Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Varför har Donald Trump lyckats?

Av Örjan Hultåker | 4 mars 2016

Förklaringen måste sökas i den dynamik som kännetecknar sociala mass- och proteströrelser och hur politiker kan spela på massans känslor. Liksom Bernie Sanders surfar han på en våg av misstro mot etablissemanget, skriver Örjan Hultåker.

Om någon tvivlat tidigare så bör det nu stå klart för de flesta att nomineringsprocessen inför novembers presidentval avviker starkt från vad som varit vanligt efter andra världskriget. Framgångarna för främst Donald Trump men även för Bernie Sanders är inte resultatet av ordinära valkampanjer utan avspeglar ett revolutionärt stämningsläge med stark misstro mot de samhällsbevarande institutionerna.

Det är inte Donald Trump som har skapat misstron mot vare sig de politiska institutionerna eller mot det politiska etablissemanget.

Han har inte kommit med några nya avslöjanden om eliten, han har inte någon sammanhållen politisk ideologi, han har inte presenterat några detaljerade löften av vad han vill göra. Han har överhuvudtaget inte presterat något av det som normalt brukar få väljare att lägga sin röst på en kandidat.

Donald Trump har utnyttjat en ”revolutionär” situation som fanns redan innan primärvalen men som få analytiker förstod betydelsen av.

Redan 2009 presenterades opinionsundersökningar som visade att två av tre amerikaner (66 procent) var arga på den federala regeringens, det vill säga Washingtons politik. En av tre (36 procent) sade att de var mycket arga. Den känslan har förblivit bestående. (Källa: olika rapporter från Rasmussen Reports.)

Enligt Rasmussen tror tre av fem väljare (61 procent) att de flesta i kongressen är beredda att sälja sin röst för pengar eller kampanjbidrag. Lika många tror att deras egen representant i kongressen redan har gjort det.

Ilskan riktar sig dock inte bara mot den federala regeringen och politikerna i kongressen. Även övriga samhällsbärande institutioner drabbas. I år är en majoritet (57 procent) enligt Rasmussen arga på stora företag.

Tre av fyra väljare (76 procent) anser att rika ”Special Interest Groups” har alltför stort inflytande över regeringsbeslut och än fler (80 procent) tror att samma grupperingar har alltför stor inverkan på valresultatet. Bara en minoritet (41 procent) tror att amerikanska val är rättvisa för väljarna.

Även massmedia drabbas av misstron. Två av tre (66 procent) anser att nyhetsmedia har alltför stor makt och inflytande över val. Bara en av fyra (23 procent) tror att nyhetsmedia speglar presidentvalskampanjen på ett rättvist sätt. Tre av fyra (75 procent) anser att media är mer intresserade av att skapa konflikter än av att rapportera kandidaternas åsikter i olika frågor.

Fox News lät i i februari två opinionsinstitut ställa en fråga om vilket av två budskap som väljarna skulle vilja sända till den federala regeringen: a) Räck mig en hjälpande hand eller b) Lämna mig ifred.

En majoritet av alla väljare (54 procent) vill bli lämnade i fred och bara 39 procent vill ha en hjälpande hand från regeringen. Men det är stora skillnader mellan olika väljargrupper. Av dem som stöder Republikanerna vill 78 procent bli lämnade ifred, av demokraterna vill 62 procent få en hjälpande hand. Av oberoende väljare utan anknytning till något av partierna är det 60 procent som vill bli lämnade ifred.

Dessa stämningar har inte skapats av vare sig Donald Trump eller Bernie Sanders. De fanns där innan valkampanjen startade. Trump och Sanders har visat sin politiska skicklighet genom att surfa på vågen av misstro.

Undersökningar har visat att många väljare nedvärderar betydelsen av politisk erfarenhet för den som skall bli president. En av de senast publicerade beställdes av Fox News och frågade ”Vilket skulle du föredra, att presidenten har politisk erfarenhet eller rekryteras utanför det politiska etablissemanget?”

Många väljare (39 procent) vill ha en president som kommer utifrån. Det gäller i synnerhet för Republikanerna (56 procent). Men även många oberoende (44 procent) och demokrater (21 procent) delar den uppfattningen.

Som svar på detta ”revolutionära” stämningsläge som omfattas av stora grupper av potentiella väljare valde partietablissemangen att satsa på erfarenhet framför förnyelse.

Hos Republikanerna lanserades Jeb Bush som förutom egen politisk erfarenhet hade både en pappa och en bror som redan varit president.

Det demokratiska etablissemanget trodde att nomineringsprocessen skulle bli en promenadseger för Hillary Clinton bara den sittande vicepresidenten Joe Biden inte utmanade henne. Som tidigare presidenthustru, senator och utrikesminister lyfte hon fram sin stora erfarenhet.

Båda etablissemangskandidaterna trodde att de enkelt kunde vinna med hjälp av 100-tals miljoner dollar i kampanjfonder som investerades i de inledande primärvalen, pengar som kom från grupper som misstros av stora väljargrupper i båda partierna.

Hillary Clinton har en stor ledning hos Demokraterna, bland annat på grund av det stora antalet så kallade superdelegater som utses av partiapparaten och inte i primärvalen. Men utmaningen från socialisten Bernie Sanders har varit mycket besvärligare än vad hon räknat med och hon har själv tvingats förflytta sig politiskt åt vänster och delvis överge den mittenpolitik som hennes make president Bill Clinton gjorde till Demokraternas.

Etablissemangets Jeb Bush gav upp redan före Supertisdagen på grund av klena resultat i de inledande primärvalen. Stora kampanjfonder räckte inte i dagens politiska stämningsläge och han lämnade med eftermälet att vara en bra politiker som ställde upp vid fel tillfälle.

Outsidern Donald Trump har nu tagit en klar ledning i kampen om att bli Republikanernas presidentkandidat och partietablissemanget oroar sig för partiets överlevnad. Det talas till och med om partisplittring när många befarar att det är för sent att stoppa Donald Trump.

Frågan som många ställer sig är hur partiledningen och alla kring denna kunde vara så blinda för vad som höll på att ske. De missade att läsa av opinionen och stämningsläget.

Ett tydligt tecken på att nomineringsprocesserna höll på att glida partietablissemanget ur händerna visade sig i primärvalet inför kongressvalet 2012. Eric Cantor som var republikansk majoritetsledare i representanthuset lyckades inte bli nominerad för återval av sitt eget parti. I primärvalet i Virginia nominerades i stället en ekonomiprofessor Dave Bratt. Cantors förlust i primärvalet var en historisk händelse eftersom något liknande aldrig tidigare hade drabbat en majoritetsledare i kongressens representanthus, en position som inrättades redan 1899.

Nu försöker den mer moderata mitten i det republikanska partietablissemanget att ta strid med Donald Trump, men de oroar sig själva över att vara för sent ute. Länge tycktes man tro att det fanns ett tak för hur många procent som en populist kan vinna. Man räknade hur många som röstade på andra kandidater och såg dem som en stabil majoritet i opposition till Donald Trump. Problemet efter Supertisdagen är att taket verkar flytta uppåt.

Alternativt är det stabilt för outsiders men flyttas uppåt för populisten Donald Trump när andra outsiders lämnar fältet.

Inför starten av primärvalen fanns det hos Republikanerna minst tre outsiders som var mycket olika men som hade det gemensamt att just vara outsiders; de hade aldrig innehaft någon ledande politisk post. Förutom Donald Trump var det den pensionerade neurokirurgen Ben Carson och Carly Fiorina, som varit VD för storföretaget Hewlett-Packard. I november 2015, drygt tre månader före det första primärvalet i New Hampshire, samlade dessa tre outsiders tillsammans 53,2 procent av av den demokratiska väljaropinionen.

Ben Carson och Carly Fiorina har nu avslutat sina kampanjer på grund av otillräckligt stöd men den andel av de republikanska väljarna som stöder en outsider är ungefär oförändrat.

Donald Trump surfar nu ensam vidare på den ”revolutionära” stämningen bland republikaner, den stämning som han inte själv har skapat men som han har anslutit sig till och tagit ledningen över.

Han framträder inte som en statsman utan som en populistisk och skicklig politiker som säger vad rörelsen vill höra. Med Donald Trump som ledare har den revolutionära stämningen utvecklats till en social massrörelse som har alla kännetecken som brukar finnas hos ett sådant kollektiv.

Det är inte Donald Trumps politiska budskap som förklarar hans popularitetssiffror. Förklaringen måste sökas i den dynamik som kännetecknar sociala mass- och proteströrelser och hur politiker kan spela på massans känslor.

Den sociala rörelsen har ett enda fokus: ilska mot makthavarna i Washington. Det behövs förändring, men det sägs egentligen ingenting om vilken förändring som behövs. Förutom att stoppa muslimer från att komma in i USA och att bygga en mur mot Mexiko, vilket inte automatiskt leder till den av massan önskade förändringen i Washington.

Eftersom fokus för den av Trump ledda sociala rörelsen ligger på ilska gentemot den federala regeringen och etablissemanget i Washington kan Trump behålla ledningen genom att fortsätta att skälla och bespotta dem som representerar etablissemanget. Han behöver inte berätta vilka metoder han skall använda för att genomföra den efterfrågade förändringen, det räcker att ledaren emotionellt visar att han har samma fokus och stämningsläge som rörelsens övriga medlemmar, som massan.

Donald Trump gisslar inte bara politikerna i Washington. Han använder även sina kampanjmöten till att sända gliringar till närvarande mediarepresentanter och skälla på journalister trots att hans kampanj är beroende av att få gratis utrymme i media. Han lyckas också få mer utrymme i TV än någon av sina politiska konkurrenter.

I en social massrörelse är det viktigt för dem som åtagit sig ledarrollen att följa med i massans stämningsförändringar. Men det behövs ingen genomarbetad politik, det räcker med att göra ad-hoc utspel och att måla upp bilder av fienden.

Frihetsgraderna är stora så länge ledaren behåller fokus på målet att bryta ned etablissemanget som misstros av massan. Även om ad-hoc förslagen utmanar de värderingar och normer som normalt omfattas av individerna, så överser den sociala rörelsen, massan med detta. De som normalt anser att den amerikanska konstitutionen är helig kan till exempel överse med religiös diskriminering.

I en massrörelse med fokus på en enda fråga bortser anhängarna från många av de aspekter som normalt påverkar deras beslut och handlande. Det syns på att Donald Trump samlar röster och sympatier både från dem som är tepartyanhängare och från dem som är neutrala till tepartyrörelsen.

Även många evangeliskt kristna stöder Donald Trump trots att det är få som tror att Donald Trump delar deras egna religiösa värderingar eller att han vägleds av sin tro. Han anses även vara relativt liberal i abortfrågan. Normalt brukar de högerkristna grupperna rösta på konservativt kristna kandidater men har i årets val övergett dem för fokus på förändring.

I massrörelsen behövs en stark ledare och den viktigaste egenskapen för Donald Trump är att han uppfattas som den starke ledaren som kan åstadkomma den önskade förändringen. Hans personliga egenskaper i övrigt tenderar att bli oväsentliga. En fördel för en politiker som representerar en social massrörelse är att skandaler och avslöjanden ofta inte spelar någon roll. Fokus på ett enda mål, förändring i Washington och kamp mot dess etablissemang gör att massans medlemmar tenderar att bortse från ovidkommande detaljer som en ledares karaktär.

Styrkan blir det viktigaste och Donald Trump har hittills lyckats skaka av sig karaktärsangrepp, men det kan finnas en gräns även för honom. Om den gränsen nås så rasar allt samman.

Ledaren i en social massrörelse måste ha momentum och ge en bild av att lyckas. Donald Trump lyfter gärna fram sina opinionsmässiga framgångar och hånar motståndarna för att de misslyckas och inte får lika många röster. Framgång föder framgång och medlemmarna i en massrörelse strömmar till för att få den önskade förändringen.

Undersökningar visar att Donald Trumps anhängare är mer entusiastiska i sitt stöd för honom än vad andra republikanska väljare är för sina kandidater. Det är viktigt för Trump att behålla det övertaget ända till dess att han har säkrat nomineringen för om entusiasmen falnar så är det risk att hela massrörelsen får pyspunka.

En politiker med Donald Trumps framtoning får inte bara entusiastiska anhängare utan även många som tar starkt avstånd, vilket dock under framgångsvågen ökar anhängarnas entusiasm och sammanhållning.

Donald Trump har fått flest primärvalsröster av de republikanska kandidaterna. Men jämfört med andra kandidater är det också betydligt fler som säger att de absolut inte kan tänka sig att rösta på honom. Den republikanska ledningen i partiets mitt har därför trott att det funnits ett strategiskt viktigt tak för hur många Donald Trump kan vinna.

Trumps räddning har varit att taket hela tiden tycks ha flyttat uppåt och nu ligger över 50 procent så att han kan vinna en majoritet. Analytikerna har börjat tala om en ”bandwagon” effekt när allt fler och ny grupper hoppar på segertåget. Väljare får intrycket att Donald Trump nog inte är helt värdelös eftersom så många röstar på honom; trots allt verkar han kunna skapa den nödvändiga förändringen.

Donald Trump har under valrörelsen haft stor fördel av Bernie Sanders. Hans kampanj bygger på samma misstro som Trumps. Sanders kampanj har dock en socialistisk ideologisk grund, vilket är en stor skillnad mot Trumps. Trots de stora skillnaderna mellan kampanjerna så verifierar de båda ett förändringsbehov och att erfarenhet är mindre viktigt än egenskapen att inte tillhöra etablissemanget. Det är litet ironiskt att Bernie Sanders kan uppfattas som varande utanför etablissemanget trots att han suttit i kongressens representanthus och senat sedan 1991.

Problemet för Donald Trump kommer när han måste börja leverera. Då kan det visa sig att många i den på förändring starkt inriktade sociala massrörelsen har olika önskemål om förändringen. Det de hade gemensamt var kanske bara misstron mot etablissemanget i Washington.

Ett exempel är de illegala invandrarna. Många väljare vill slänga ut samtliga illegala invandrare och stoppa nya från att komma in. Det skulle få svåra konsekvenser för flera branscher i USA. Trump har därför antytt att de som är skötsamma kan få komma in under ordnade former, vilket öppnar för en svekdebatt.

Under de senaste dagarna har Donald Trump börjat säga att han är duktig på att samarbeta och att han kan skapa samarbete i Washington. Frågan är dock hur han skall kunna samarbeta med dem som han under primärvalskampanjen har beskrivit som inkompetenta och odugliga. Hur han skall kunna samarbeta med dem som han under valkampanjen har beskyllt för att vara köpta av rika omoraliga finansiärer och som därför är korrupta. Själv skryter han med att han är en rik miljardär som själv har råd att betala valkampanjen och därför är hederlig.

Donald Trumps framgångar på Supertisdagen gör att partietablissemanget nu undersöker olika vägar för att stoppa honom, bland annat med stora penninginsamlingar och röstningsstrategier. Problemet är att detta troligen förstärker misstron mot etablissemanget och riskerar att öka Donald Trumps möjlighet att vinna den republikanska nomineringen.

Förr eller senare kan det bli pyspunka av Donald Trumps massrörelse när den inte kan åstadkomma den förändring som är rörelsens och kampanjens fokus. Frågan är bara när det sker, om det blir innan den republikanske presidentkandidaten utses, under den egentliga valrörelsen, eller efter valet.

Ett alternativ är att Donald Trump vinner maktkampen om det Republikanska partiet och att han själv skapar en ny byråkrati och ett nytt etablissemang som kan hatas av andra. Då måste han och hans efterföljare bedriva politik som andra politiker med ideologi och genomtänkta program för att lyckas.

Frågan som analytiker nu funderar över är vad som då blir kvar av Republikanska partiet och deras traditionella koalition av intressen. Vart tar de vägen som ogillar Donald Trump?

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism