Print Friendly

Valter Lannermark; Marxismen i nutiden

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VALTER LANNERMARK:
Marxismen 1 nutiden
I 1970 års läropl(ln för gymnasieskolan bestämdes att i ämnet filosofi skulle marxismen obligatoriskt behandlas. Rektor
Valter Lannermark menar, att indoktrineringsavsikten var tydlig. Vänsterextremisterna hade då en dominerande period, och våldstendenserna var uppenbara. M en M arx var själv ingen våldsprofet. Det var däremot hans efterföljare,
från Engels till Stalin. Nymarxismen håller sig till dem. Det är ovärdigt att låta
dessa våldsläror komma till tals i skolorna.
När läroplanen för gymnasieskolan fast·
ställdes 1970, upptogs i ämnet filosofi
marxismen och existentialfilosofin som
exempel på moderna filosofiska rikt·
ningar. Det angavs att med tanke på
marxismens betydelse i dagens värld den
alltid skall höra till urvalet vid valet av
de riktningar som skall tas upp i under·
visningen. Det är rätt betecknande, att
dessa båda riktningar angavs som viktiga
just 1970, vid den tid då vänsterextre·
mism, marxism och våldstendenser dominerade särskilt i gymnasie- och stu·
dentkretsar. Man kan knappast frigöra
sig från att en indoktrineringsaspekt förelegat, när man sammanfört Sartre och
marxismen men utelämnat den stor händelsen i dagens bildningsvärld, nämligen
sammanförandet av fysikens nya filosofi
med de mänskliga kulturernas filosofi.
Man bör skilja på vad Karl Marx själv
har skrivit och vad hans många uttolkare
angivit som marxism. Marxismen fönak·
tar en ”dialektisk materialism”, ett ut·
tryck som inte hämtats från Marx. Det är
inbegreppet för den filosofi, som i kommunistiska stater utbildats som grund f«
en vetenskaplig världsåskådning, m
skall ge möjlighet att förstå lagarna f«
samhällsutvecklingen och på den gfllllll.
valen kunna bedriva en vetenskaplif
grundad politik. På denna
materialism bygger marxismen upp 11
värld av motsättningar, som skall uwhöra att existera som motsatta kraftl
först i det socialistiska samhället.
åskådning blir också grundvalen
marxisternas motstånd och våld mot
pitalism och borgerlighet.
Bertrand Russel har hävdat, att alla de
element i Marx filosofi som härstammar
från Regel är ovetenskapliga. Med Marx
teorier om dialektiken och motsatsernas
kamp som förspel till den socialistiska
staten kan man inte gå logiskt tillväga,
emedan värderingar och normer inte kan
analyseras logiskt. Om man i Västerlandet ställer kravet på företrädare för vetenskapen och därmed även för filosofin, att
de skall vara villiga att underkasta åsikter och utgångspunkter ständigt förnyad
kritisk prövning, bekymrar detta grundkrav nymarxisterna inte det ringaste; en
”filosofi” som funnit sanningen behöver
ej ställas under debatt och prövning.
Någon har sagt att medan den borgerliga filosofin och vetenskapen jagar efter
”förutsättningslöshetens” bedrägliga fantom, avstår marxismen från denna illusion, ty vetenskap och kritik står i det
mest intima sammanhang med arbetarklassens praktiska befrielsekamp. Därmed
är uppenbart, att den dialektiska materialismen och marxismen inte kan betecknas som vetenskap. Marxismen har en
fix och färdig norm för ett bestämt handlingsmönster. Det måste betecknas som
tvivelaktigt, om ett sådant betraktelsesätt
är filosofi i egentlig mening. För marxisterna är det a priori både vetenskap
och filosofi, och därmed kunde diskussionen vara slut.
Vad är marxism?
Det egendomliga är att många marxister
måste ägna mycket stor möda åt exegesen.
257
Karl Korsch skriver om nödvändigheten
att återupprätta den ·riktiga och fullständiga innebörden av Marx lära, som förvrängts och banaliserats av epigonerna,
och han skriver om den sovjetryska förfalskningen av marxismen. Lenin anser
också att förvrängningar är spridda och
att det gäller att återupprätta Marx verkliga lära om staten. Gunnar Gunnarson
menar, att Korsch har givit uttryck för
kraftiga villfarelser. Vilken utsaga man
än åberopar, är den alltid förvrängning
eller förfalskning eller en villfarelse för
den andre.
Att marxisterna och särskilt nymarxisterna håller fast vid fiktionen om en särskild ”vetenskaplig” ·marXistisk filosofi
har sin grund i att föreställningen om en
”vetenskaplig åskådning” inger de troende en känsla, att den som social och
filosofisk doktrin är klart bevisad och prö-
vad och att den därmed ger ett rättmätigt
krav på ett visst samhällsskick. Den blir
ett stöd i kampen om den fysiska makten,
som är nödvändig för omdaningen av ett
orättfärdigt samhälle till ett rättfärdigt,
om sådana begrepp nu ·kan användas i
sammanhanget. Den som är motståndare
till en bevisad vetenskaplig doktrin måste
anses stå i vägen för en utveckling mot
det rättfärdiga samhället och bör undanröjas. Så länge marxistern·a kan uppehålla föreställningen, att • ”arbetarna”,
”det arbetande folket” är en undertryckt
klass i de ”kapitalistiska” samhällena, så
länge kan tesen om manismen eller den
dialektiska materialismen förbli ett
sprängämne i den sociala kampen.
258
Fastän ”arbetarklassen” i fyrtio år innehaft den faktiska politiska makten i
det svenska samhället, försöker marxisterna ändå förfäkta tesen om ”arbetarna” såsom en undertryckt klass i vårt
land. Axel Hägerströms ord i Spektrum
1932 har större giltighet 1975 än då: ”Sedan en förut undertryckt klass verkligen
kommit att bli en maktfaktor i samhället,
är bibehållandet av sådana fantomer för
framgången av dess strävanden ett ont.
Moren – människaguden har gjort
sin tjänst. Moren kan gå.”
När man idag refererar till begreppet
marxism, är det uppenbart, att det inte är
ett entydigt begrepp ens för marxisterna
själva. Om Marx är eller vill vara vetenskapsmannen, är Lenin den beläste polemikern – i Marx anda men med än
större invektivförråd – och Stalin i teorin bara eftersägaren men i praktiken
den blodige förföljaren av ”fienderna”
– i Lenins anda.
Karl Marx har hämtat en hel del gods,
därav de viktigaste principerna i sin
ekonomiska och politiska åskådning,
från andra författare och forskare. Friedrich Engels skriver, att det är Marx vi
har att tacka för dessa båda stora upptäckter: den materialistiska historieuppfattningen och avslöjandet av den kapitalistiska produktionens hemlighet medelst mervärdet. Men Engels har givit
Marx för stor ära. Redan före Marx hade
hela arsenalen av dennes viktiga begrepp
och stridsattiralj ~ttformats av olika författare.
Vad Marx sagt
Karl Marx självständiga insats bestod
väsentligen i de konkreta ekonomiska
och sociala analyser, som han verkställde
på grundval av de teorier, som diskuterats särskilt i Frankrike och England.
I Kapitalet vände sig Marx med kraft
mot den undertryckta ställning som arbetaren hade i samhällslivet. Han hänvi·
sade till denne arbetare som personlig bä·
rare av den immanenta kraften ”arbetet”.
Detta tar sig i produktionslivet uttryck
av producerande kraft, vilken har ett
värde som en vara som man kan sälja på
marknaden till andra. Därmed är det
marxska utgångsläget givet. Penningäga·
ren upptäcker på den öppna marknaden
den angivna arbetskraften, och om ar!Je.
taren säljer sin arbetskraft, sin polen·
tieila produktivkraft, är det penningäga·
ren som erhåller arbetsprodukten, och ar·
betaren får ersättning, lön, för den förbrukade arbetskraften. Det värde som ariJe.
taren frambringar är större än värdet av
den honom givna ersättningen, och md·
lanskillnaden, sedan även maskiner och
råvaror fått sin andel, mervärdet, läggu
penningägaren beslag på. Mervärdet skapar kapital, som med tiden ackumuleras
på allt färre händer, och detta förvandlar
penningägaren till kapitalist och ariJe.
taren till proletär.
Den kapitalistiska privategendolllel
vilar på exploatering av främmande 111e1
formellt fritt arbete, och den kapi~
tiska produktionen frambringar mal
nödvändigheten hos en naturprocess ti
slut sin egen negation. Det inträder ta
konflikt mellan den materiella utvecklingen av produktionen och dess samhälleliga form, då de ekonomiska och sociala processerna gått till mognad.
Proletären måste i detta ögonblick förstå sin mission och bli den nya, fria
människan genom att handla. Det kapitalistiska höljet spränges, och den kapitalistiska privategendomens timma slår.
Expropriatörerna blir exproprierade.
Klassmotsättningarna har uppkommit
genom en räcka av våldsamma metoder.
Av Kapitalet framgår inte riktigt klart,
hur lösningen av konflikten skall ske, men
att proletärerna på något sätt skall ta
makten är uppenbart. En intressant fråga
i detta sammanhang är huruvida Marx
avsåg, att våld var ett oundgängligt element i proletariatets övertagande av samhällsmakten. Hos Marx intar våldet en
undanskymd plats, och som handlingsprincip i den sociala kampen finns den
inte belagd hos honom.
Från Engels till Stalin
I Kommunistiska manifestet anges, att
proletariatet gör sig till härskande klass
genom en revolution och som härskande
klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena. Orden är sannolikt Engels. Trots de till synes klara uttrycken ”revolution” och ”våld” är man
osäker om innebörden. I Kapitalet står på
ett ställe, att våldet är födslohjälpen åt
varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt. Man måste komma
ihåg, att Marx enligt sin dialektiska
259
doktrin räknade med att det kapitalistiska samhället upplösts inifrån, inte på
grund av sin orättfärdighet utan på
grund av sin oförmåga att lösa hushållningslivets problem. I detta läge hade
proletariatet att övertaga makten och
produktionsmedlen och därmed föra
bourgeoisin åt sidan mot dess vilja.
Hos Engels möter vi en hårdare ton.
Han citerar Marx ord om barnmorskan
och fortsätter, att våldet är ett verktyg
med vars hjälp den samhälleliga utvecklingen tvingar sig fram och bryter sönder
förstenade och utdöda politiska former.
Lenin anför Marx och Engels ord och
skriver, att en våldsam revolution är nödvändig och att endast revolutionen kan
tillintetgöra den borgerliga staten; ett
skoningslöst utrotande av fienden är massornas uppgift.
Hos Stalin skärpes ytterligare tesen om
ett våldsamt omstörtande av det gamla
samhället. Även han citerar Marx ord om
födslohjälpen och hänvisar till Lenins ord
att den proletära revolutionen är omöjlig
utan ett våldsamt förstörande av det borgerliga statsmaskineriet. Det har ännu
inte förekommit sådana fall i historien,
att döende klasser frivilligt lämnat scenen, skriver han. Våldet som en nödvändig del i klasskampen och i omstörtningsarbetet återkommer ofta hos Stalin,
men så praktiserade han själv utan sentimentalitet utrotningen av sma egna
fiender.
260
Läran om våldet
Läran om det fy~iska våldet i marxismen
kommer fränEngels men framför allt från
Lenin och Stalin. Det är ideerna från
dem som gripit nymarxisterna, och det är
de två våldsmännen Lenin och Stalin
som för dem fra?J~står som idoler, vilka
inte anfäktas av sentimentalitet och förbarmande med medmänniskor med andra
åsikter. Med Marx har Lenin och Stalin
försökt rättfärdiga sitt våldsregemente
och sina blodsorgier. I nutiden är det
icke fråga om en strid om påvens skägg
mellan de olika .marxistiska riktningarna
utan en allvarlig strid om principen att
utrota ”fie.nderna” med blod och våld
eller icke.. Den aktuella programstriden
inom det svenska Vänsterpartiet kommunisterna kan gälla en sådan uppgörelse.
Gunnar Gunnarson förfäktar den meningen, att i de genomindustrialiserade
kapitalistiska . länderna en revolution
med våldsamma medel inte längre är
möjlig och . skulle undanröja själva
grundvalarna {ör uppbyggandet av socialismen. Han skriver vidare att den kommunistiska ”vänstern årligen faller tillbaka på föråldrade paroller om våldsam revolution .eller gräver ned sig i övergivna
stalinistiska positioner”. För honom står
det klart, att socialismen för närvarande
genomgår en kris i de framskridna kapitalistiska ländema. Han hänvisar till att de
förutsättningar; som enligt Marx var
oundgängliga för en övergång till socialismen, föreligger färdiga. Borgarklassens
makt har ingalunda avtagit, medan arbetare och löntagare försvagats i sin socialistiska medvetenhet på grund av den
borgerliga hegemonins manipulationer
genom massmedia och kulturindustri.
strävandena att genom reformer inom
det kapitalistiska systemets ram övervinna systemet självt har slagit fel. Den
sovjetryska statssocialismen med dess tyranni är inte längre förebildlig för någon
befrielsekamp, medan arbetarrörelsen i de
framskridna kapitalistiska länderna saknar konkreta alternativ för den enda möj·
liga, fredliga revolution, som skulle
kunna förverkliga socialismen. Därpå
skildrar Gunnarson arbetamas och löntagarnas nuvarande läge i termer, som vore
detta läge värre än någonsin i historien.
Om läget är sådant som Gunnarson
skildrar, skulle han och övriga marxister
då inte draga slutsatsen, att marxismens
ideer inte är relevanta i det moderna,
komplicerade samhället, att marxismen
inte längre har någon uppgift att fylla
och att de bör rikta in sina strävanden på
en social och politisk lösning som är
mera skapande och fruktbar? Vi vet dock,
att för marxisterna är den monopoliserade makten alltid drivkraften för att
bygga upp det nya riket och förinta människans frihet.
Att våldsmentaliteten har fått en bety·
dande utbredning särskilt efter 1960 kan
väl knappast betingas av att människor
nu mer än förr har skador i det inre systemet i hjärnan som balanserar de emotionella krafterna. Snarare torde det förhålla
sig så, att marxismen och i synnerhet ny·
marxismen är utlösare av aggressivitet
och därmed av våldshandlingar och alt
F
e
Ii
l~
personer med sådana ideologier eller trossatser får en handlingsbenägenhet att utlösa sina inre känslakonflikter genom att
våldföra sig på människor och institutioner som står dem i vägen.
Ett sådant handlingsmönster måste nu
te sig atavistiskt, och det finns ingen anledning för ett modernt demokratiskt
samhälle att tolerera eller vara efterlåtet
mot våldstendenser i det politiska livet.
Vad skolmyndigheterna har för intresse
att föra fram marxismens ”filosofi” i förgrunden, är svårt att förstå annat än från
ren indoktrineringssynpunkt. Våldets
apostel Che Guevara betecknade en gång
kampen om den politiska makten som en
kapplöpning mellan vargar. Det ankommer på våra politiker i de demokratiska
staterna att genom sitt uppträdande visa,
att det inte främst gäller att vara först
\id köttgrytorna utan att politik i en stat
gäller alla medborgare, inte bara dem som
tillhör det parti som för tillfället innehar
statsmakten.
är ett politiskt parti i vår tid tar upp
socialismen i sitt program, kan det knappast göra det utan anknytning till Marx
eller marxismen, ty nu är begreppet socialism så starkt bundet vid Marx och marxisterna, att ingen längre förknippar det
261
med förmarxistiska riktningar och inte
heller med någon riktning i nutiden, som
icke har Marx ideer som grund. Jag bortser från de syndikalistiska ideerna. Vad
begreppet ”demokratisk socialism” innebär framstår som fullständigt oklart. Det
måste anses mycket tveksamt, huruvida
en socialistisk samhällsordning, med
produktionsmedlen, kapitalinstitutionerna, handelsinstitutionerna och eventuellt
privategendomen i statsmaktens ägo, kan
förenas med en demokratisk ordning
enligt västerländsk innebörd, med FN:s
förklaring av de mänskliga rättigheterna
och med Europarådets konvention om
medborgarnas frihet. I varje fall kan man
kräva, att ett parti talar om vad det avser,
om det inför det mångtydiga ordet socialism i sitt program.
Inför den i många avseenden ödesdigra
politiska frågan om en samhällsordning
enligt marxistiskt och därmed socialistiskt mönster erinrar man sig den övertygade kommunisten Rubasjovs ord i Arthur Koestlers roman Natt klockan tolv på
dagen : Alla våra principer var riktiga,
men resultatet blev felaktigt; i våra händer ser friheten ut som en knutpiska, och
där våra röster hörs, där vissnar träden
och det rasslar i de torra löven.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner