Print Friendly

Universitetsdemokrati

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HAGÅRD:
Universitetsdemokrati
Universitetslektor Birger Hagård,
Linköping, redogör i denna artikel för
riktlinjerna för försöksverksamheten
med universitetsdemokrati. Det var ett
psykologiskt missgrepp av universitetskanslersämbetet att dirigera försöksverksamheten så starkt som man gjort,
menar förf. skall överhuvud de nya
samverkansformerna få någon verklig
mening, måste också en decentralisering
av beslutsfattandet ske i så stor omfattning som möjligt. Om inte de
medagerande, universitetslärare och
studenter, får något att besluta om,
förlorar de lätt intresset.
Med studentoroligheterna ute i Europa som bakgrund gjordes också från
vänsterextremistiskt studenthåll vissa
försök i Sverige att hetsa upp stämningen bland studenterna under förra våren.
Särskilt uppmärksammades den s. k.
kårhusockupationen. Rop höjdes på
”studentmakt” och det var inte utan att
många universitetslärare i sitt stilla sinne började undra, om det inte också borde bli aktuellt med en smula ”lärarmakt”. I Sverige kom aktiviteten från
de mera måttfulla att i första hand inriktas mot UKAS och därmed också mot
de alltsedan UKÄ:s (universitetskanslersämbetets) tillkomst tilltagande försöken till centralistisk byråkratisk styrning av våra universitet och högskolor.
I motståndet mot den administrativa
produkten rådde stor enighet mellan lä-
rare och studenter.
Uppenbarligen inträdde på detta stadium en viss betänksamhet hos de ansvariga politiska myndigheterna. Hrr
Palme och Moberg beslöt att försöka
mota Olle i grind. Redan på sommaren
1968 gav regeringen i uppdrag åt UKÄ
att som det hette ”besluta om försöksverksamhet med olika former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid universitet och högskolor under budgetåren 1968/69 och 1969/
70”. Och kort därefter var det dags att
lägga det så hårt kritiserade UKAS åt
sidan. Detta förslag hade redan blivit
uppmjukat av UKÄ, och därefter mildrades MJUKAS av hrr Palme och Moberg ytterligare till PUKAS, det i järnförelse med ursprungsprodukten betydligt mindre otympliga men likväl långt
ifrån ideala förslag, som kommer att
reglera den högre undervisningen under
i vart fall den närmaste framtiden. Det
hedrar emellertid de ansvariga, att de
visade stor lyhördhet för den kritik, som
riktats från olika håll, även om misstanken att det förestående valet i någon
mån bidrog till medgörligheten inte alldeles får uteslutas.
Diskussionen hösten 1968
UKÄ anmodade i september 1968
konsistorierna att ”inom ramen för gällande befogenheter” vidtaga åtgärder
för en ”ytterligare demokratisering av
universitetsmiljön”. Efter att ha hört
studenter, lärare och övrig personal
skulle konsistorierna den 1 november inkomma med förslag till UKÄ. Detta
ledde till otaliga sammanträden under
hösten mellan lärare och studenter på
de olika institutionerna landet runt. Det
torde nog kunna påstås, att man på
många håll till och med visade en betydande grad av entusiasm inför uppgiften. Studenterna såg självfallet en möjlighet till vidgat inflytande, även om det
samtidigt skall betonas, att det ingalunda var fråga om någon egentlig omvälvning. Studenterna hade redan tidigare
varit representerade i institutionskollegierna; enligt universitetsstadgan skulle
i dessa finnas två studentrepresentanter.
Och min egen erfarenhet har varit, att
studentrepresentanternas synpunkter i
den institution, dät jag ingår, aldrig nå-
127
gonsin hade några besvärligheter med
att vinna gehör för sina propåer. Jag
kan överhuvudtaget inte minnas, att ett
studentförslag någonsin ställts under
omröstning. Däremot har det uppenbarligen varit svårt för två av studentkåren
utsedda representanter att effektivt
kommunicera med de mer än tusen studenter, som det i detta fall varit fråga
om. I det hänseendet var reformer tveklöst av behovet påkallade. Även på lä-
rarhåll ställde man sig övervägande positiv till en nyordning. Inom flertalet
institutioner torde man aldrig ha haft
någon känsla av motsättningar mellan
lärare och studenter; snarare fick man
kanske det intrycket, att det nu måhända skulle ges ökade möjligheter att tillsammans hävda de gemensamma intressena mot en alltmera betungande centralism. Eller, som det någon gång uttryckts: ”universitetslärarna har alls
ingenting emot att dela med sig av de
befogenheter som de inte har”. Underförstått var dock hela tiden, att centraliseringstendenserna skulle brytas och att
det skulle bli större möjlighet att på den
lokala nivån träffa beslut i betydelsefulla frågor. På det hela taget torde man
å ömse håll ha varit positiv. Man hoppades, att de förslag till förbättrade
samarbetsförhållanden, som utarbetades
på olika institutioner skulle vinna
UKÄ:s bifall. Det var ju fråga om experiment, och institutionerna är nu en gång
för alla inte stöpta i samma form. Antalet studenter kan variera från några
tiotal till ett par tusen eller däromkring,
128
och givetvis har de olika prefekternas
personliga relationer till andra lärare
och till studenterna satt sin prägel. Det
var således helt otänkbart att göra upp
en mall, gemensam för alla institutioner.
UKX dirigerar
Om man hoppats på en vildvuxen
experimentflora för att i varje särskilt
fall komma fram till de bästa samverkansformerna, hade man dock misstagit
sig grundligt. Sedan de olika institutionerna via konsistorierna framlagt sina
synpunkter utfärdade UKÄ i början av
februari instruktioner om hur samverkan skall gå till. Utan vidare resonemang
föreskrevs det, att försöksdemokratiseringen skulle hålla sig helt inom av ämbetet uppdragna riktlinjer. Fyra olika
modeller skall prövas, och institutionerna får ingalunda själva välja vilken modell som passar bäst. Inom 62 institutioner skall försöksverksamhet äga rum och
varje institution har fått sig sin modell
tilldelad så när som på ett enda undantag, institutionen för statskunskap vid
Stockholms universitet. Denna institution har ensam fått chansen att under
försökstiden tillämpa det system, som
institutionens kollegium självt föreslagit. Det förvånar inte, att UKÄ:s dirigeringslusta blivit för mycket också för
vissa ledamöter inom UKÄ:s styrelse. I
mitten av mars avsade sig tre ledamöter
uppdraget. Helt naturligt betonar de, att
deras avsägelse inte har med meningsmotsättningar inom styrelsen att gö-
ra. En av dem har emellertid efter sin
avsägelse riktat en skrivelse till samtliga
ledamöter i styrelsen, där han konstaterar att riktlinjerna för försöksverksamhet med universitetsdemokrati ”i det
väsentliga står i uppenbar motsats till
vad som förutsattes vid styrelsens sammanträde” (den 14 januari). Inlagan av
direktör Lars Brising kritiserar, att
UKÄ föreskrivit att en viss modell för
försöksverksamhet skall användas vid
vederbörande institution utan hänsyn
ens till konsistoriets uppfattning. Herr
Brising uppfattar detta som en kategorisk föreskrift i strid med såväl regeringens som UKÄ:s tidigare beslut.
Man kan fråga sig vad som egentligen
legat bakom UKÄ:s likriktningsbeslut.
Sannolikt får man svaret i UKÄ:s egen
skrivelse, där det heter: ”Av central betydelse för att försöksverksamheten skall
ge det eftersträvade underlaget är att
dess resultat kan utvärderas på ett tillfredsställande sätt. Formerna härför
övervägs inom UKÄ med anlitande av
särskild expertis.” För att rätt kunna
utvärdera resultatet av försöksverksamheten är det alltså nödvändigt att begränsa experimenten till fyra modeller
med institutionens för statskunskap i
Stockholm som en femte. Givetvis kan
detta arbete rätt länge sysselsätta statsvetare, kanske lika länge som försöksverksamheten. Må det dock förlåtas,
om man skänker dem som skall syssla
med jobbet en medlidsam tanke. Trots
allt är det rätt längesedan man inom
statskunskapen övergav den rätt fruktlösa komparationen: vad är demokratiskt, mera demokratiskt, mest demokratiskt? Onekligen skall det bli intressant
att ta del av UKK:s anvisningar för hur
utvärderingen skall ske. Man understryker starkt vikten av att berörda myndigheter ägnar uppmärksamhet åt att underlätta utvärderingen och övervakar
att anvisningarna härför ”iakttas i berörda organ”.
De fyra modellerna
Vad gäller den lokala handläggningen
av universitetsdemokratien skall det vid
varje universitet finnas en s. k. samrådsnämnd, som skall bestå av nio ledamöter
– tre utsedda av vardera konsistoriet,
företagsnämndens personalrepresentanter och studentkåren.
De fyra standardmodellerna för försöksverksamheten ser ut på följande
sätt.
1. Det beslutande organet, som kallas
institutionsnämnd för utbildningsfrågor,
äger enbart kompetens beträffande frå-
gor, som rör utbildningens innehåll och
organisation.
2. En institutionsnämnd beslutar förutom i utbildningsfrågor också i andra
klart angivna frågor. Som exempel
nämns petitafrågor.
3. En institutionsstyrelse har beslutsfattande kompetens i alla frågor utom
vissa klart angivna, t. ex. tjänstetillsättningar eller fördelningsfrågor.
4. En institutionsstyrelse har kompetens att besluta i alla frågor.
129
I de tre första modellerna avgör prefekten tillsammans med de ordinarie lä-
rarna de frågor, som det inte ankommer
på de kollegiala organen att besluta om.
Prefekten eller studierektorn är i samtliga modeller verkställande. Notabelt
är, att prefekten inte nödvändigtvis
skall behöva vara ordinarie lärare i fortsättningen. Professorn är alltså inte
automatiskt prefekt; en extra universitetslektor kan lika gärna upprätthålla
den funktionen. Utan tvivel förhåller
det sig också så, att befattningen som
prefekt kommit att bli allt mindre eftertraktad. Professorn i ämnet föredrar att
ägna sin huvudsakliga tid åt forskning,
medan den ofta otacksamma och hårda
arbetsbördan som prefekt anförtros åt
någon annan. I fortsättningen synes dess~
utom prefektens främsta uppgift bestå
i att vara verkställande direktör vid institutionen, dock med mindre befogenheter än vad en sådan normalt har. Redan synes alltså en klar åtskillnad vara
på väg mellan forskningens huvudman
och administrationens vid institutionerna. Frågan är i vilken utsträckning detta
i framtiden kan komma att leda till
motsättningar mellan i första hand
forskning och undervisning (i den mån
prefekten är en aktiv akademisk lärare)
eller på sikt mellan forskning och undervisning å ena sidan och administrationen
å den andra.
R~dgivande funktioner
Utöver den beslutsfattande funktionen vid institutionerna tillkommer en
130
rådgivande. Beträffande organisationen
av denna föreskrivs fyra olika varianter: 1. ett institutionskollegium enligt
universitetsstadgan. 2. institutionskollegium samt en institutionskonferens. 3.
enbart en institutionskonferens. 4. inget
särskilt rådgivande organ.
När det gäller den rådgivande funktionen är valfriheten stor för konsistorierna. Vad beträffar termen institutionskonferens skall därmed förstås en
församling, bestående av samtliga anställda och studerande vid respektive institution, dvs. vad som i den allmänna
debatten brukar kallas ”stormöte”.
Storleken av nämnder och styrelser
bör, heter det, fastställas i enlighet med
de olika förutsättningarna vid den enskilda institutionerna. UKÄ fastslår
emellertid, att representationen bör äga
rum på paritär basis, dvs. antalet företrädare för lärare och assistenter/amanuenser å ena sidan och antalet företrädare
för studenterna å den andra bör vara
lika stort. Detta är en princip som enligt Gunnar Brandeli (Sv. D. 21/2 1969)
ingående diskuterats och förkastats vid
litteraturhistoriska institutionen i Uppsala, därför att ”den lätt skulle kunna
framkalla föreställningen om en naturlig intressemotsättning mellan studenter
och lärare och förvandla sammanträdena till en sorts Storforum”. I Brandelis
artikel heter det, sedan författaren konstaterat, att det är meningslöst att försöka fostra alla vid en institution till
ett gemensamt ansvar, att ”deras gemensamma intresse konstitueras av ämnet
– ämnet som alla har valt att studera
-men därutöver kan de inte uppleva
någon starkare samhörighet av det enkla
skälet att de i allmänhet inte känner
varandra och att utbildningen av de
flesta inte upplevs som ett kollektivt fö-
retag utan som en enskild angelägenhet”.
Statskunskapsvarianten
Institutionen för statskunskap vid
Stockholms universitet är som nämnts
den enda institution, som får privilegiet
att pröva en av det egna institutionskollegiet antagen modell för försöksverksamhet. Enligt denna modell blir det
högsta beslutande organet en församling,
som kallas institutionsfullmäktige (av
det enkla skälet att man inte längre .ansåg termen kollegium adekvat för det
nya organet). Fullmäktige består av
samtliga lärare och assistenter/amanuenser med en viss undervisnings- eller
tjänstgöringsskyldighet samt företrädare
för kanslipersonalen och studenterna.
Studenterna väljer sina representanter
bland de aktiva studerande. Som bas har
fastslagits de obligatoriska undervisningsmomenten: proseminarier och diskussionsseminarier på ett- och tvåbetygsnivån samt motsvarande på trebetygsnivån och licentiandseminariet.
Institutiomfullmäktige har beslutanderätt om remissyttranden, studie- och
organisationsplaneförslag, förslag till
kurslitteratur, principer för undervisningsvärdering, förslag till petita m. m.
Ansvaret för förvaltningen utövas av en
av fullmäktige vald styrelse, bestående
av hälften lärare och hälften studenter.
Den är också beredande organ för fullmäktige och avgör ärenden sominteankommer på fullmäktige eller prefekten.
I tjänstetillsättningsärenden beslutar prefekten tillsammans med ordinarie lärare
liksom i frågor, som berör fördelningen
av resurser. Styrelsen består av fyra av
lärarna valda representanter (inkl prefekten som självskriven) och fyra av
studenterna valda företrädare (av vilka
det föreskrivs att en skall representera
studenterna vid Linköpingsfilialen; vid
ärenden som berör filialen skall desslikes
en lärarrepresentant från Linköping vara närvarande med full ytttrande- och
rösträtt). Dessutom föreskrivs, att en
gång per termin skall i respektive Stockholm och Linköping sammankallas till
en institutionskonferens, dvs. samtliga
studenter och lärare på respektive orter
sammanträder för att diskutera men ej
besluta i aktuella frågor.
Modellfördelningen
Någon absolut bestämd princip beträffande försöksverksamheten är svår att
urskilja. I Uppsala skall försöksverksamhet anordnas vid åtta institutioner,
i Lund vid 24, i Göteborg vid åtta, i
Stockholm också vid åtta och i Umeå
vid 14 institutioner.
Aven när det blir fråga om tillämpningen av de olika modellerna är det
svårt att förstå UK.i\:s intentioner. Modell 2 är den av ämbetet mest omhuldade – den skall tillämpas av samman- 131
lagt 22 institutioner – och därnäst följer modell 3, som föreskrivs för 20 institutioner. Modell 1 skall användas av tio
institutioner och modell 4, den mest
långtgående, av nio, vartill kommer
den speciella statskunskapsmodellen. I
UK.i\:s skrivelse heter det, att det är
önskvärt att pröva samtliga fyra standardmodeller vid varje läroanstalt. Så
mycket märkligare är det, att man valt
att pröva enbart modell 3 vid Uppsala
universitet.
Stormötesproblematiken
I diskussionen om demokratisering av
beslutsfattandet vid institutionerna har
det ofta i detta sammanhang liksom i
många andra, t ex inom SECO, rests
krav på, att s k stormöten eller för att
använda UK.i\:s terminologi ”instititutionskonferenser” skall utgöra ett beslutsfattande organ. UK.i\ avvisar alla
sådana tankar från principiell synpunkt.
Man finner det olämpligt ”att ålägga
enskilda personer ett förvaltningsansvar,
som de kanske inte önskar eller inte kan
ta på sig”. Och, fortsätter man, även
om det i motsats till vad som hittills varit fallet vore möjligt att påvisa beredvilligheten bland de berörda att påta
sig ett sådant ansvar, återstod likväl ett
praktiskt problem, nämligen att avgränsa den ansvariga gruppen och resa krav
på viss närvaro.
Detta är förvisso ett från många synpunkter välbetänkt ställningstagande.
De s k stormötena har alltför många
gånger kommit i konflikt med frågan
132
om verklig representativitet. Vi vet, att:
det i olika sammanhang – politiska liksom andra, t ex fackliga – finns en
stor grupp människor, som av olika skäl
saknar förmåga eller vilja att engagera
sig. De är nöjda med att utse representanter för vilka de har förtroende att
föra deras talan. Det har också visat sig,
att det inte är särskilt svårt för en extre~
mistisk och ofta fanatisk klick att få
tillräckligt många anhängare att sluta
upp vid ett speciellt tillfälle i syfte att
fatta ett ”revolutionärt” beslut. För den
skull förefaller det välmotiverat av
UKA. att inte tillåta institutionskonferenserna någon form av beslutsmässighet.
En annan intensivt debatterad fråga
har varit hur studentrepresentanterna
skall utses. UKA lämnar i stort sett frå-
gan öppen- studentkåren eller studenterna vid respektive institutioner? Rimligtvis borde det inte råda någon större
diskussion om att studenterna vid de
olika institutionerna är de lämpligaste
att utse sina representanter. Frågan ventilerades ingående vid många sammanträden vid institutionen för statskunskap
vid Stockholms universitet. Man underkände ganska snart stormötesprincipen,
just därför att den generellt lätt leder
till oansvarighet och till bristande representativitet. Utgångspunkten blev i stället att få så många studenter som möjligt att delta i valet av representanter.
Därvid kom man naturligt att utgå från
de obligatoriska undervisningsmomenten. Seminarierna på de olika betygsnivåerna väljer alltså studenternas företrädare.
I modell 4 ges institutionsstyrelsen
befogenhet att också uttala sig i frågor,
som rör tjänstetillsättningar. Detta är
knappast någon lämplig fråga för den
”nya” demokratien. Grundlagen talar
om ”förtjänst och skicklighet” som avgörande kriterier för att erhålla högre
tjänster. Det borde vara uppenbart, att
det föreligger stora risker för att lättrörda studentopinioner på helt andra
grunder än objektiva kan förmås att
agera i olika riktningar. Aven om yttrandena ingalunda i och för sig kan tillmätas någon avgörande roll kan de dock
i negativ riktning komma att påverka
den objektiva handläggningen av ett
ärende. Tillfälliga studentopinioner kan
lätt frestas att politisera. Det är betecknande, att en av dem, som deltagit i
handläggningen av försöksverksamheten
vid UKA., byråchefen Rudhe, på denna
punkt reserverat sig och anfört, att det
enligt hans mening inte funnits tillräckliga skäl att frångå universitetsstadgans
åliggande för prefekt att tillsammans
med övriga ordinarie lärare vid en institution avge yttrande beträffande
tjänstetillsättningar vid institutionen.
Centralism contra decentralisering
På en avgörande punkt finns det ännu så länge anledning till besvikelse över
riktlinjerna för den nya försöksverksamheten. Inledningsvis talades om att
man både på lärare- och på studenthåll
allmänt hoppades få verkliga befogenheter att handlägga frågor redan på institutionsnivå. Visserligen kommer befogenheterna att öka vad gäller fördelningen av de ekonomiska resurserna för
institutionernas vidkommande, men i
stort har inte frågan om decentralisering
kommit närmare sin lösning. Och detta
är till syvende och sist den avgörande
problemställningen. Det är just mot försöken att tumma på den akademiska friheten, som kritiken har skjutit in sig.
Frihet och integritet har varit lösenorden framför andra, och det är med rätta
som det har framhållits, att tillgodoseendet av dessa krav måste gå framför
många andra. Just i vårt komplicerade
samhälle med dess otaliga tendenser till
byråkratisering och likformning är det
väsentligt, att friheten vid våra akademiska läroanstalter förmår hävda sig.
Endast under förutsättning att en
verklig decentralisering kommer till
· stånd kan den nu igångsatta försöksverksamheten bli av intresse. Nya samverkansformer inom ramen för gällande
befogenheter kan låta bra på papperet.
Men skall de medagerande inte förlora
intresset, när den första entusiasmen har
gått över, måste de också ha något reellt
att besluta om, då de träffas.
133
Det finns också en uppenbar risk för
att försöksverksamheten kommer att
misslyckas till följd av en ökande sammanträdesleda. För universitetslärarna
innebär de nya samverkansformerna en
kraftigt ökad arbetsbörda. Sammanträ-
dandet i olika kollegiala organ, kommitteer och utredningar kommer som på-
bröd på det ordinarie arbetet. Man vill
hoppas, att UKK drar konsekvenserna
av den nya verksamheten och medger en
rimlig nedsättning av undervisningsskyldigheten. Sker inte detta, måste det
bli universitetslärareförbundets och
SACO:s uppgift att snarast få en rättelse till stånd. Men vad värre är, en
negativ attityd från UKK:s sida gentemot lärarkraven skulle sannolikt få till
följd, att hela experimentverksamheten
till följd av läraremissnöjet äventyrades.
Det finns ingen anledning att i förtid
döma ut de nya samverkansformerna.
Experimentverksamheten kan mycket
väl komma att slå väl ut. Men för att
så skall ske, måste samtliga inblandade
parter visa god vilja. UKA:s dirigering
av försöksverksamheten var ett psykologiskt missgrepp. Man vill hoppas att fadäsen kan repareras.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner