Print Friendly

Tysk inspiration för svensk borgerlighet

Av Mathias Bred | 27 maj 2011

I veckan som gick fick Fredrik Reinfeldt motta Ludwig Erhardmedaljen av Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Mathias Bred skriver om politikern och ekonomen bakom Tysklands ”Wirtschaftwunder” och om vilka av Erhards idéer svensk borgerlighet borde ta efter.

I veckan som gick fick Fredrik Reinfeldt motta Ludwig Erhardmedaljen av Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Av någon anledning är Ludwig Erhard relativt okänd i Sverige, även bland politiskt intresserade. Många vet kanske att han var Västtysklands kansler några år på 1960-talet, och att han innan dess varit högra hand och finansminister under Konrad Adenauer.

Några vet också att Erhard var hjärnan bakom Tysklands ”Wirtschaftwunder” och att hans modell brukar kallas social marknadsekonomi.

Men mer än så har vi sällan fått lära oss om denne oerhört inflytelserike politiker. Om han nu var politiker. Själv såg han sig nog mer som en ekonom som halkat in på den politiska scenen.

Han var näringslivsman och övertygad liberal av klassiskt snitt. För honom var det en självklarhet att Hitlers stat varken kunde fungera ekonomiskt eller vinna ett krig mot västmakterna. Därför började Erhard tidigt under andra världskriget arbeta på en ekonomisk plan för hur krigsskulden skulle kunna betalas då kriget väl förlorats. Erhard förutsatte ett förlopp liknande det som första världskriget resulterat i. Tyskland skulle tvingas ge sig och därefter skulle man vara tvungen att betala till segrarmakterna. Erhard utarbetade en plan för hur Weimarrepublikens ekonomiska fiasko skulle undvika att upprepas.

Erhards arbete finansierades i hemlighet av representanter för tyska näringslivsorganisationer. När Erhard blev medveten om att det existerade en motståndsrörelse sände han sina idéer till dem. Via motståndsrörelsen kom sedan amerikanerna att bli medvetna om den liberalt sinnade Erhards existens.

Det dröjde därför inte många dagar efter kapitulationen förrän det knackade på Ludwig Erhards dörr. Utanför, i den bombskadade trappuppgången, stod en amerikansk officer. Denne pekade ned mot en väntande jeep och sade korthugget: ”Come on”.

Erhard hade blivit utsedd till jobbet att bygga upp en ny ekonomi i den amerikanska zonen. Uppgiften var delvis annorlunda än han föreställt sig. Tyskland hade inte gett upp utan kämpat in i det sista. Förstörelsen, också av det civila samhället, var långt större än efter det första världskriget. Men samtidigt var segrarna, om man bortser från Sovjetunionen, inte inställda på att straffa eller förnedra Tyskland.

Den första uppgiften var att skapa en ny valuta. Erhard var ordförande för den grupp som tog fram D-marken. Redan på ett tidigt stadium visade han självständighet gentemot sina amerikanska uppdragsgivare. Dessa ville att det nya Tysklands ekonomi skulle vara hårt reglerad. Marknaden skulle bygga på en fast växelkurs och på reglerad prissättning. Regleringsvurmen var dels en del av tidsandan, men den berodde också på att amerikanerna inte trodde att tyskarna var tillräckligt företagsamma och individualistiska för en fri marknad. Det trodde däremot Erhard. Han lät valutans värde bestämmas av marknaden, och rev bort så många regleringar han kom åt.

I en tid då både USA och Storbritannien reglerade sina ekonomier formulerade Erhard sin politik med orden ”så mycket marknad som möjligt, så lite stat som nödvändigt”. Effekten lät inte vänta på sig. Efter bara några få år var produktiviteten lika hög som den varit innan kriget. Och det var bara början.

Valutareformen blev en framgång och 1949 blev Erhard minister under förbundskanslern Konrad Adenauer. De båda herrarna kom att bli dominerande parhästar i tysk politik under återuppbyggnaden. Adenauer var den allvarsamme statsmannen som kunde axla rollen som landsfader. Erhard var den ungdomlige (han var född 1897, medan Adenauer var född 1876) och mer gladlynte av de båda. I folkmun kallades de stundom för ”den gamle och den tjocke”.

Erhard var populär hos väljarna och användes som vallokomotiv vid sidan av sin vardagliga uppgift att bygga upp finanserna. När Adenauer så småningom med ålderns rätt träde tillbaka övertog Erhard kansleruppdraget. Det visade sig emellertid vara ett misstag. Erhard var aldrig någon riktig politiker utan mer tänkare och ekonom. Han saknade stöd inom partiet och mådde dåligt av att få kritik. Han tvingades bort efter en misslyckad kanslerinsats, men lär ändå med all rätt bli ihågkommen som det moderna Tysklands ekonomiske fader. Ett ganska gott eftermäle.

Det svenska ointresset för Erhard har säkerligen flera bottnar. Beröringsskräcken med det tyska var länge stark. Men Erhard var naturligtvis också symbolen för en samhällsmodell som konkurrerade med det socialdemokratiska folkhemsbygget. Idag vet vi vilket projekt som bestod bäst. Det är Sverige som ser till Tyskland som föregångsland och inte tvärt om.

I en tid när borgerliga debattörer ropar efter visioner borde Erhard vara ett självklart studieobjekt. Hans slogan under valkampanjerna var ”välstånd till alla”. Devisen är en bra utgångspunkt för diskussioner om målen för svensk borgerlighet.

Mathias Bred är ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism