Print Friendly

Vad kostar Parisavtalet?

Av Staffan Wennberg | 8 mars 2019



Parisavtalet bereddes skyndsamt. Beslut i Riksdagen togs utan större debatt med hänvisning till att många länder redan godkänt avtalet. Ingen tänkte väl på att för de allra flesta länderna var avtalet potentiellt mycket ekonomiskt fördelaktigt. Dock knappast för Sverige, konstaterar Staffan Wennberg.

Alla partier i Riksdagen godkände avtalet med enighet, utom SD som inte hade mycket att invända mot avtalet som sådant, men ansåg att man skulle avvakta krav från Europeiska rådet och Europaparlamentet enligt regeringens tidigare deklarerade avsikter.

Förutom de enorma kostnaderna för att ställa om vår egen infrastruktur, transportsektorn, vår tunga industri och så vidare kan man fråga sig hur mycket vi den här gången kommer att behöva betala till andra länder för att bevara vår status som humanitär stormakt och att vara den efter vår befolkningsstorlek främsta sponsorn av FN?

Grunden till avtalet är uppdelning i två grupper av de 197 länderna som undertecknat. De ”rikaste” länderna är i en grupp som kallas Annex II-länderna. De är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Kanada, Syd Korea, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike plus EU. Vi kan kalla dem de betalande länderna. Övriga 171 länder är mottagare – ett stort antal av dem korrupta diktaturer.

Annex II-länderna ska presentera egna, frivilliga planer hur de ska reducera CO2-utsläppen så de blir utsläppsneutrala till 2050, det vill säga att utsläppen matchas av till exempel tillväxt i skog eller genom internationella insatser. Sverige har som enda land dessutom lagstiftat om en nollnivå för CO2 utsläpp redan 2045.

Riksdagens beslut är knappast realistiskt. Som exempel är prognosen för antalet laddbara bilar i Sverige att vi runt 2030 börjar närma oss att var fjärde bil i beståndet är en elbil eller en laddhybrid så tre av fyra bilar är fortsatt endast fossildrivna 2030. Mot slutet av 2020-talet räknar man fortsatt med att varannan bil som säljes är en ren bensin eller diesel bil.

Men enligt den klimatlag som nu gäller från 1 januari 2018 ska transportsektorn ha minskat sina utsläpp med 70 % till 2030. Det går helt enkelt inte ihop. Många fossildrivna bilar kommer fortfarande att rulla på våra vägar 2045.

Mottagarländerna, däribland Indien och Kina, kan lugnt fortsätta att öka sina utsläpp med 60 procent av tillväxten i BNP, det vill säga att med en ökad BNP på till exempel 5 procent kan man höja utsläppen med 3 procent. Den industriella omställningen tar hand om differensen i exempelvis Kina och Indien. För närvarande byggs eller projekteras också cirka 3 500 kolkraftverk i världen. Kolkraft är trots allt det snabbaste sättet att ge människor i fattiga länder tillgång till el och bättre levnadsvillkor. Kina bygger 200 nya flygplatser. Maldiverna bygger en ny, längre landningsbana på utfyllnad i havet ovanpå korallrev.

Förhoppningen är att världen totalt sett om ett antal ospecificerade år ska nå en sorts ”peak Co2” och därefter ska även mottagarländerna gradvis minska sina utsläpp.

De betalande länderna inklusive Sverige ska alltså både dra ner på sina utsläpp till nästan noll, investera i ny infrastruktur med betydligt större elberoende och dessutom bidra till mottagarländerna med ett ansenligt belopp för deras omställning.

Mottagarländernas åsikt är att dessa pengar är en sorts böter för den ekonomiska utveckling vi haft, och anser därför att de kan använda dem lite som de vill. Vi såg lite sådana reaktioner från Katowice i nyhetsrapporteringen när en delegat från Indien hotfullt ropade ”you must pay”.

Vad kostar detta då Sverige i pengar, om vi ska bidra fullt ut till den utvecklingsfond på 100 miljarder dollar årligen, som Parisavtalet kräver? USAs andel skulle varit 41 miljarder dollar. President Trump verkar inte ha gillat den potentiella utgiften.

Sveriges andel skulle bli 1,2 miljarder dollar eller ca 11 miljarder kronor – varje år. Ska vi dessutom vara med och täcka in för bortfallet av USA:s 41 miljarder dollar skulle vår årliga ”avgift” vara ca 18 miljarder kronor. Det börjar närma sig hela kostnaden för polisväsendet (22 miljarder) eller halva SIDA’s budget.

Visste våra riksdagsledamöter om att Parisavtalet innebär potentiella årliga utgifter av denna storleksordning – enbart till denna fond?

Det är dessutom troligt att vi än en gång blir de enda som betalar fullt ut. Om man jämför med FNs tidigare etablerade Gröna fond (beslöts 2009 och etablerades 2015) så har ett antal länder sammantaget lovat tio miljarder dollar varav cirka fem betalats in. Vår statsminister framhåller gärna att per innevånare har vi bidragit mest till denna fond – med 581 miljoner dollar (drygt 5 miljarder kronor) eller cirka 60 dollar per innevånare i Sverige.

Endast Norge är någorlunda i närheten med cirka 50 dollar. De flesta länderna i Europa ligger runt tio dollar och Obama lovade nio dollar per invånare. Han betalade ut motsvarande tre dollar, eller en miljard av lovade tre miljarder dollar, innan Trump tog över.

Vad betyder då detta för Sverige? Ska vi verkligen betala ut mångmiljardbelopp på rätt lösa grunder till ett system som innebär stora risker för korruption, dålig kontroll och osäker användning? Även om pengarna kom att användas som avsett skulle effekten på netto CO2-utsläpp i världen bli negligerbar enligt analys utifrån IPCCs egna beräkningar av Bjorn Lomborg och Copenhagen Concensus Center.

Var ska pengarna tas? Ska vi avveckla stora delar av SIDAs verksamhet för detta ändamål, eller ska utgifterna komma ovanpå vad som redan är världens generösaste u-hjälps program?

Frågorna är många. Redan i höstbudgeten kräver de svar. Varför inte samordna med våra grannländer och andra EU länder och se hur de agerar? Eller kanske är det bättre att vi helt enkelt också lämnar Paris-avtalet och använder tid, energi och pengar till projekt som vi kan ha bättre kontroll på och vi och mottagarländerna kan ha större nytta av?

Staffan Wennberg är företagare, konsult och fd VD. Han är aktiv inom den internationella Skattebetalarrörelsen och fd ordförande i World Taxpayers Associations.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism