Print Friendly

Utveckling och tradition i Indonesien

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANK BJERKHOLT:
Utveckling och tradition
i Indonesien
Morgenbladets utrikesredaktör, Frank
Bjerkholt, uppmärksammad nordisk
kännare av asiatiska förhållanden
försöker i denna artikel ge en förklaring
till den politiska situationen i
Indonesien. Massakern på kommunister
1965 var inte politiska utan rituella
mord. Det var landsbygdens primitiva
reaktion mot den dödliga fara de
instinktivt kände i Soekarnos
kommunistinspirerade ”kulturrevolution”. President Suharto har
återgivit Indonesien dess plats i vår
västliga värd. Också han försöker
förändra mentaliteten hos folket för
att möjliggöra en utveckling. Men han
baserar sitt utvecklingsprogram på det
förgångna. Han talar folkets språk och
har utsikter att lyckas, menar förf.
Under en nyligen företagen resa i Fjärran Östern var mötet med Indonesien
det mest fascinerande, och det svåraste.
Inte i något annat asiatiskt land mötte
jag en sådan rad av obesvarade spörsmål, inte på något annat håll syntes det
så svårt att se bakom fasaden, det verkligt indonesiska.
Orsaken är nog, att landet har levat
i isolering så länge. Det blev bara sporadiskt utvecklat av holländarna, och
Soekarno höll det avskilt från västligt
inflytande i tjugo år. Därför är Indonesien kanske det land i Asien, som minst
av alla har löst utvecklingsproblemet.
Det är först och främst en mentalitetsfråga. Den asiatiska människan befinner sig i nuet, och i naturen. Att bearbeta naturen för att göra morgondagen
bättre än i dag är för honom en främmande tanke.
Det saknas inte möjligheter i Indonesien. Här finns hundra miljoner människor med enorma naturrikedomar, mineraler, skog, olja. Landet ligger från naturens sida till rätta för att bli ett av de
mäktigaste i Asien, tillsammans med Japan och Australien.
Ljusare bild
Sedan Indonesien kommit tillbaka till
västvärlden, är den asiatiska bilden
långt ljusare. Amerikanerna kan ta det
lugnare i Vietnam. Dominoteorien ser
inte längre så hotande ut. Går Indonesien den rätta vägen, har man fått en
fast ankarpunkt i Sydostasien. Därför
är nu USA inställt på att ge president
100
Suharto de miljoner han behöver, bl a
för att betala av på den enorma skuld,
som Soekarno ådragit landet.
Fram till 1965 tycktes axeln Peking
-Djakarta hota hela Asien. Grannstaterna riskerade att bli lydriken. Japan
kunde isoleras, Australien hotas och Indien göras fogligt. Det var nära att det
lyckades. På kuppdagen den 1 oktober
1965, då kommunisterna slog till, var
Peking mycket nära sitt mål att göra
Asien rött.
Några få felaktigheter i uppläggningen fördärvade spelet. En aning tvekan,
litet nerver, och allt gick över styr. Man
glömde att sätta upp en general på dödslistan. I dag är han president. Indonesien gick med ens den motsatta vägen.
Historien för hundra år i Asien kom att
bestämmas av tillfälligheter – eller var
det ödet?
En ny dag har börjat. Men problemen
är enorma. Indonesien är särskilt starkt
präglat av det hinduistiska inflytandet.
Det är bara på ytan som folket är muhammedanskt. Den religiösa toleransen
dominerar. Kulturen är det fundamentala. Och den kommer från Indien.
Harmoni
Ett nyckelord för att förstå folket är
harmoni. Ett avgörande träffas först sedan alla berörda parter fått säga sin
mening. Det kan ta fem timmar eller
fem dagar. Tidsutdräkten spelar ingen
roll. Det är tidens innehåll som räknas.
Det viktiga är inte att något blir gjort
utan att harmonin mellan alla parter
bevaras. Det sägs om indonesiern att han
använder all energi för att komma fram
till ett beslut. Det finns ingen kraft kvar
för att utföra det. Denna inställning
bringar den pragmatiskt inställde experten västerifrån till desperation.
Denna mentalitet bör förändras –
men det måste ske med utgångspunkt
från traditionen. Också Soekarno insåg
nödvändigheten av förändring, så att utveckling blev möjlig. Han hade blivit
betagen av maoismen och trodde att
kommunisterna kunde hjälpa honom att
skapa en ny indonesisk människa. Han
trodde till och med att inflationen kunde hjälpa. Genom att pengarna blev värdelösa skulle han förhindra, att en borgerlig medelklass växte fram. Han var
anhängare av den permanenta revolutionen, liksom Mao. Därför lät han resa
upp en rad enorma monument i Djakarta som skulle inspirera till rastlös gärning. Nu står de där halvfärdiga, som
kinesmärken över en galenskapens period.
Soekarno och kommunisterna gick sitt
öde till mötes därför att de ville förändra den indonesiska kulturkänslan. Folket
reagerade mot det främmande. Här finner vi förklaringen till de fruktansvärda
massakrer, som ägde rum under senare
delen av 1965, då hundratusentals kommunister, eller folk som var misstänkta
för att vara det, måste böta med livet.
Ingen känner siffran, och det är opassande att tala om denna sak. Indonesierna vill glömma den. De flesta menar,
att antalet ihjälslagna var minst 200000.
Någon säger en miljon. Stannar vi vid
400 000, är vi troligen ganska nära sannmgen.
Rituella mord
Det är ett stort mysterium att denna tragedi kunnat så hårt drabba det leende Indonesien. Det rörde sig inte om en
organiserad massaker. Armen stod inte
bakom. I städerna var det få som dräptes. Det rörde sig om en spontan rörelse
på landsbygden, särskilt på Java och
Bali. Lokala exekutionsavdelningar
hämtade sina offer varje natt, till dess
att alla på listorna hade gripits. Det
skonsammaste dödssättet var arkebusering. De flesta blev halshuggna.
Varför denna ohyggliga reaktion?
Jag tror förklaringen är, att det starkt
traditionsbundna, religiösa landsbygdssamhället blev mer och mer oroligt över
den ”kulturrevolution”, som de såg
komma. Kommunisterna organiserade
sig överallt. Folket kände instinktivt en
dödlig fara, och primitivt som det är,
såg det inte något annat motangrepp än
mordet. Den enda möjliga reaktionen
var att utrota det onda.
Det hela utlöstes, då kommunisternas
kupp blev känd, särskilt det bestialiska
sätt, varpå generalerna hade avrättats.
Massakrerna bör förstås som ett
operativt ingrepp av ett samhälle, som
befinner sig i en helt annan livssituation än vi. Det rörde sig inte om politiska utan om rituella mord.
101
Annorlunda
Också Suharto måste försöka reformera
för att möjliggöra utveckling. Men han
går fram på ett annorlunda sätt. Han
försöker att ge en landsfaderlig förklaring. Han reser landet runt med sina
ministrar och förklarar sitt program.
Han har sin hustru med sig och presenterar henne som sitt bästa stöd. Detta
särskilt föga muhammedanska drag väcker alltid stor begeistring.
Så väcker Suharto tillit. Han säger,
att vad man först måste göra, är att
producera mer livsmedel. Det tycker
alla är bra. Han talar inte om Indonesien som Asiens ”fyrtorn”. Han talar
landsbygdens språk. Mera ris, mera
konstgödsel, fler bevattningsanläggmngar.
Så talar han om statsfilosofin, det
‘ hinduistiska Pantsjila, som anger de fem
principerna för samhället: gudstro, harmoni, tolerans, social jämställdhet och
vänskap med andra folk. Också det förstår man. Det är välkänt, det är tradition.
Medan Soekarno byggde upp en
fiendskap till grannarna, går Suharto
in för vänskap. Indonesien är i färd med
att återfinna sin plats i det regionala
samarbetet. Och de diplomatiska förbindelserna med Peking har brutits. Till
och med till Sovjetunionen är förhållandet spänt.
Utveckling, baserad på det förgångna. Det är Suhartos program. Han går
försiktigt fram. Det kan hända att han
lyckas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner