Print Friendly

Underhållande kränkningar

Av Danjell Elgebrandt | 19 juni 2009

David Eberhard
Ingen tar skit i de lättkränktas land
Prisma 2009

David Eberhard följer upp sin förra bok I trygghetsnarkomanernas land med denna kanonad mot folk som blir kränkta i tid och otid. Boken är uppdelad i en mängd korta kapitel där Eberhard tar upp de många olika anledningar som leder till en kultur där snart alla känner sig kränkta. Och de är många, om man får tro författaren. Feminism, överdrivet säkerhetstänkande, Jante, psykoanalys, vidskepelse, ”brat-kulturen”, staten själv, våra gener, dålig uppfostran, queerteori, konspirationstänkande, monarki och socialdemokraterna bär alla del av skulden. Här framträder bokens främsta svaghet. Eberhards försök att skapa en teori kring kränkthet har så många variabler att ta hänsyn till att de knappt 250 sidorna helt enkelt inte räcker till. Författaren tar på sig en mängd olika hattar under sina angrepp på den institutionaliserade kränktheten. Ibland är han psykiater. Ibland ståupp-komiker. Ibland är han det sunda förnuftet och ibland är han din borgerliga kompis efter några öl på krogen.

Häri ligger också det stora problemet med boken. Det är överambitiöst att försöka utreda alla tänkbara anledningar till att folk känner sig kränkta. Det är troligen därför kapitlet ”om meningen med livet” är något kortare än ett kapitel som nästan uteslutande går ut på att psykologisera och sabla ned Alex Schulman. Precis som en bok om varför folk tenderar att vara socialister skulle bli bättre av att tydligt vara avgränsad till att behandla historiska, ekonomiska eller psykologiska faktorer skulle den här boken behöva fokusera på ett fåtal områden och gå igenom dem i detalj. Som det ser ut nu får man känslan av att Eberhard ibland om kvällarna skriver ned saker han stör sig på med kränkthetskulturen och en dag beslöt sig för att ge ut dem i samlad form. Många av kapitlen är välskrivna och/eller underhållande men som läsare är det svårt att se den röda tråden.

Till exempel ägnas en relativt stor del av boken åt att leda i bevis att tillväxt är av godo och att mänskligheten i dag, särskilt i Sverige, har det bättre än någonsin tidigare. Det hela kokar ned till en sammanfattning av Timbros publikationer det senaste decenniet. Det hade varit en fördel om dessa frågor hade behandlats på samma sätt som Eberhard behandlar Steven Pinker; ett erkännande av vissa författares betydelse för resonemanget följt av nedslag i utvalda frågor.

Att uppleva sig kränkt kan ju ta en mängd olika uttryck, vilket också erkänns. Hederskulturen nämns som en annan form av kränkthet. Här skulle man vilja se ett resonemang kring ifall det ligger i den mänskliga naturen att uppleva sig kränkt. Något som inte låter alls otänkbart för ättlingarna till en grupp territoriella apor, framevolverade för att leva i grupper om högst hundra individer, som plötsligt tvingas relatera till miljoner eller rentav miljarder andra individer.

Istället blandas geopolitik in i den redan spretiga argumentationen. Läsaren serveras ett uselt kapitel om kriget i Irak, som påminner mer om en generisk post på en vänsterblogg. Vad sägs om meningar som ”på grund av sin stora rädsla, sitt uppblåsta internationella ego, sina intressen av att utvinna olja i Mellanöstern och på grund av sitt behov av en personlig (sic!) vendetta, hamnade man av outgrundlig anledning i krig med ett land som inte alls hade med angriparna av Twin Towers att göra”. Har ni hört den förut? För att citera författaren: ”[…]till syvende och sist älskar vi helt enkelt konspirationer”. Möjligen ska detta ses som ett försök att visa att boken inte är en partsinlaga från höger, men då hade ett kapitel om hur den kristna högern tenderar att känna sig kränkt så fort den blir motsagd varit mer intressant att läsa.

Med tanke på att det är en psykiater som har skrivit boken hade det varit mycket intressant att ta del av forskningen kring psykiska åkommor och liknande som grund för en känsla av att känna sig kränkt. Avsnittet som behandlar narcissistiska drag och annan psykopatologi är mycket intressant men mynnar ut i anekdoter om Zlatan och de problem som kan uppstå när man drar omkring på en barnvagn. Ett mer metodiskt angreppssätt: vad innebär kränkthet, vilka ligger särskilt i riskzonen för att vara lättkränkta, varför känner vi oss kränkta och vad kan vi göra åt den rådande trenden, hade varit att föredra.

Boken är förvisso mycket underhållande på sina håll och det är inga större problem att sträckläsa den. Exemplen på påstådda kränkningar behandlas ofta träffsäkert och visst är det svårt att inte skratta när allt från rena galenskaper till svåra fall av ”dagens i-landsproblem” passerar revy. Här möter vi favoriter i repris, som Nogger Black, glassen med det förment rasistiska namnet, och nya bekantskaper som paret som kräver ersättning eftersom ett självmord begåtts i huset de köpt, efter att mediet de anlitat för att driva ut spöket misslyckats med uppdraget. (Who you gonna call? Konsumentombudsmannen!) Helt klart är David Eberhard både en underhållare och en debattör med många kloka synpunkter på angelägna problem. Budskapet skulle dock gå fram bättre om dessa båda roller hölls mer åtskilda.

Danjell Elgebrandt är civilekonom och arbetar som kommunikationskonsult. Han har tidigare varit viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet och redaktör för Svensk Linje.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner