Print Friendly

Välfärdssamhällets balansproblem

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÅLFÄRDSSAMHÄLLETS BALANSPROBLEM
DE OMFATTANDE och djupt ingripande åtgärder för social trygghet
och inkomstutjämning som karaktäriserar det svenska välfärdssamhället har inneburit lösningen på
vitala sociala problem. Oavsett vad
man anser om denna lösnings utformning – frågan om det funnits
möjlighet att välja någon bättre
skall icke diskuteras i detta sammanhang – torde man göra klokt
i att betrakta välfärdssamhället
som ett politiskt faktum. Men den
omständigheten att frågor som tidigare varit brännande numera får
anses avförda från dagordningen
betyder inte att tillvaron blivit problemfattigare. Det ligger tvärtom i
utvecklingens natur att nya problem anmäler sig så snart de tidigare fått sin lösning. I denna artikel berörs ett par problem som torde bli en följd av välfärdssamhällets tillkomst.
Samhällsekonomisk balans
Stabiliseringsutredningen, som
tillsattes hösten 1955 och den 19
april 1961 avgav betänkandet :.Mål
och medel i stabiliseringspolitiken:.,
hade som en väsentlig uppgift att
söka finna ut hur långt det är möjligt att vinna enighet kring målAv civilekonom CARL LEISSNER
sättningar och metoder för den
ekonomiska politiken på olika områden. Utredningen angav att må-
len för denna bör vara en stigande
levnadsstandard, hög, jämn och
produktiv sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Den framhöll
vidare att det vid sidan av dessa
tre centrala mål naturligtvis även
finns en hel serie andra önskemål, som man måste ta hänsyn
till. Först och främst nämndes inkomstutjämningen. »Inkomstfördelningen i samhället berörs ju
alltid av den ekonomiska politiken
och varje medborgare har åtminstone för sin egen del en föreställning om vad som i detta avseende
är att betrakta som skäligt. I Sverige har en utjämning av inkomstfördelningen blivit en inom allt vidare samhällsgrupper accepterad
utveckling. Uppfattningen om sambanden mellan de stabiliseringspolitiska medlen och inkomstfördelningen har haft ett mycket starkt
begränsande inflytande på valet av
medel i den ekonomiska politiken.
Den har visserligen förskjutits med
åren men kan väntas medföra en
viss låsning även framdeles.»
Den av stabiliseringsutredningen
angivna målsättningen omfattar
.,
såväl stigande levnadsstandard som
stabilt penningvärde. Det första
förutsätter en hög investeringsnivå
och det andra ett lika omfattande
sparande. Vi är därmed framme
vid frågan hur kapitalförsörjningen
skall tryggas i välfärdssamhället.
Det förefaller uppenbart att valet i
det långa loppet måste komma att
stå mellan frivilligt personligt sparande eller kollektivt tvångssparande. Innan denna uppfattning motiveras kan det emellertid vara skäl
att söka ange problemets storleksordning ur såväl samhällelig som
enskild synpunkt.
Utvecklingstendenserna i svensk
ekonomi erhöll för ungefär ett år
sedan en ingående belysning i det
betänkande, »Svensk ekonomi
1960-1965», som i januari 1962
framlades av 1959 års långtidsutredning. I betänkandet återfinns
bl. a. en kalkyl för den ekonomiska
utvecklingen 1960-1965. Den årliga
ökningen av bruttonationalprodukten under denna period upptas där
till 4,0 procent. Privat konsumtion
väntas växa med 3,9 procent per år
och »summa kapitalbildning» med
4,3 procent per år.
I detta sammanhang är det särskilt uppgifterna om kapitalbildningen som är av intresse. utredningen räknar med att årliga beloppet (i 1960 års priser) för »summa
kapitalbildning» skall stiga från
21 050 miljoner kronor 1960 till
25 950 miljoner kronor 1965. Dessa
siffror anger emellertid det årliga
bruttotillskottet av realkapitaltill- 35
gångar. En avsevärd del härav har
karaktär av ersättningsanskaffning. För att komma fram till kapitaltillväxten – som måste finansieras genom nysparande – måste
»summa kapitalbildning» minskas
med värdet av kapitalförslitningen.
Det svenska nationalräkenskapsarbetet innefattar icke några beräkningar av kapitalförslitningen och
följaktligen inte heller av kapitaltillväxten. Vissa slutsatser om storleksordningen bör dock kunna dragas med hjälp av uppgifter om dels
den svenska bruttokapitalbildningen dels relationen mellan
brutto- och nettokapitalbildning i
länder med likartade förhållanden
som Sverige.
Från Norge föreligger uppgifter
om såväl bruttoinvestering som
kapitaltillväxt. Under åren 1956 till
1961 utgjorde kapitaltillväxten mellan 35 och 50 procent av bruttoinvesteringarna. Även om beräkningar av detta slag av naturliga
skäl måste vara behäftade med betydande osäkerhet bör det vara tilllåtet att räkna med att den årliga
kapitaltillväxten i Sverige för närvarande uppgår till belopp som åtminstone rör sig om storleksordningen 7 å 8 miljarder eller l 000
kronor per innevånare.
Låt oss nu återvända till motiveringen för uppfattningen att valet
måste komma att stå mellan frivilligt personligt sparande och kollektivt tvångssparande när det gäller att lösa välfärdssamhällets kapitalbildningsproblem.
36
Hösten 1961 framlades en på
uppdrag av fackföreningsrörelsens
landssekretariat verkställd utredning med titeln »Samordnad nä-
ringspolitik», där detta problem
ägnades ett betydande utrymme.
Utredningen utmynnade bl. a. i det
uppmärksammade förslaget om
branschrationaliseringsfonder, som
enligt utredningens egna ord skulle
innebära att den nödvändiga kapitalökningen successivt omhändertogs genom »stiftelser utan ägare.»
Svensk Tidskrift har vid ett tidigare tillfälle framhållit att detta
skulle vara liktydigt med en socialisering av företagssparandeL I
detta sammanhang är det särskilt
ett uttalande i den nämnda utredningen som förtjänar att framhållas, nämligen att det är den omständigheten att en för långt driven
självfinansiering medför att tillväxten av nationalförmögenheten i
största utsträckning tillfaller företagens ägare, som ger anledning
till den allvarligaste invändningen
mot den. På ett annat ställe sägs
att det är önskvärt att en ytterligare utjämning av inkomsterna
mellan olika grupper i samhället
åstadkommes och likaså att en
jämnare förmögenhetsfördelning än
den nu rådande uppnås. »Detta är
en förutsättning för att den ‘likhet i
frihet’ vi eftersträvar skall bli möjlig.»
Det förefaller inte sannolikt
att välfärdssamhällets medborgare
kommer att finna sig i att kapitalbildningen i framtiden sker i så-
dana former att en oproportionerligt stor del av förmögenhetsökningen tillfaller dem som redan är
förmögenhetsägare och detta måste
innebära att valet kommer att stå
mellan ett finfördelat personligt
sparande och kollektivt tvångssparande när det gäller att trygga kapitaltillväxten och framstegstakten.
Vid detta val måste emellertid andra och väsentligt viktigare aspekter än de snävt ekonomiska bli utslagsgivande.
Maldfördelning
Det är möjligt att det innebär en
överdrift om man påstår att hela
den hittillsvarande välståndsutvecklingen ägt rum i ett samhälle
med fri ekonomi, men den har i
varje fall skett jämsides med strä-
vandena att stärka och utveckla
denna ekonomi. Den fria ekonomins främsta förtjänst är emellertid inte atl den är framstegsbefrämjande utan att utvecklingen sker
med bevarande och utvecklande av
de enskilda människornas handlingsfrihet och utgör en förutsättning för en livskraftig politisk demokrati.
Välfärdssamhällets valspråk är
frihet, trygghet och jämlikhet. Välfärdssamhället har tillkommit genom ett omfattande system av
trygghetsskapande och inkomstutjämnande åtgärder. Dessa åtgärder
har samtidigt verkat frihetsinskränkande – i regel genom att de
antingen begränsat medborgarens
avtalsfrihet eller hans frihet att
förfoga över sin inkomst – men
flertalet har föredragit ett visst
mått av frihetsinskränkningar för
att uppnå ökad trygghet och större
sociala förmåner.
Välfärdssamhällets genomförande torde samtidigt ha inneburit en
kännbar försvagning av det frivilliga personliga sparandet som
måste betraktas som en av den fria
ekonomins grundvalar. Den socialpolitiska utvecklingen har medfört
att tidigare sparmotiv, som hängt
samman med behovet att skapa reserver för inkomstbortfall vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom,
har försvagats. Härtill kommer att
alla vant sig att räkna med stigande
inkomster och att i varje fall komma i åtnjutande av de regelbundet
återkommande generella lönehöjningarna. Det ligger inte så nära
till hands att spara när inkomsten
är lägre för att njuta frukterna därav vid en tidpunkt då man ändå
kommer att ha det bättre.
Det kan knappast vara en tillfällighet att demokratins problem
framträder med ökad skärpa när
det frivilliga sparaodet och därmed
den fria ekonomin börjar ställas
på avskrivning.
Demokratins problem har också
på senare tid tilldragit sig allt
större uppmärksamhet. I den förutnämnda LO-utredningen finns ett
avsnitt härom som på ett utmärkt
sätt belyser tankegångarna. Där
sägs bl. a. följande:
»En demokratisk samhällsorganisation har i vår kultur ett egen- 37
värde samtidigt som den är grunden för frihet, trygghet och jämlikhet. Den konflikt som kan uppkomma mellan strävan att bevara
och utbygga demokratin och kravet
på effektivisering synes emellertid
kunna bli mycket reell. – – –
De demokratiska formerna för
spridning av makt och ansvar kan
finnas bevarade, men deras reella
innehåll kan successivt urholkas
genom att de många enskilda medborgarna inte längre aktivt tar del
i och känner ansvar för ekonomiska och politiska avgöranden.
– – – Om demokratin mister sitt
reella innehåll kan de möjligheter
för frihet, trygghet och jämlikhet
som den ger gå förlorade. Även om
ingen avsikt till diktatorisk maktförhävelse föreligger hos de ledande, måste, när den demokratiska
förankringen gått förlorad, medborgarnas – konsumenternas –
medlemmarnas ofta oberäkneliga
och irrationella handlande för dem
framstå som ett hinder för en effektiv planering och administration, vilket måste motverkas och i
sista hand elimineras. – – – I
vissa fall torde problemet kunna
lösas genom att man finner nya
former för medverkan och inflytande .- – – Den tekniskt sett
effektiva ekonomiska och administrativa apparat som vi eftersträvar,
måste därför bygga på en levande
demokrati som bärs upp av folkviljan och inte på en växande byrå-
krati inom statsförvaltningen, nä-
ringslivet och organisationerna.
(

38
Detta innebär att man i varje särskilt fall där en åtgärd planeras,
bör pröva möjligheten att lämna en
del av den direkta beslutanderätten
till medborgarna-medlemmarna. I
praktiken kan sådana överväganden leda till att bland tänkbara alternativ inte alltid det väljs, som
omedelbart framstår som det i teknisk mening mest effektiva.»
Att styra utvecklingen i den riktningen att det frivilliga personliga
sparandet blir den dominerande
formen för kapitalbildningen och
via en fri kreditmarknad fördelas
på olika investeringsändamål måste
ovillkorligen vara det verksammaste medlet att ge de enskilda
medborgarna ett omedelbart medinflytande på samhällsutvecklingen.
Var och en kommer då att genom
sitt utbud eller sin efterfrågan medverka vid fördelningen av tillgängliga resurser. Avgöranden som i en
mer centralistisk hushållning utgör politiska frågor och måste angelägenhetsgraderas och behovsprö-
vas av människor som alltid är på-
verkbara i något hänseende, löses i
en fri hushållning genom en marknadsmekanism som är opartisk
och omutlig därför att den är opersonlig. Marknaden behandlar alla
lika väl eller lika illa och har icke
möjlighet att falla undan för pressuregroups som i kraft av politisk
nyckelställning söker tilltvinga sig
en förmånligare behandling. I en
centralistisk hushållning har de
styrande makt att fördela – i en
fri hushållning är makten fördelad.
Vidgad standardhöjning
Det höjda välståndet är ett resultat av produktionsökningen i nä-
ringslivet. Välfärdspolitikens syfte
är att reglera fördelningen av produktionsresultatet i en ur sociala
synpunkter önskvärd riktning.
Kravet är att alla skall bli delaktiga i standardhöjningen. Det är
naturligt att arbetet i första hand
tog sikte på de omedelbara materiella behoven hos de sämst ställda
och avsåg att förbättra deras konsumtions- och bostadsstandard.
Den svåra avgränsningsproblematiken har medfört att generella bidrag eller generellt verkande åtgärder blivit den vanliga bidragsformen. De sociala förmånerna utgör
numera för alla medborgare en
sidoinkomst, dessutom skattefri,
som man vant sig att räkna med.
Kravet att alla skall bli delaktiga
i standardhöjningen gör sig gällande i allt flera avseenden och tillgodoses lagstiftningsvägen utan
att några allvarliga försök göres
att pröva andra vägar. Detta gäller
t. ex. om pensioner och semestrar.
Ett annat utslag av de vidgade strä-
vandena till ökad standard utgör
den senaste skolreformen som inte
minst motiverades av kravet på
högre utbildningsstandard. Det är
i och för sig ganska självfallet att
medborgarnas anspråk på standardförbättring växer i minst samma takt som möjligheterna att tillgodose dem. ~rågan är emellertid i
vilken utsträckning väntande krav
kan fyllas med samma metoder
som hittills.
Inkomstolikheterna är fortfarande betydande men det synes tvivelaktigt om det finns praktiska möjligheter att driva inkomstutjämningen längre än som redan skett.
För de ojämförligt flesta kan inkomststandarden fortsättningsvis
endast förbättras i takt med produktionsökningen. Det borde däremot vara möjligt att åstadkomma
en avsevärd förbättring av förmö-
genhetsstandarden. Med den inkomststruktur som numera föreligger är det ofrånkomligt att
största delen av bidragen till kapitalbildningen i sista hand måste
lämnas av de mindre och medelstora inkomsttagarna – huvudsakligen i indirekt form. En ekonomisk
politik som försköt huvuddelen av
nysparandet till hushållssektorn –
en sådan förskjutning skulle inte
föranleda någon minskning av konsumtionen utan endast ändra betalningsströmmarna – skulle enligt
de tidigare anförda siffrorna innebära en genomsnittlig förmögenhetsökning i de aktiva åldrarna på
l 500 kronor per person och år. Om
en sådan omfördelning av sparandet kunde genomföras skulle klassskillnaderna mellan besuttna och
obesuttna snart vara utplånade.
Människan har icke enbart timliga behov. För att finna tillfredsställelse i tillvaron behöver hon
även oberoende, självrespekt och en
känsla av framgång. Ett förmögenhetsinnehav som är resultat av eget
4- 634840 Svensk Tidskrift H. 1 1963
39
sparande utgör en god materiell
förutsättning härför.
slutsatser
Betraktas frågan om kapitalbildningen enbart som ett samhällsekonomiskt balansproblem kan det
vara skäligen likgiltigt hur det lö-
ses, huvudsaken är att det löses.
Det är först vid en bedömning av
olika lösningars återverkan på
samhällsstrukturen och de mänskliga relationerna som man får hållpunkter för ett ställningstagande.
Välfärdssamhällets genomförande har försvagat den fria ekonomin
därför att det enskilda sparandet
blivit otillräckligt i förhållande till
det växande kapitalbehovet. Vid en
fortgående försvagning av den fria
ekonomin råkar även demokratin
i fara.
Problemet kan lösas om välfärdspolitiken kompletteras med en ekonomisk politik som medför att huvuddelen av nysparandet sker i
hushållssektorn. Detta innebär en
utvidgning av den ekonomiska politikens målsättning. Den skall
även syfta till att alla medborgare
blir delaktiga i förmögenhetsökningen i samhället. Detta mål står
inte i strid med de av stabiliseringsutredningen angivna huvudmålen,
stigande levnadsstandard, hög,
jämn och produktiv sysselsättning
och stabilt penningvärde, men det
höjer målsättningens ambitionsnivå.
För en sådan politik krävs fler
medel än de hittillsvarande. Vikti- 40
gast är sparfrämjande åtgärder.
Någon vill kanske invända att förutsättningarna för att dymedelst nå
det åsyftade resultatet numera försvagats så mycket att den lämpliga
tidpunkten är försutten. Häremot
kan anföras att utvecklingen medfört att starka skäl kan förebringas
för betydligt kraftigare premiering
av det enskilda sparandet än som
tidigare föreslagits. överbeskattningen och offentliga fondbildningen är förestavade av omsorgen
om den samhällsekonomiska balansen. Det är då rimligt att den som
med eget sparande bidrar till balansens upprätthållande blir lindrigare beskattad än den som inte
gör det.
Högerpartiets skrift »Egendomsägande demokrati» anlägger följande synpunkter på formerna för
skattefritt sparande.
»Bestämmelserna om skattefrihet för sparande bör principiellt utformas så, att allt sparande behandlas lika. De sparstimulerande
åtgärderna bör därför anknytas till
inkomsttagarnas nysparande. Härigenom skulle inte bara en ökning
av tillgodohavanden på bank och i
form av värdepapper såsom obligationer, aktier och andelar i ekonomiska föreningar inbegripas utan
även premier till liv-, kapital- och
pensionsförsäkringar, amorteringar
på lån samt investeringar i rörelse,
jordbruk och annan fastighet räknas in i nysparandeL Med utgångspunkt från den sammanställning
av förmögenheten som finns i självdeklarationen skulle fastställas hur
mycket av den årliga förmögenhetsökningen som grundar sig på ett
faktiskt sparande. Eventuella svå-
righeter att nå en helt invändningsfri metod vid uppskattningen av
den årliga förändringen i inkomsttagarnas nettoförmögenhet får inte
hindra att man söker komma fram
så långt som möjligt på vägen mot
ett fullt godtagbart system för allmän stimulans av det årliga nysparandeL Under alla omständigheter
bör frågan underkastas en ingående utredning så att ett allmänt avdrag för det årliga nysparandet kan
införas. Angeläget är emellertid att
redan nu genom speciella åtgärder
uppmuntra till ökat sparande.»
Som en första provisorisk åtgärd
i avvaktan på en definitiv lösning
kunde man kanske tänka sig att
knyta an till det redan införda lönsparandet, som för övrigt i viss utsträckning kan sammankopplas
med delägarskap i aktiesparklubb.
Förslaget går i all korthet ut på att
varje lönsparare skall erhålla en
skatterabatt uppgående till 25 procent av det sparade beloppet. Detta
motsvarar ungefär den statliga och
kommunala inkomstskatten i bottenskiktet. Förmodligen måste rabatten maximeras. I så fall borde
maximigränsen, med hänsyn till
att kapitalbildningen i samhället
kan antagas motsvara något sådant
som l 500 kronor årligen per person i aktiv ålder, inte sättas lägre
än 400 kronor för ensamstående
och 800 för äkta makar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner