Print Friendly

Tyskland – Ryssland – Norge

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.. -‘- \. f’\’
TYSKLANDRYSSLAND- NORGE
-EN BETRAKTELSE INIFRÅN
~ ~~~- – – – – – – – – –
Av FOLKTYSK1
FöRENTA staternas vicepresident Wallace höll nyligen ett sensationellt tal. Han pekade på möjligheten, att Tyskland och Ryssland skulle kunna sluta en separatfred. Anledningen till detta
tal kanske ligger i vissa önskningar från amerikansk sida att på-
verka såväl Rysslands som Englands politiska hållning. Hur det
nu än förhåller sig därmed, så kvarstår ändå frågan, i vilken
mån Tyskland i överensstämmelse med sina grundsatser och inre
förutsättningar skulle kunna vara berett till en sådan separatfred.
Som det framgår av totalmobiliseringen av alla krafter i det
egna landet, av de skärpta åtgärderna i de besatta områdena samt
av minister Goebbels’ senaste pessimistiska tal, uttömma små-
ningom de enorma förlusterna i människor och material på östfronten Tysklands reserver i en för regeringen farlig utsträckning. I förening med luftangreppen mot hemorten, varje civilists
till bristningsgränsen stegrade arbetsinsats och de psykiska återverkningarna av smärtsamma dödsoffer och sönderbombade hus,
försvaga emellertid sådana förluster också krigsmotorns elasticitet hos hela folket i allt mer stigande grad.
soldaten vid fronten går nog helt och hållet upp i sina plikter.
Att slå fienden är tvivelsutan hans enda tanke. Sedan år tillbaka vet han ingen annan uppgift än denna kamp. Till den har
hans lands militära traditioner och grundhållning uppfostrat honom. Han hålles uppe av ett föredömligt kamratskap inom truppen såväl som av en pålitlig organisationsapparat bakom fronten. Det som vållar honom bekymmer och kan förlama hans krafter, är ej den anstormande fienden eller kamraternas död på slagfältet. Nej, det är hemortens öde, som fyller hans tankar. Om
dess fred drömmer han; i dess framtid vill han bevara eller upp- 1 Uppsatsen utgör en översättning.
186
Tyskland – Ryssland – N orge
bygga sin mänskliga lycka. Bryter hemorten samman, då ha kamp
och död förlorat sin mening för honom.
Den civile i hemorten tar ut sig helt i sitt arbete. Militärt
odugliga män, gamla personer, kvinnor och halvvuxna barn avstå
utan att klaga från mat, bekvämlighet, ledighet, avkoppling och
andra vardagens behov – endast för att kunna ge fronten det
stöd den kräver. Men de måste därvid se ett resultat av sina ansträngningar. Om fronten går tillbaka, om dödsoffer och vapenleveranser varit förgäves, om fiendens bomber träffa arbetsplatsen och det lilla hemmet- denna sista rest av privatliv med lyckliga minnen – ja, då måste dessa människor förtvivla.
Vad som håller dem uppe i Tyskland, arbetarna i hemorten och
soldaterna vid fronten, det är fruktan för bolsjevismen. De känna
till den, de ha haft den inom det egna landet efter 1918, och de
känna den nu från Ryssland självt. Det är inte ett propagandaspöke, som skrämmer dem. Det är den upplevda verkligheten hos
detta fruktansvärda system. Tyskarna drivas ej av befallning
eller av hot att kämpa mot detta system. Försvaret grundar sig
på äkta övertygelse och känsla.
Men allt eftersom kriget varar, nöden ökas och organisationen
av försvarsansträngningarna bli krampaktigare, blir det allt vanligare, att tysken begrundar denna organisation och frågar sig,
hur stor skillnaden nu egentligen är mellan det, som han bekämpar, och det, som han kämpar med och för. Detta är ingen militär
fråga – det militära står helt utom varje direkt nationalsocialistiskt inflytande och handlar efter sina egna lagar. Men soldaten får brev och tidningar hemifrån; och han, som ju kommer
från olika samhällsskikt, tar vid något lugnt tillfälle till omprövning, hur händelserna utvecklat sig inom hans lilla privata krets
eller större offentliga miljö sedan 1939 eller snarare 1933. I ännu
högre grad känner dock varje tysk bakom fronterna den dagligen
allt mer skärpta utvecklingen till en stat med tvång på alla områden, inom politik, närings- och samhällsliv. Var finns nu då
egentligen någon väsentlig skillnad i struktur och system mellan
Tyskland och Ryssland~
Helt visst finns det olikheter. De ligga i folkens egenart. D:r
Goebbels har i ett av sina senaste tal sagt: våra metoder äro ej
likartade, men likvärdiga. Men just med hänsyn till metodiken
<lch en nationalsocialistisk partiledares nuvarande tvångsläge är
detta i praktiken bara ett talesätt. Det kan ej hindra den utveckling, som de senaste månaderna slutgiltigt börjat eller till
187
Folktysk
vilken kanske det nationalsocialistiska systemet från början var
predestinerat. Ej för intet uppstod redan före 1933 ideriktningar
och särgrupper, som kallades »national-kommunistiska».
Och så måste man även här, i kampen mot det bolsjevistiska
systemet, konstatera de märkliga förändringar, som nästan alla
programpunkter hos det na_tionalsocialistiska partiet undergått
under sina tioåriga praktiska tillämpningsförsök: att resultatet i
förhållande till utfästelserna egentligen blivit de rakt motsatta.
Man kan ta fram den ena tesen efter den andra ur deras program
för en folklig uppbyggnad (»völkischer Aufbau»), som alltid
skulle förbli »oföränderlig» och officiellt ännu är det: »Familjen
som statens grundcell», »bibehållande och befrämjande av den
självständiga medelklassen tillika med bekämpande av storkoncernen och storfinansen», »skapandet av ett informellt tänkesätt
i rättsväsende och administration i nära anslutning till liv och
folk», »ny blomstring hos det andliga oeh kulturella livet», »en
på raslig grund vilande politisk syntes» o. s. v. Men alla dessa
teser ha antingen aldrig förverkligats eller – vad värre är –
diskrediterats till fraser, förfalskats helt opportunt eller missbrukats som medel till den partipolitiska maktställningen. Hela detta
program, som skulle bäras fram av en folkgemenskap och små-
ningom förnya sig självt, hålles nere, övervakas och kommenderas av ett polissystem, som i fråga om oinskränkt makt, godtycke och intolerans, bakslughet och grymhet knappast mer står
tillbaka för bolsjevismens.
Allt detta är ej endast en följd av de nuvarande krigsförhållandena, utan det fanns i sina faktiska grundlinjer redan före 1939.
Men en sådan balans innebär ovillkorligen slutet på den germanska basen i det tyska statsväsendet. Denna basis, vars förutsättning ligger i ideerna om rätt och frihet samt i en naturlig
utveckling och aktning för varje enskild medborgares liv, är nu
begravd under en partipolitisk moral, i vilken blanda sig väsensdrag från katolicismen på det andliga området och från bolsjevismen på det materiella; allt lika sällsamt som farligt till sina verkningar. Ledningens ofelbarhet, den totalitära doktrinen, varje viljas och tankes absoluta underkastelse, kravet på obetingad tro,
det allena saliggörande medlemskapet i partiet, en sorts helgondyrkan och kyrkofadersauktoritet, det ordensmässiga urvalet vid
nyrekryteringen och uppfostran av de nyrekryterade, gestapos inkvisition, allt detta är påtagliga inflytelser från sydtyskt-katolskt
tänkesätt hos de flesta gamla partiledarna. Hänsynslösheten
188
——————————————————-
Tyskland – Ryssland – N orge
gentemot varje enskilt människoliv, det schematiska sättet att
utforma näringslivet, sänkandet av levnadsstandarden och den
proletära insatsen av massarbete för överilade jätteprojekt äro
de »bekväma» recept, som bolsjevismen erbjöd för de materiella
problemen.
Ett upprörande exempel härpå erbjuder det norska folkets öde.
Vid ockupationen av Norge åberopades den romantiska teorin
om, att den norska människan självklart skulle ansluta sig till
nationalsocialismens läror. Denna teori motsvarade ingalunda de
skandinaviska folkens verkliga politiska tänkesätt. Tvärtom har
ju tyskarnas sätt att behandla norrmännen under de gånga tre
åren tydligt visat, att nationalsocialismen ej har någon sann förståelse för den germanska egenarten och kanske heller ej vill förstå den.
Man kan börja med rikskommissarien själv. Som rhenländare,
katolik och f. d. chef för ett högindustriellt, överbefolkat område torde han knappast ha varit den rätte att ta hand om just
Norges förvaltning, i synnerhet som han – enligt egen bekännelse – över huvud ej intresserar sig för den norska människan
som sådan. Och man kan avsluta betraktelsen med, hur en
gestapoman av mediterran typ som företrädare för ett »herrefolk» sparkar och slår vikingarnas ättlingar i koncentrationslägret. Överallt stöter man på raka motsatsen till en världsåskådning,
som är »völkisch».
I Tyskland gällde det efter Versaillesdiktaten som hjältemodigt
och ärorikt att i varje form kämpa för fosterlandets befrielse från
främmande ockupation. De som i Norge handla i denna anda,
bli ej ställda inför ett ridderligt gremium av officerare enligt internationell krigsrätt, nej, de bli skymfade och misshandlade av
brutala knektar. Fria mäns stolthet synes dem odräglig. Åven
när denna stolthet ej står i strid med den tyska krigföringens
krav, utan blott vill ge uttryck för det egna samvetet, skall den
brytas ned genom deportationer, avsked och nedskurna matransoner. Och när man ej ens med hjälp av det raffinerade polissystemet kan uppspåra den, man vill komma åt, då väljer man av
ren hämnd- eller skräcklust planlöst ut män ur det offentliga livet
och skjuter dem. Eller man tar oskyldiga släktingar som gisslan,
spärrar in vänner eller grann.ar på flera månader utan förhör
eller underkastar dem medeltida tortyr. Radvis med hem brän- 189
·•
~–·-
‘ ·~ – __..,….:~—- _______:___.;·._·-··–
Folktysk
nas ned, det dyrbaraste människorna äga som tillflykt undan en
ogästvänlig natur. Slutligen bestraffas den, som drives av en naturlig medkänsla att med den enklaste gåva hjälpa offren för så-
dant godtycke. Individer, som man tidigare betecknat som »separatister» och föraktade som förrädare, bli nu utnyttjade till
att störa samhällslivet och utlämna egna medborgare åt ett olyckligt öde. Och de, som i falskt förtroende ha följt de nationalsocialistiska lärorna eller med förvillade hedersbegrepp hållit sig till
deras löften, emedan de trodde sig kunna skapa lättnader och bevara friheten åt folket genom tillmötesgående, dessa människor
pressar man, utan att ta dem på allvar, till allt större medgivanden. I deras namn vidtar man åtgärder, som de ej, kunna sätta
sig emot utan att själva sätta livet på spel. Ja, på det hela taget misskänner eller förhånar man allt, som är yttringar av detta
folks egentliga värden. De tekniska och ekonomiska existensmöjligheter, som norrmännen överhuvud först ha måst utvinna ur
sitt land, anses som efterblivna, otillräckliga och illa disponerade.
Norrmannens kamp med naturen och kärlek till faran gälla för
äventyrslust. Hans vilja till perso’nlighet kallas för ansvarslös
individualism. Hans rättsmedvetande betraktas som tjurighet.
Folkets andliga liv värderas till stor del som meningslös intellektualism. Dess mänskliga egenskaper värderas inte alls.
På detta sätt har man planmässigt gjort ett helt folk sjukt och
olyckligt, ett folk, som enligt den nationalsocialistiska rasläran
skulle vara jämbördigt och med sitt germanska blod oumbärligt.
Och detta har man kanske blott gjort som ett experiment för att
pröva nationalsocialismens möjligheter som exportvara. Emellertid har varje tysk i Norge märkt, att den nationalsocialistiska
världsåskådningen kompromisslöst och hårdnackat tillbakavisas
av just ett germanskt folk, och att experimentet på ett hart när
obotligt sätt skadat samtliga vänskapsband mellan Skandinavien
och Tyskland. I detta nu blir teorin om vänskap och broderskap
ersatt av ohöljd maktutövning. Man vet av ord, uttalade av en
man i den tyske statschefens närmaste krets, att nu, sedan nationalsocalismen gjort ideologiskt fiasko i Norge, det i Tredje rikets
politik mot Skandinavien ej längre är fråga om en »völkisch»
övertygelse eller ett genomsyrande med nationalsocialistiska tankar, utan endast om skapande och förvaltande av makt. Man vet
ur samma källa, att freds-, kultur- och utvecklingsidealen i de nordiska staterna synas lika oförenliga med den nationalsocialistiska
grunduppfattningen om »kamp» och »hårdhet», som dessa ger- 190
Tyskland – Ryssland – N orge
manska folks levnadsstandard synes oförenlig med nivån i de områden, som ekonomiskt behärskas av Tyskland. Slutligen är det
också känt, att, om militära aktioner eller förvaltningsåtgärder
ej mer äro möjliga eller tillräckliga för att dra in hela Skandinavien i ett tyskt inflytelserum, man har för avsikt att hänsynslöst använda försörjningstekniska tvångsmedel för att uppnå må-
let för sin maktönskan.
När man av detta ser, hur en »völkisch» nygestaltning av
Europa öppet övergår till imperialism, hur nationalsocialismen
övergår till bolsjevism, ja, då förstår man till fullo, vad helt nyligen en tysk officer sade till en norsk byggmästare: att han mycket hellre ville arbeta med ryssar än med norrmän. Kanske är
Quislings nya arbetspliktslag nästa steg i denna farliga riktning:
att man ämnar skicka norrmän till Tyskland – till arbete, men
dessutom även i avsikt att bryta det passiva motståndet i hemlandet och att på utländsk mark äntligen framtvinga den partipolitiska likriktningen; och att man som ersättning för dessa norrmän vid kustbefästningsarbetena ämnar skicka ryska krigsfångar
till Norge. Stalin skulle väl ej ha något emot det …
Låt oss med dessa tragiska fakta och resultat för ögonen se
tillbaka på tiden före 1933. Då presenterade man i Tyskland utan
tvivel ärligt och med övertygelse ovan flera gånger nämnda »völkisches Aufbauprogramm», vilket i många punkter ägde sitt berättigande med de förhållanden, som då rådde i Tyskland. I dag måste
man, betänksam inför de krafter, som länka världens öden, med
bekymmer fråga sig, om så många ursprungligen goda avsikter
strandat på fel och brister inom nationalsocialismens egna led eller
om ett oundvikligt Tysklands öde ville betjäna sig av just denna
rörelse för att framkalla motsatsen till dess mål.
Detta är den fråga, som sysselsätter även många tyskars allvarliga och stilla tankar. Man talar ej om saken, det vore farligt. Man ser heller ingen utväg, ty alla äro de stängda,
framifrån av kanonelden vid fronten, bakifrån av gestapos nät.
Men ett tvivel har uppstått om riktigheten i det system man hyllat i tio år. Detta tvivel härrör just ur skillnaden mellan olika
folks egenart. Om somliga av nationalsocialismens gamla trotjä-
nare och förkämpar i de »anslutna» områdena1 i dag vända sig
1 Österrike, Sudet-området, Memel, Danzig, Korridoren, Warthegau, Oberschlesien, Eupen, Malmedy, Luxemburg, Elsass-Lothringen, Södra Steiermark.
191
‘ ~~ .r:’,
Folktysk
emot det sätt, på vilket av partiet insatta hantlangare där fara
fram; om ss-soldater i öster vägra att med maskingevär nedgöra
sammandrivna judar, kommunister eller polacker; om oändligt
många unga människor, som efter ursprungligen eget val hittills
blott lärt känna militära livsformer och partipolitisk skolning,
ansättas av utpräglat andlig- hunger efter självständig uppfattning och efter sanning – då är allt detta en »inre frontupplevelse» hos tysken i detta krig. Denna inre frontupplevelse överträffar ej på djupet förra världskrigets upplevelser av kamratskap, av mänsklig kraft i handling och lidande, av liv och död.
Men den överträffar dem i fråga om politisk aktualitet och utgör
ett korrektiv till tidigare åderlåtningar på goda tyska karaktärsdrag.
Detta vet naturligtvis också det nationalsocialistiska partiets
ledning. Den vet, vilken inverkan de franska, holländska eller
norska folkens särartade livsuppfattning haft på många tyska soldater. Den vet, med vilka politiska tankar och anspråk frontkämpen kommer att återvända hem från östfronten. Den vet, hur
den tyska husmodern innerst inne reagerar för luftkriget och för
de små partityrannernas trakasserier. J a, denna partiledning tänker ännu längre: Den vet ej blott, att den själv i händelse av ett
nederlag saklöst måste försvinna, utan även – i fall av seger –
att den framväxande generationen kommer att sakna den omedelbara inlevelsen i och erfarenheten av det nödläge, utur vilket
partiledningen en gång skapat sig sin massorganisation. Den vet,
att varje ny generation av ett andligen vaket folk också undfår
och präglar egna tankar. Den måste alltid tänka på den helt
oklara inrepolitiska situationen – omöjlig att föreställa sig –
som skulle uppkomma med Hitlers död i kriget eller t. o. m. efter
en seger. Och den vet eller känner nogsamt, att allt detta endast
kommer att medföra, att deras egen maktställning upphör.
För de ledande partimännen omkring Hitler gäller det emellertid – i motsats till de historiska doktrinerna, med vilka de en
gång själva fordrade att överta regeringen- blott att upprätthålla
och utbreda denna sin egen maktställning, ej att organiskt föra
vidare folkets utveckling efter dess egna lagar. Därför söka de
redan nu få till stånd avgöranden, som skulle kunna binda krafterna och lösa problemen för deras räkning generationer framåt.
Så kommer det till, att den ena eller den andra gör ansatser att
skaffa sig anteciperade diadochställningar med egna pretoriangarden. Och så uppstår även de suspekta företeelserna mellan
192
-~—.——–~~-~————————————————
Tyskland – Ryssland – N orge
och bakom vardagens yttre händelser, som med religiösa förföljelser, med finansiella förpliktelser, med tvångsförflyttningar av
egna och främmande folkgrupper redan före krigets slut skola
framkalla faits accomplis för en lång tid framåt. Eller vad skall
man eljest tänka t. ex. om de ord, som yttrades av en man i Gö-
rings personliga omgivning, vilken i somras i en privat krets med
cynisk öppenhet talade om, att den tyska soldaten, som återvänder från Ryssland »med sina frontupplevelser och sin reumatism»,
har blivit mentalt olämplig att vara med och bestämma om politiken efter kriget; den politiska roll, som den tyska frontsoldaten
spelade efter förra världskriget, måste denna gång förbehållas
de i ordensborgar fanatiskt fostrade disciplarna, vilka förskonats från farliga insatser och förlagts till någon av ockupationskadrerna.
Skulle det då vara så fullkomligt uteslutet, att partiledningen
ej heller skulle kunna tänka på separatfred med Ryssland~ År
verkligen det bolsjevistiska systemet fortfarande så främmande
och förhatligt för den~ Skulle ej det bolsjevistiska systemet efter
de erfarenheter, som partiledningen gjort av den ryska soldatens
hårdnackenhet vid fronten, av den ryska arbetarens beredvillighet under ockupationen, skulle då ej detta system rentav synas
partiledningen som ett – mutatis mutandis – rätt användbart
system till att behärska massorna, bryta motstånd, upprätthålla
sin maktställning~ Ser den ej i Amerikas och Englands demokrati den större faran för det egna systemeU Måste den ej rentav,
om det blir fråga om dess eget fortbestånd, hellre uppge landvinningarna i öster än låta själva Tyskland fortsätta att förstö-
ras och förblöda~
Detta är den stor,a frågan, som W allace’s tal framkastar för det
germanska Nordens del – en fråga, som i den tyska propagandaministerns och den tyska presschefens genmälen hittills ej berörts
med ett enda ord.
193
14- 43256. Svensk Tidskrift 1943.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner