Print Friendly

Vad vi sluppit höra

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VAD VI SLUPPIT HÖRA
HERR CHRUSCHTJEVS tal i FN:s generalförsamling den 18 september
föreligger nu i tryck. Det var som
bekant där han framlade det förslag
om avrustning inom 4 år, som i
hela den fria världen med beklagande konstaterades bara vara propaganda. Även hr Unden har betecknat förslaget som »utopiskt».
Inget tvivel kan råda om att propagandasynpunkterna var väl tillgodosedda vid hela den ryske regeringschefens framträdande. Talet
om fred och fredlig samlevnad, om
lämpligheten att använda besparingarna på militärbudgeten för investeringar i underutvecklade länder, allt detta måste ha gått väl in
hos åtskilliga delegationer. Men
också Chruschtjevs motståndare
måste ha konstaterat, att den solenna omgivningen medförde färre
klumpigheter i framträdandet än
man kunnat frukta. Den enda grovheten bestod i en släng mot Chiang
Kai Shek.
Hur man för övrigt ser på hans
anförande, beror på vilka pretentioner man har. Låt oss ordagrant citera följande: »Jag anser det nödvändigt att här, från FN:s talarstol,
förklara att Sovjetunionen hyser
den uppriktigaste sympati och den
djupaste förståelse för alla folk,
som på olika kontinenter försvarar
sin frihet och nationella oavhängighet. Jag tror, att denna vår inställning helt motsvarar principerna i FN-stadgan, vars hörnsten
är erkännandet av folkens rätt till
en fri och oavhängig existens och
utveckling.»
Är detta förljugenhet eller inte?
Tror den på vad han säger, som
bara för några år sedan skickade
sovjetiska trupper mot det ungerska folk, som försökte resa sig för
sin frihet?
Eller ett annat exempel. Hr
Chruschtjev gjorde gällande, att
Sovjetunionen visat sin nedrustningsvilja inte bara i ord utan i
handling. Han sammanfattade:
»Sovjetunionen har helt avskaffat
de militärbaser, som den efter
andra världskriget förfogade över
på andra staters territorium.»
När detta sades i FN: s generalförsamling, kan inte en enda delegat från något enda land ha varit
okunnig om att Sovjetunionen håller trupper baserade i östtyskland
och att dessa funnits där just sedan
andra världskriget. Att ryska trupper är kvar i Ungern måste ha varit
lika välbekant. För en eller annan
kanske det inte stått klart, att Sovjetunionen har en militär bas etab- 376
lerad i Polen, kring det gamla Liegnitz, eller att Sovjetunionen under
senare år av allt att döma byggt ut
urtypen för en militär, i detta fallet
marin, bas vid Adriatiska havet, i
Albanien. Men talaren själv, hr
Chruschtjev, måste ju veta allt
detta? Givetvis, men kunskapen om
de faktiska förhållandena har inte
avhållit honom från att göra motsatsen gällande. Ingen rapport från
det celebra tillfället har antytt att
han gjorde det rodnande.
Förklaringen är nu som ofta annars, att en kommunistledare talar
sitt eget språk. Med »språk» menas
då inte ryskan, som kan översättas,
utan ordens betydelseinnehåll, som
är något annat.
Hr Chruschtjev skulle säkert inte
förneka existensen av ryska trupper i östtyskland. Men han skulle
kanske säga, vad som förmodligen
är formellt riktigt, att den östtyska
regeringen – som var och en vet
är en kommunistisk lydregering –
begärt att sovjetiska trupper skall
förläggas till östtyska baser. Några
sovjetiska baser finns alltså inte!
För västerländskt språkbruk är
detta en förvrängning, men det tillfredsställer det kommunistiska
sanningskravet. För den utomstå-
ende betraktaren är det pikant att
just i detta sammanhang konstatera, att Chruschtjevs stora nedrustningsförslag förutsätter att
varje land skall ha rätt till vissa
kontingenter milis »utrustade med
handeldvapen och avsedda uteslutande för att upprätthålla den inre
ordningen …». Förslaget torde vara
välbetänkt. Utan en sådan milis,
utrustad med minst handeldvapen,
skulle t. ex. hr Ulbrichts regim i
östtyskland försvinna på en eftermiddag. I Ungern krävdes som bekant stridsvagnar …
Man kan gå igenom stora delar
av hr Chruschtjevs anförande mot
samma bakgrund, nämligen existensen av ett kommunistiskt
»double talk». Koexistens, kallt
krig, mycket annat fordrar sina
egna förklaringar. Tills vidare har
vi sluppit höra sådant tal här, annat än i hrr Hagbergs et consartes
auktoriserade framställning. Det
finns tyvärr skäl att tro att vissa
svenska politiker i framskjuten
ställning, vilka ganska energiskt
brukar polemisera mot hr Hagberg, skulle betydligt mera okritiskt
ha anammat vad dennes herre
kunde tänkas ha sagt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner