaja och sumptrakterna kring
dess bifloder Ritupe och Zilupe, vidare genom området kring
Drissa, Rossica och sjöarna kring Lepel samt av träskmarkerna
kring Finsk och av Karpaterna~ utlöpare, har sedan urminnes tid
utgjort ett öppet och lockande land för invasion av de mest olika
folk. Endast det bergiga Valdaiområdet i lågslättens mitt var mer
ägnat att låta bebyggarna få fast fot. Däremot måste slättlandet
särskilt i norr och öster samt den fruktbara sydryska svartajordsteppens oöverskådliga vidder ständigt locka till strövtåg och kolonisationsföretag. Norden var ett givande område för nomadiserande jägar- och fiskarfolk, steppen i söder ett lockande land för
607
Francis Baladis
nomader med boskapsskötsel som huvudnäring. Hela slätten och
speciellt de centrala och sydliga delarna lämpade sig dessutom
för åkerbruk. Från Weichselområdet i väster, över Donau- och
Dnjestrslätten i söder och från området mellan Ural och Kaspiska
havet i öster ligger det osteuropeiska slättlandet öppet .för invasion.
Milsvida, till och med för större folkvandringar tillräckligt breda
inkörsportar öppna sig över lättframkomlig terräng in mot det
nuvarande europeiska Ryssland – det mindre europeiska än
asiatiska »Eurasien», vars flora och fauna framför allt i de östliga delarna likaledes bär huvudsakligen asiatisk prägel.
Det var också möjligt att längs stränderna av Svarta havet och
Kaspiska havet tränga in på det osteuropeiska slättlandet. Två
pulsådror för samfärdseln befrämjade redan i äldsta tid förskjutningar av folkmaterialet i Eurasien, nämligen de med tiden så
viktiga handelsvägarna utmed Dnjepr och Volga: Dnjepr-Volchov-Neva eller Dnjepr-Dyna från söder över hela slätten mot
nordväst och Volga-Volchov-Neva från söder och sydost likaledes över hela slättlandet mot nordväst eller också Volga-Sjeksna
-Onegasjön och Volga-Sjeksna-Onega eller slutligen VolgaSjeksna-Suchona-Dvina mot norr.
Dessa samfärdsel- och handelsstråk underlättade också de kulturella inflytandena på Eurasien från öster, söder och väster, från
Asien, Europa och till och :rhed det fjärran Afrika. Om man studerar Moskvas byggnader från nya tiden, framför allt under tiden
från 15:e till 17:e århundradet, och därmed samtida kyrkokärl
o. dyl., skall man än tydligare än av det äldsta arkeologiska materialet kunna konstatera och värdera Eurasiens blandkultur.
Orientaliskt, bysantinskt, koptiskt, italienskt och västeuropeiskt
blandas i dessa alster av »rysk» kultur från Rysslands »mest nationella tid» med endast ett fåtal inhemska motiv från träarkitekturen och ger så upphov till den s. k. »ryska stilen», vilken likaledes
är mer »eurasiatisk» än rysk och i vilken det asiatiska elementet
otvetydigt knyter Ryssland fastare till Asien än till Europa. Man
behöver bara tänka på Vasilijkatedralen vid Röda torget i Moskva
och på den »ryska barocken» med dess egendomligt byggda små-
torn och de snirklade fönstergesimserna, krönta av »pjetusjki»
(ordagrant »tuppkycklingar»).
Det är därför inte ägnat att förvåna, att särskilt under de tre
sista årtiondena även ryska intellektuella, lärde, konstnärer och
politiker själva börjat kalla sitt land »Eurasiem, om det nu är för
att i chauvinistisk anda beteckna ett egenartat, nationellt Ryss- 608
Varifrån härstammar det ryska folket?
land eller för att objektivt göra rättvisa åt de olika kulturella
inflytelser, som den historiska utvecklingen fört med sig och som
öppenhjärtigt erkännas vara övervägande asiatiska.
Givetvis har det också funnits ryska historiker, vilka gärna i
skarpa och överdrivna ordalag brännmärkt allt asiatiskt, i synnerhet allt tatariskt såsom »barbariskt». Jag minns till exempel D. I.
Ilovaiskijs läroböcker i historia för de ryska skolorna; de voro
obligatoriska i alla gymnasier i det tsaristiska Ryssland och innehöllo åtskilligt nonsens. I sin undersökning över Rysslands ursprung »Razyskanija o natschale Rusi» bemödade sig Ilovaiskij
att fastställa detta till en tidpunkt långt före vikingarnas uppträdande. Och i den följande framställningen var allt nationellt»ryskt», vackert, högkulturellt och tadelfritt. I detta sammanhang
vill jag emellertid också nämna den tsaristiska tidens störste historiker, professor W. O. Klutschevskij, vars föreläsningar jag var i
tillfälle att åhöra: Klutschevskij kallade den ryska historien för
»historien om ett land, som koloniserades». Trots sin extremt nationella och konservativa inställning erkände Klutschevskij också
andra folk och främmande inflytelser i sitt lands förgångna. En
statlig organisation i Ryssland anser han kunna påvisas först från
800-talet.
Man kan inte- trots Alexej Tolstoys ovan anförda påståenden
i motsatt riktning – bevisa, att den ryska folkvågen varit den
första på det osteuropeiska låglandet, även om man ännu i våra
dagar av politiska eller dogmatiska skäl ofta försvarar en sådan
hypotes. Slavernas förhistoria överhuvud och historien om den
osteuropeiska lågslättens kolonisering genom ryssarna och andra
folk visar sig vara bra mycket mer komplicerad än vad en gång
Ilovaiskij och nu senast Tolstoy ha velat föreställa sig. studerar man slavernas roll i detta kolonisationsföretag bör man, liksom då man undersöker folkvandringarna under forntiden, för
bättre förståelses skull också ta en senare tids historia samt folkkaraktärer i betraktande. Det är påfallande, att det ryska folket
och dess härskare trots överflödet på territorium- delvis alldeles
obebott eller endast glest befolkat – alltsedan den ryska statens
grundande år 862 under mer än l 000 år ständigt bedrivit expansionspolitik. Redan i äldsta tid kan .man – trots de förfärligaste
inre oroligheter och brödrakrig – konstatera ryska härtåg mot
söder in i Donauområdet och till Bysans samt mot norr, väster och
nordost ända in på finskt-estniskt och lettiskt-litauiskt område.
Man kan också peka på Ivan den förskräckliges och de första
609
.. -.a: …..~ :k
·r
.r:o.·-:,·· ·-”·· ;•…,_____..,…_
Francis Baladis
Rornanovarnas »livländska krig», tills det slutligen lyckades Peter
den store att få fast fot vid Östersjön. Vi ha vidare erövringen av
Sibirien med dess tusenmila öde områden, som man sökt befolka
med straffångar och andra deporterade, inkorporeringen av Krim
samt de turkiska fälttågen, erövringen av Bessarabien, det systematiska underkuvandet av: Polen och Litauen, Finlands erövring
under Alexander I och erövringen av Kaukasus och Turkestan.
Slutligen kan man erinra om den under senare år åter tydligt
tilltagande tendensen att lägga under sig främmande områden,
trots att det inom Ryssland självt ännu finnas stora outnyttjade
kolonisationsområden, och trots att landet har åtskilliga hamnar
vid haven: vid Östersjön (Leningrad), vid Svarta havet, vid
Kaspiska havet, vid Vita havet och Norra ishavet liksom ock i
Fjärran östern. De kapitel i Rysslands historia, som handla om
dessa erövringar, äro ägnade att stämma till eftertanke, speciellt
om man också håller i minnet, vad som utmärker den ryska folkkaraktären, sådan som den tar sig uttryck i seder och bruk samt i
folkvisan. Man kan exempelvis erinra om den s. k. »othosjij pro-.
mysel», d. v. s. det sedan gammalt övliga bruket, att den manliga
delen av befolkningen drar bort till främmande ort för att söka
sig arbete, medan hustrun stannar hemma för att ensam eller med
barnens hjälp se om gård och gröda. Man bör också tänka på den
barbariska vildhet, vilken talar ur flera kosacksånger, och den
omättliga längtan, det eviga sökandet efter det ovissa och obestämbara, som man möter i de flesta ryska folkvisor. I en beskrivning över ryskt liv, som Ambrosius Contarini fullbordade 1473,
karakteriseras Moskva-ryssen med orden »bestial gente»: »moskoviten tillbringar förmiddagen på torgen, därefter beger han sig
till krogen, han är en stridslysten slagskämpe och efter sitt rus
oförmögen till arbete» …1
Den ryska historien visar oss ett oroligt folk, vilket av dem som
levat under de ryska krigen, karakteriseras såsom icke mer sym- 1 När jag tänker tillbaka på det finska vinterkriget och den ryska invasionen
1939-40 i Polen, Bessarabien, Litauen, Estland och Lettland, till vilken jag delvis
var ögonvittne, samt den följande skräcktiden, så får jag ovillkorligen i tankarna
den »Grausame vnnd Erschrökliche Propheceyhung», vilken numera bevaras i Kurnikbiblioteket vid Posen (Nr 1167, Cim. Qu 2871). Den berättar om Ivan den förskräcklige, och det sägs om den, att den »gefunden worden ist in Mastrich bey
einem Gottesfiirchtigen Mann Wilhelm du Friess, nach seinem Todt, 1577». Profetian lyder: »… kom där en hiskelig, förskräcklig, stor man … och hade densamme ett fasaväckande folk med sig, det där gjorde som björnen, så att till vem
det än kom, honom dräpte de … Och folket delade sig och lät den samme för- 610
l ./
Varifrån härstammar det ryska folket?
patiskt än tatarerna under Djingiskan. Och redan den slaviska
förhistorien synes ha varit en tid av oroliga vandringar samt
omättlig erövringslust.
Enligt professor Max Vasmers senaste uppsats, »Die alten Bevölkerungsverhältnisse Russlands im Lichte der Sprachforschung»
(Fortschritte und Forschungen, 1942, Nr. 33-34), skulle slavernas
»äldsta hem» vara att söka i de forna ryska guvernementen Volhynien, Podolien, Mohilev, Kiev, Tschernigov, Poltava, Kursk, Orel
och delvis Minsk. Detta motsvarar också en del antropologers,
t. ex. Hans F. K. Giinthers, uppfattning. I det här sammanhanget
intresserar oss även professor Carl Schuchhardts åsikt, att den
äldsta slaviska stenålderskulturen varit genomströmmad av inflytelser från medelhavsländernas balkankultur. Detta synes vara
ett ovedersägligt faktum och måste förvisso – tillsammans med
ett eventuellt uppsugande av det kulturella inflytandet från Sydoch Mellanrysslands tidigare befolkning- ha medfört ett markant
avskiljande av urslaverna från det indogermanska urfolket. Emellertid måste urslaverna före koloniseringen av de mellersta och
södra delarna av den osteuropeiska lågslätten, d. v. s. före skilsmässan från det indogermanska urfolket, ha haft ett med detta
gemensamt urhem, vilket enligt Giinther (»Rassenkunde», Miinchen
1923) torde ha befunnit sig vid Östersjön. Så skulle alltså Sydoch Mellanrysslands kolonisering genom urslaverna ha föregåtts
av dessas utvandring från längre västerut belägna trakter, vilket
blott kan sättas i samband med uppträdandet av den neolitiska,
västliga snörkeramiken i Osteuropa, ty denna företeelse synes vara
den enda, som vittnar om någon folkförflyttning från väster till
öster under stenåldern. Giinther ansluter sig till Much (»Die
Heimat der Indogermanen im Lichte der urgeschichtlichen
Forschung», 1902) och säger: »Indogermanernas hemland ligger
icke i Asien utan i nordvästra Europa och omfattar västra östersjökusten jämte öarna utanför denna. I väster når det fram till
Nordsjön och i söder till det bergstråk, som går tvärs igenom det
nuvarande Tyskland från Harz över Thiiringerwald, Fichtel- och
Erzgebirge till de yttersta utlöparna av de västliga Karpaterna» …
skräcklige mannen draga fram mitt igenom sig, och han ställde sig framme i
spetsen för dem, och han hade en gyllene kalk i sin högra hand, och den var full
med blod . . . Och han drack ur kalken . . . Och i detsamma sänkte sig sakta ett
blodigt svärd ned från himlen, och han fick det i sin hand och ropade med hög
·stämma och sade: Ve eder! …»
611
-· .~·~.’ ~ . — – -·· ,,L, …_J.; …;.__ li.l
f
;~—:~
Francis Baladis
Redan under stenåldern hade emellertid förskjutningar i befolkningsmassan ägt rum, och så nådde indogermanerna »etappvis
mellersta Donau, Balkan, Dnjestr, de sydryska stepperna och länderna vid Svarta havet och Egeiska havet».
Gränserna för snörkeramikens utbredande på den osteuropeiska
lågslätten motsvara i stort sett det av M. Vasmer angivna »urslaviska området», sådant ·som detta också är uppdraget på professor Wl. Antoniewiczs ka.rta i dennes uppsats »Das Problem der
Warrderungen der Indogermanen» i Hirtfestskriften; de sydliga
armarna skulle kunna betyda den urslaviska förskjutningen mot
öster. Emellertid vittna de många olika kulturströmningar, som
under neolittiden uppträda på den osteuropeiska lågslätten, tydligt
också om andra invasioner. Kanske under trycket av dessa har
antagligen en slavisk rörelse bakåt uppstått, vilket sträckt sig till
en linje, som i det nuvarande Tyskland skulle gått från Kiel över
Liineburg, Magdeburg, Märseburg, Naumburg, Rudolstadt, Barnberg, vidare norr om Regensburg till Böhmerwald och därifrån
till Enns mynning, Drans övre lopp och Triestegolfen (enligt Giinther). I detta sammanhang synes det vara mer än troligt, att bronsålderns och äldre järnålderns Lansitz-kultur varit urslavisk, så-
som Kostrzewski gjort gällande.
Hur som helst- enligt A. A. Schachmatov, Rysslands mest betydande lingvist (i »Drevneischije sudjby russkoga naroda», 1919)
– skulle därpå en del slaver, som norrifrån åter dragit söderut,
ha skilt sig ifrån västslaverna och trängt fram till Bessarabien,
Dobrudsja och Valakiet men skulle sedan under andra årtiondet
av 500-talet e. Kr. i sin tur ha delats i två grenar: sydslaverna
och anterna (eller de ryska slaverna). Från denna trakt skulle så
de ryska slaverna ha dragit mot nordost in på den nuvarande
»Ryska slätten», först till stränderna av Dnjepr och Don, sedan
vidare norrut, så att vi redan omkring år 600 finna dem som
litauernas, letternas och esternas östliga grannar. Grundarrdet
under samma århundrade av det kazariska riket vid Volga torde
starkt ha bidragit till denna de ryska stammarnas rörelse mot
norr och samtidigt förklara den i senare tid så tydligt dokumenterade fiendskapen mellan kazarer och ryssar. I varje fall vittna
också dessa hypotetiska uppgifter om ryssarnas hembygd och härkomst om samma anda, samma oro eller vandringslust, om vilken
vi redan förut ha talat.
Emellertid är de slaviska vandringarnas historia blott en liten
del av historien om den osteuropeiska slätten, vars »eurasiatiska
612
~– .
-~—-……__..______
Varifrån härstammar det ryska folket?
folk» redan före ryssinvasionen utbildades och åtminstone delvis
senare assimilerades av ryssarna. Och även efter det sjätte århundradet ha invasioner förekommit här. Det etniska och kulturella Eurasien fick sin slutgiltiga, nuvarande utformning just
genom alla dessa invandringar och alla de kulturströmningar,
som under flera årtusenden sköljt fram över den osteuropeiska slätten. Vi se här först under allra äldsta tid neanderthalmänniskan och
sedan den paleolitiska tidens homo aurignacensis, varför de tidigaste invandringarna på det osteuropeiska låglandet måste ha
skett från söder. Vi se vidare, hur den paleolitiska befolkningens
mesolitiska efterkommande delvis utflyttade mot norr, där de allt~
jämt synas leva kvar som lappar och samojeder. Omedelbart efter
denna sista folkförskjutning norrut kunna vi konstatera en stor
asiatisk invasion, nämligen av jägare och fiskare, tillhörande kamkeramikens kulturkrets, förfäder till de ural-altaiska språkfamiljernas finsk-ugriska folk.
Härpå synes den första urslaviska invasionen från väster ha
följt, och om den har redan talats. Emellertid synes en urbaltisk
folkvåg från snörkeramikens kulturkrets ha vällt fram över Vilna,
Smolensk och Vjasma österut till Kaluga och Mosjaisk samt pressat sig mellan den slaviska vågen och de finsk-ugriska stammarna. Detta urbaltiska folk har emellertid sedermera blivit
tvunget att dra sig tillbaka från det osteuropeiska låglandet mot
väster. Omkring år 2000 f. Kr. finna vi urbalter endast utanför
detta lågland – vid östersjökusten och angränsande områden.
Samtidigt med den snörkeramiska folkvågen inträngde måhända
på lågslätten också andra folkgrupper, vilkas etniska samhörighet
dock ännu inte är tillräckligt utredd. Kommande över Kaukasus
och Svarta havet, över Mindre Asien och över Donauslätten från
Balkanhalvön medförde dessa liksom snörkeramikens folk konsten
at bruka jorden och medverkade sålunda till kulturutvecklingen
i Eurasien. Intressanta äro också de borgar, som tillhört ett samtida folk, vilket under neolittiden trängt fram från väster till
Volhynien.
Volga blir såsom den främsta handelsvägen förmedlare till norden av det dominerande sydöstliga kulturinflytandet. På den vä-
gen kommer också den första bronsen, vilken från Mindre Asien
(eller från Balkanhalvön) föres till Sydryssland. Mindre Asien,
det armeniska bergsområdet och Mesopotamien bli nu en betydande källa till kulturell utveckling. Men man får också anta,
att under bronsålderns tid åtminstone fyra folkvandringar ägt
613
..
Francis Baladis
rum från sydost in på det osteuropeiska låglandet. I varje fall
kan man spåra ett dominerande inflytande från hettiterna, senare
också från urartu och nairi, förmedlat genom kubankulturen på
nordsluttningen av Kaukasus.
Först skriftligt dokumenterade äro invandringarna av kimmerier och taurer, därpå av skyter på 600-talet och sarmater på 300-
talet f. Kr., alla från sydost. På 600- och 500-talen grundade vidare
mindreasiatiska greker sina kolonier i Sydryssland. Och efter
Kristi födelse trängde goterna från nordväst in på slätten och
från öster i tur och ordning: alaner, hunner, kazarer, ungrare,
petscheneger, bulgarer, polovtser och samtidigt med de sistnämnda
(nu åter från nordväst) vikingarna och slutligen på 1200-talet från
öster tatarernas folkkonglomerat och med dessa kirgiserna och
kalmuckerna (av mongolisk härkomst). Med denna uppräkning
har man ändå knappast uttömt listan på de folk, som – många
gånger helt assimilerade av ryssarna- med sitt blod och sin kultur ha bidragit till uppkomsten av det nuvarande »Eurasien», ett
land, som i fråga om folkblandning inte har sin like i Europa och
samtidigt är mer asiatiskt än europeiskt och som uppvisar samma
drag genom århundradens historia.
614

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner